Vi fortsätter textserien om Männen och Kyrkan, av Frederica Mathewes-Green. Detta är del 3. Del 1 finner du här, och del 2 här.
Jesus Kristus. Vad som drar män till ortodoxin är inte bara att den är utmanande och mystisk. Vad som drar dem är Herren Jesus Kristus. Han är i centrum av allt Kyrkan gör eller säger.
”Ortodoxin erbjuder en robust Jesus” till skillnad från en del andra kyrkor. Man visar också på en robust Jungfru Maria, hyllad i en hymn som ”vår Kapten, krigets Drottning.” Ett flertal använde termen ”stridande” eller talade om ortodoxin som kristendomens fallskärmsjägare. (Kriget är givetvis mot självförödande synd och de osynliga andliga makterna, inte mot andra människor.)
Någon kontrasterade den robusta egenskapen med ”den feminiserade bilden av Jesus jag växte upp med… Jag har aldrig haft en manlig vän som inte skulle förväntat sig stor ansträngning för att undvika att möta någon som såg ut så.” Även om jag drogs till Jesus som tonåring ”så skämdes jag för denna dragning, som om det var något en hederlig amerikansk pojke inte skulle ta för seriöst, nästan som att leka med dockor.”
En präst skriver: ”I ortodoxin är Kristus en militant, rump-sparkande Jesus som tar dödsriket tillfånga. Den ortodoxe Jesus kom för att starta en eld på jorden (Män kan relatera till att sparka rumpa och starta eldar). I det heliga dopet ber vi för de som nyligen värvats som Kristi soldater, manliga och kvinnliga, att de må ‘förbli odödliga soldater.’”
Efter att ha varit ortodox i flera år ansåg en man att en protestantisk julgudstjänst var ”chockerande, ja, till och med förskräcklig.” Jämfört med de ortodoxa hymnerna vid Kristi födelse har ”['barnet som sover på halmen'] nästan inget att göra med det Eviga Logos som kommer oåterkalleligt, obevekligt, kenotiskt, tyst men ändå heroiskt, in i den skapade verklighetens struktur.
Kontinuitet. Flera intellektuella män började med att läsa kyrkohistoria och de tidiga kristna författarna, och fann det övertygande. Till slut stod de inför frågan om vilken av de två uråldriga kyrkorna, den romerska katolska kyrkan eller den ortodoxa kyrkan, som bäst levde upp till sina anspråk på att vara apostlarnas ursprungliga Kyrka.
En som varit ortodox hela sitt liv menar att vad män gillar är ”stabilitet: Män upptäcker att de kan lita på den ortodoxa Kyrkan eftersom den varit så konsistent och haft en kontinuerlig tradition i tron som den bevarat genom århundradena.” En konvertit säger att ”den ortodoxa Kyrkan erbjuder något som andra inte erbjuder: kontinuitet med Kristi första efterföljare.” Detta är kontinuitet, inte arkeologi. Den tidiga Kyrkan finns fortfarande, och du kan bli en del av henne.
”Vad som drog mig var Kristi löfte till Kyrkan om att helvetets portar inte skulle få makt över henne, och att den Helige Ande skulle leda henne till Sanningen – och att sen få se detta i den ortodoxa Kyrkan som bevarat en enhet i tro, gudstjänst och tillbedjan genom historien.”
Ett annat ord för kontinuitet är ”tradition.” En katekumen skriver att han försökte lära sig allting som behövdes för att tolka Skriften korrekt, inklusive de uråldriga språken. ”Jag trodde att jag skulle kunna gräva hela vägen ner till grunderna för att få bekräftat allt det jag blivit undervisad om. Istället framstod allt så mycket svagare ju längre ner jag kom. Jag insåg att jag bara förvärvat förmågan att manipulera Bibeln till att säga i princip vad som helst som jag ville att den skulle säga. Det enda alternativet till cynismen var Traditionen. Om Bibeln var menad att säga någonting var den menad att säga det inom en gemenskap, med en tradition som guidade dess läsning. I ortodoxin fann jag vad jag letade efter.”
Kontinuitet är vad som står bakom de ”utmaningar” som nämndes i början, och det är också det som ger dem auktoritet och gör det ortodoxa livet till en organisk enhet. Andliga övningar som valts som från ett smörgåsbord efter tycke och smak, kommer att sakna den genljudande auktoriteten, men om målet fortfarande är förening med Kristus är de fortfarande värdefulla. Dock, om dessa övningar bara värderas som ett medel för att attrahera män till kristendomen, då är de fåfänga och tomma (för att inte säga nedlåtande). En präst tyckte att de retreater där ”män slår på trummor, skriker och grymtar utan anledning” var skrattretande falska.
—
Länk till tidningen Dagen.
[...] Bloggen Gäst och främling har en intressant artikelserie om männen och kyrkan(del 1, del 2, del 3.) Denna artikelserie ger en förklaring varför den ortodoxa kyrkan lockar många män. I [...]
