Ett stort tack till Herman, som i en serie på tre delar berättar om sina tankar och funderingar kring hur och varför han blev Ortodox. Herman är Ortodox sedan fem år tillbaka, och driver bl.a. bloggen Ortodoxa Kyrkor i Göteborg.
—
Kyrkan var urtråkig. Så börjar min resa. En tråkig kyrka, fylld med folk som jag inte kunde identifiera mig med. Och himlar vad frälsta de var allihopa.
Jag var för övrigt också frälst. Fem år gammal hade jag suttit under ett träd med min mamma och bett Jesus komma in i mitt hjärta. Ja … och sen då? Jag gillade inte att klä upp mig i kostym när jag var fem år gammal, eller gå i kyrkan där man skulle vara tyst och allvarlig. Jag förstod inte vitsen. Jag tyckte bibelberättelserna var roliga – jag kunde allt från Adam till Apostlagärningarna och lite till men vad hade man för nytta med en kyrka? Fåniga människor med sina moraliska pekpinnar och en kultur som var så introvert och fördömande av andra att jag inte kände mig välkommen. Vad var poängen?
När jag började intressera mig för kyrkan var det på grund av två saker. Först upptäckte jag att vissa kyrkor hade rolig musik – inte pinsamma långsamma konservativa psalmer utan svängande uttrycksfulla lovsånger med elgitarr och trummor. Det kunde jag digga. Och så kunde man faktiskt få göra saker. Man var inte där för att veta saker, för att kunna saker, utan för att göra saker – underbara halvfarliga saker som att profetera, kasta ut demoner, uppväcka de döda kanske. Det var väldigt avantgarde och då kunde jag fatta vad poängen var.
Jag gick med i en Vineyardkyrka i Oxford 1999 när jag började plugga teologi. Efter två år i den kyrkan blev jag utnämnd till årets babblande profet. På allvar alltså. Vi hade en samling en kväll då det delades ut priser som på Oscarsgalan och jag var den som ansågs profetera mest och bäst. Idag ryser jag när jag tänker tanken på hur slentrian det var, men så var det. Saker som tungotal och andegåvor var vardag för mig. Jag blev husgruppsledare. Jag blev fikaledare. Man gjorde saker i den kyrkan – man bjöd in folk. Man tänkte efter hur kyrkan såg ut för de som kom dit för första gången – hur sången lät, hur stolarna placerades, om man hälsade välkommen – allt för att få dit flera och inkludera dem. Jag fick vara med om att en församling gick från att vara ca 70 medlemmar till över 200. Det var inte min förtjänst på något sätt men jag fick se det. Och då jag såg en poäng med kyrkan.
Det som jag lärde mig i Vineyard var att om man lever det kristna livet börjar man undan för undan att bli mer Kristuslik. Man börjar känna igen Guds rike inom sig, och det ger resultat i andras liv, inte bara i sitt egna. Dina vänner blir påverkade, rörda av Gud därför att du själv har ägnat ditt liv åt Gud. Det finns en frivillig och medveten aspekt, men sen finns det oberäkneliga aspekter också. Det grekiska ordet för ”gott” – kalos – betyder samtidigt rätt och vacker, skön och riktig, önskvärd och ärlig. Det är någonting som jag fick erfara av Vineyards uttryck av det kristna livet. När man försöker leva ett ärligt liv enligt det som är rätt blir det samtidigt det goda livet.
Jag fick lära mig att fastän man har tagit emot Jesus så är man inte färdigutvecklad. Man utvecklas och växer hela livet. Man lär sig uttryck för den kallelse man har som kristen, de gåvor man har. Man avvänjer sig sakta, sakta från synd. En liten synd i taget tvättas bort. Avbilden av Kristus klarnar.
En annan intressant aspekt av Vineyard var att man vågade ta vissa saker på allvar som övriga kyrkan verkade ha bortförklarat för länge sedan. Kasta ut demonerna till exempel. Inom många olika tolkningar av kristendom tycker man att det där hör till det förflutna, till urkyrkan, och att man inte man har behov av det mera. En tant kom på min son Jacobs dop (år 2011 i Ortodoxa Kyrkan) och förvånade sig över hur länge prästen höll på med att kasta ut demoner, befalla de mörka krafterna att i Jesu namn fly och aldrig komma tillbaka. Väldigt vad farlig och viktig djävulen måste vara, sade hon till mig efteråt, att prästen behövde hålla på med djävulen i nära en kvart! Ja … det är inget oviktigt faktiskt. Det finns en djävul och han har besegrats – det gäller att göra den segern till en verklighet i varje kristens liv, och det kan nog egentligen ta mer än en kvart att fullkomna, men jag tycker att en kvart är ett ganska litet pris att betala för ett evigt liv. Men, men. I Vineyard var man beredd att tolka flera frågor bokstavligt. Bra. Jesus säger att vi skall göra tecken och under i hans namn.
