Männen och Kyrkan, del 1/5:

Återigen vill jag dela med mig av en intressant text av författaren Frederica Mathewes-Green, denna gång om varför män lyser med sin frånvaro i många samfund, och varför det inte tycks vara så i den Ortodoxa Kyrkan – snarare tvärt om! Jag har valt att dela upp hela artikeln i fem delar, och eventuella konstigheter i översättningen beror på mig. Varsågoda:

I en tid då alla sorters kyrkor konfronteras med ett ”Män-Som-Försvinner-Syndrom,” verkar det som att män dyker upp i de ortodoxa kyrkorna i nummer som kanske inte imponerar i antal, men ändå är proportionellt intressanta. Det kanske är den enda kyrkan som lockar och innehåller lika många män som kvinnor. Eller som Leon Podles skriver i sin bok The Church Impotent: The Feminization of Christianity (1999): ”De Ortodoxa är de enda kristna som skriver rejäl kyrkomusik för basar, eller de enda som behöver göra det.”

Istället för att gissa varför det förhåller sig på detta viset skickade jag e-mail till hundra ortodoxa män, bland vilka de flesta hade anslutit sig till Kyrkan som vuxna. Vad, tror de, är det som gör att just den ortodoxa Kyrkan lockar män? Deras svar, som finns nedan, kanske kan föda några idéer hos ledare i andra kyrkor som letar efter sätt att få männen att stanna i bänkarna.

Utmanande. Det ord som oftast användes av dessa män var ”utmanande.” Ortodoxin är ”aktiv och inte passiv.” ”Det är den enda kyrkan där det förväntas att du ska anpassa dig till den, istället för att den ska anpassa sig till dig.” ”Ju längre du är en del av den, desto mer förstår du dess krav på dig.” Den ”rena kroppsliga ortodoxa tillbedjan” är en del av det som tilltalar. Regelbundna dagar då man fastar från kött och mjölkprodukter, ”att stå timme efter timme, genomföra prostrationer [bugningar], gå utan mat och vatten [före kommunionen]… I slutet av allt detta känns det som att du klarat av en utmaning.” ”Ortodoxin tilltalar mäns längtan efter självkontroll genom disciplin.”

”I ortodoxin är den andliga krigföringen allstädes närvarande: Helgon, inklusive kvinnliga helgon, är krigare. Krigföring kräver mod, tapperhet, och hjältemod. Vi är kallade att vara ‘uthålliga kämpar’ mot synden, att vara ‘atleter’ som hl. Paulus säger. Priset blir givet till den som segrar. Det faktum att du måste ‘kämpa’ i kyrkan genom att stå upp genom långa gudstjänster är bara det en utmaning många män är villiga att anta.”

En som nyligen konverterat sammanfattar, ”Ortodoxin är seriös. Den är svår. Den är krävande. Den handlar om nåd, men också om att vinna över en själv. Jag blir grundligt utmanad, inte att ‘vara bekväm med mig själv’, utan att bli helig. Den är sträng, och i den strängheten finner jag frihet. Det gäller min fru också, faktiskt!.”

Bara säg mig vad du vill ha. Många nämnde att de verkligen uppskattade att ha klarhet i innehållet av dessa utmaningar, och vad som förväntades av dem. ”De flesta män känner sig mer bekväma när de vet vad som förväntas av dem.” ”Ortodoxin ger ett rimligt antal förpliktelser.” ”Det är lättare för killar att uttrycka sig i tillbedjan om det finns riktlinjer för hur det är tänkt att fungera – speciellt om de riktlinjerna är så enkla och jordnära att du bara kan ge dig i kast med att börja göra någonting.

”De böner som Kyrkan givit oss – morgonböner, aftonböner, böner före och efter måltiden, osv. – erbjuder en möjlighet för män att engagera sig andligt utan att känna sig satta på plats, eller oroa sig för att framstå som dumma eftersom de inte vet vad de ska säga.”

De uppskattar att lära sig tydliga fysiska aktiviteter som förväntas dana karaktären och förståelsen. ”Folk lär sig med en gång genom riter och symboler – genom att göra korstecknet till exempel. Denna disciplinerade levnadsföring gör att man blir medveten om ens relation till den Heliga Treenigheten, till Kyrkan, och till alla man möter.

—

Länk till tidningen Dagen. En till.