Männen och Kyrkan, del 2/5:

Vi fortsätter textserien om Männen och Kyrkan, av Frederica Mathewes-Green. Detta är del 2. Del 1 finner du här.

Med ett syfte. Män uppskattar också att denna utmaning har ett mål: förening med Gud. Någon sade om sin förra kyrka att ”det inte kändes som att jag kom någonstans i mitt andliga liv (eller att det fanns någonstans att komma till – jag var ju redan där, eller?) Men någonting, vem vet vad, saknades. Förväntas jag inte göra NÅGONTING, Herre?”

Ortodoxin bevarar och förmedlar uråldrig kristen visdom om hur man gör framsteg i strävan mot enheten med Gud, det som kallas ”theosis.” Varje sakrament eller andlig övning är konstruerad så att personen, kropp och själ, förs längre in i en fortgående medvetenhet om Kristi närvaro inom en själv, men också i varje människa. Precis som ett tygstycke kan bli genomdränkt av färg, så blir vi genomdränkta av Gud genom theosis. Ett favoritcitat kommer från den helige biskop Irenaeus från det andra århundradet: ”Gud blev människa för att människa skulle bli gudomliggjord.” (Förresten, det är lätt att hitta folk som varit medlemmar i kyrkan en lång tid och som inte känner till detta och kanske aldrig undervisats om det. Det huvudsakliga sättet att undervisa i Ortodox tro har alltid varit genom en teologiskt rik hymnografi, och det kan hända att de går till en kyrka där man sjunger på ett vackert men ålderdomligt språk de inte förstår.)

Utmaningar och andliga discipliner ökar självkännedomen och ödmjukheten, och leder till att man förmår vinna över synder som hindrat förening med Gud. En katekumen skrev att han tyckte att ikoner hjälpte honom att motstå ovälkomna tankar. ”Om man bara blundar inför någon synlig frestelse kommer ändå en massa lagrade minnesbilder att ställa till med problem. Men om du omger dig med ikoner, då kan du välja mellan att titta på något frestande eller något heligt.”

En präst skriver, ”Män behöver en utmaning, ett mål, kanske ett äventyr – i primitiva termer: en jakt. Västlig kristendom har förlorat det asketiska, dvs. den atletiska aspekten av det kristna livet. Det var klosterväsendets syfte, vilket uppkom i öst i mångt och mycket som en manlig rörelse. Kvinnor antog klosterlivet också, och våra uråldriga hymner talar om kvinnliga martyrer som har uppvisat ‘manligt mod.’”

”Ortodoxin betonar ATT GÖRA. Nåd är inte bara ett statiskt koncept, som i det gamla ordstävet, ‘Guds nåd på Kristi bekostnad.’ Nåd är Guds verkan i världen och inom oss, och vi förväntas dela den och delta i den. Betoningen på aktiviteten talar verkligen till mäns längtan efter mening. Killar är AKTIVITETS-orienterade.”

En ny dimension. En man uttryckte sin ”glädje över att upptäcka en dimension jag på något vis anat [i tidigare erfarenhet av kristendomen], men som jag inte förmått identifiera förrän nu – den noetiska.” Det grekiska bibliska ordet ”nous” (adjektiv: ”noetisk”) översätts med förnuft, sinne eller ande i svenska biblar, men dess betydelse är inte ett begrundande intellekt. Nous är den delen av ”sinnet” som begriper och förstår: det är konstruerat för att kunna uppfatta Guds närvaro och röst.

En ”noetisk verklighet,” en verklighet i Guds närvaro med hela det andliga riket, ”blev helt förvrängd i den kristendom jag kände till. Antingen tvingades den in under en kärv och sträng lagiskhet, eller så förvirrades den med känslor och sentimentalitet, eller utspädd med religiösa koncept som användes på ett tomt och banalt sätt. Alla tre – strikt lagiskhet, översvallande sentimentalitet, och själlöst tomt prat – är frånstötande för män.” Att upptäcka det uråldriga kristna konceptet nous innebär att han nu kan ”möta (verkligen möta, inte bara fånga, som en känslo-infektion) de osynliga realiteter som formar den genuina substansen i det kristna lexikonet. När allt kommer omkring är det inte bara tomt prat! ”Detta oförutsägbara, livsförändrande och omedelbara möte med Gud är ”farligt till sin natur, ett nytt äventyr, och den slutgiltiga utmaningen.”

Goda utmaningar för en man närmare någonting annat som han dras till: frihet. ”Även om vi ännu må längta efter fullkomlig frihet från lidelserna så vet vi att friheten väntar i paradiset. Att ha självkontroll över det köttet längtar efter, att ha klarhet för de noetiska insikterna, att bli befriad från dödens ständiga rådan över oss – det är den frihet vi längtar efter.”

Utmaningen har alltså ett praktiskt mål. ”Deltagande i de Heliga Mysterierna [sakramenten], hålla fastorna, daglig bön, och att bikta sig med en andlig vägledare, innebär att göra framsteg på en tydlig väg som leder till en verklig och bättre plats.

—

Länk till tidningen Dagen.