[...] Männen och Kyrkan, del 4/5: Vi fortsätter textserien om Männen och Kyrkan, av Frederica Mathewes-Green. Detta är del 4. Del 1 finner du här, del 2 här, och del 3 här. [...]
Du skriver: ” Vad som drar dem är Herren Jesus Kristus. Han är i centrum av allt Kyrkan gör eller säger”
[Att skilja åt,]Den historiska personen som det står skrivet om i originalversionen av det som blev redigerat till ”Matteusevangeliet” hette Ribi [det var hans titel] Yehoshua. Hans namn redigerades av hellenister till ”Jesus”.
Ribi Yehoshuas – Messias – ursprungliga undervisning var i enlighet med direktiven i ”Moseböckerna” och den förvrängdes sedan av hellenister. Den förvrängda undervisningen finns nu att läsa i ”Matteusevangeliet”. Ribi Yehoshuas – Messias – efterföljare hette Netzarim [försvenskat till ”nasaréer”] och de gjorde sitt bästa att praktisera direktiven i ”Moseböckerna” icke-selektivt; och för att följa Messias idag krävs det att man gör sitt bästa att praktisera direktiven i ”Moseböckerna”.
Han blev utlämnade av hellenistiska sadducéer och blev korsfäst av romarna. Han var Skaparens son, på det sätt som alla som tillhör Skaparens förbund med Israel är Hans söner. Alltså, andliga söner. Han var inte en “inkarnerad människo-gud”. Det är så termen son till Elohim används i den judiska Bibeln. Han var inte gud. Ribi Yehoshua var en välrespekterad Ribi – liknande rabbin – bland de fariséeiska judarna. Han och hans efterföljare var i god ställning i den fariseeiska judiska gemenskapen. [1]
Han undervisade att man ska be till Fadern. Han ville inte att man skulle be till en ”inkarnerad människo-gud”. Det är också precis det som ”Moseböckerna” undervisar.
Hans efterföljare hette inte kristna. Hans efterföljare hette Netzarim och var antitesen till kristna och kyrkan.
Noter
1.Alla påståenden bevisade på hemsidan m.h.a vederhäftig forskning och den judiska Bibeln (som kristna felaktigt kallar för “GT” på hebreiska): Netzarim
Var ska jag börja, om jag ens ska börja? Jag tror inte att ett svar egentligen kommer leda någon stans, men jag vill i enkelhet kommentera det du citerar.
Redigering av namn: Jag tror att de flesta kristna inser att Jesus är en helleniserad version av hans Judiska namn. Däri ligger inget problem. Samma sak gäller ju flera namn vi använder idag, som t.ex. Benedict som på Svenska blivit Bengt. Igen: inga problem.
Vidare om redigering: Om du vill följa “direktiven i Moseböckerna” ska du kanske inte ge dig in på en diskussion om redigering – känner du till Jahveisten, Elohisten och Deutronomisten? Alla tre har ju varit med och redigerat Torahn. Eller väljer du att bortse från det, men acceptera det som kritiserar det du också kritiserar?
Den grupp du själv tillhör, var har den sina rötter? Inte sträcker den sig historiskt tillbaka till Jesus? Är det inte en frukt av en misstolkning av protestanternas “Sola Scriptura,” där judaiserande kristna fått fritt spelrum och använder sig av modernistisk forskning från tidigt 1900-tal för att snickra ihop en ny form av den gamla “döda lagen.” Låt mig fråga såhär: Vad ämnar du vinna genom att “följa direktiven i Moseböckerna”? Liv? Frid? Och följdfrågan: Har du vunnit det? Och om du är en “andlig son till Gud,” varför måste du då följa en rad lagar för att bevara det sonskapet? Talar inte psalmisten om att vi alla är Guds söner, ja, till och med gudar (Ps 82:6), och son till Gud blir man genom adoption, tack vare Kristi inkarnation. Utan Kristus inget hopp. Genom Kristus blir vi gudar av nåd, så långt det är möjligt för vår skapade natur.
Vidare om sonskapet: Förtäljer inte Moseböckerna historien om Abraham som var Guds vän innan lagen var given? Ändå lovade Gud att alla släkten på jorden skulle bli välsignade i honom (Gen 12:3). Således är det fler som är Abrahams barn än de som följer Mose lag, en lag som må vara uppbygglig, men inte livgivande.
Slutligen, en så starkt tendentiös argumentation borde starkt ifrågasättas av den som ämnar ansluta sig till den. Vilka källor har du till de Netzarim som du nämner? Jag har läst mycket kyrkohistoria (där alltså inte bara kristna behandlas, utan också andra pseudo-kristna grupper), och jag har aldrig stött på namnet Netzerim. Är det de som juden Paulus förkastar i sina brev? Eller är det esséerna?