Jag uppskattade samtidigt hur icke-tvångsmässigt detta var i Vineyard. Man tror otvetydigt på Guds faktiska närvaro, men man tvingar inte fram under. Om någon dör i cancer så är det inte på grund av bristande tro, som vissa kristna tyvärr har velat påstå. Också detta gav mig nytt förtroende för kristendomen. Vi förväntar oss konkreta under men vi förstår att det inte är vi som bestämmer. Jag uppskattade den troende aspekten som också balanserades av det ödmjuka.
I Ortodoxa Kyrkan har vi oljesmörjelse för de sjuka; det som katolska kyrkan kallar för ”den sista smörjelsen.” Men du behöver inte vara döende eller allvarligt sjuk för att få bli smord i den Ortodoxa Kyrkan. Vi tror på Guds helande, men vi tror också på att alla behöver helas – från synd och från sjukdom. Synden är en sjukdom. Jag tycker att jag i Ortodoxin har hittat ett fullkomligt uttryck för båda insikter: att synd successivt tvättas bort, och att man ödmjukt väntar på under i sin vardag.
Jag är övertygad om att jag aldrig skulle befinna mig där jag är nu om inte jag hade varit sex år i Vineyard. Men jag behövde, kände jag, ett ännu bättre sätt att utöva det arbetet som Jesus har kallat oss till (”doing the work” som John Wimber, grundare av Vineyardrörelsen, sade). Jag behövde se en konsekvent, genomtänkt förklaring om vad det var för arbete, hur man gjorde det osv. En metod – det saknade jag. Gudstjänsterna tyckte jag fortfarande efter sex år var ganska egala. Take it or leave it. Gudstjänster hade ganska lite att göra med det arbetet man skulle utföra. Eller snarare var det så att gudstjänsterna var ungefär som Svenska Mässan: ett bra tillfälle att träffa kunder och sprida sitt budskap. Men de var inte kärnverksamheten på något sätt.
Det är samma frälsare jag lovsjunger idag som jag tog emot under trädet vid femårsåldern. Det är samma andegåvor idag som jag hoppas på som då, men det får ett mycket annorlunda uttryck – ett mer nyktert och genomtänkt uttryck vill jag påstå – än vad det gjorde innan jag gick med i den Ortodoxa Kyrkan. Och det är det som jag vill berätta om här.
Som protestant kände jag mig alltid ensam. Jag läste teologi som sagt i tre år i England. Då bodde jag på ett college med ca 100 prästkandidater inom engelska kyrkan. De flesta hörde till den mer bibeltrogna fast lågkyrkliga grenen av engelska kyrkan. Men ändå finns det alltid stora meningsskiljaktigheter. Vissa var kalvinister. Vissa var mer lutheranska. Vissa påstår att nattvarden är Jesu kropp och blod, andra säger att det är bara bröd och vin. Jag läste Karl Barth och Tom Wright. Andra läste Wesley och kyrkofäder (alla läste om kyrkofäder, men vissa intresserade sig mer än andra). Vissa prästkandidater kunde aldrig tänka sig använda liturgiska kläder. De hånade och kallade prästskrud för en kärringklänning. På allvar – det var prästkandidater som tyckte så! Vissa ville bara fira mässa enligt den riten som togs fram på 1500-talet (Book of Common Prayer).
Man är en ö som protestantisk teolog. Man träffar aldrig två teologer som tycker likadant. Man snickrar och hamrar på sin egen friggebod i ett hav av kolonilotter, och träffas ibland över tomtgränserna på fika. Var och en vill visa hur man ska göra men alla säger olika på någon punkt.
Så var det även inom Vineyard. Vissa pastorer vill döpa spädbarn, andra inte. Inte så noga tycker många. Den avfärdande attityden mot teologiska frågor kommer direkt från ledarskapet. Man citerade John Wimber när han fick frågan ”what do elders do?” – vad gör de äldsta i församlingen? Svar: ”they eld” – vilket inte betyder någonting på engelska. Ordet ”eld” finns inte på engelska – det handlar inte om att tända eld och bränna upp något. Det är ett nonsenssvar som förlöjligar frågan. Man vägrar svara på frågan därför att man antingen tycker det är så uppenbart att man inte behöver svara, eller så tycker man att alla de viktigaste frågorna redan är besvarade och det skulle bara skapa onödigt bråk om man försökte definiera närmare. Jag vet inte vad John Wimber tyckte, men det är inte helt uppenbart att han visste heller.
För egen del var jag starkt övertygad om att alla teologiska frågor inte är av samma lättsamma, oviktiga natur. Ibland spelar det faktiskt roll. Vissa teologiska frågor bottnar i faktiska handlingar i kyrkan som kan påverka folk mycket starkt och då gäller det att ha klart för sig vad det är för spelregler som gäller. Man har en trosförklaring i de flesta frikyrkor. Man har ett ledarskap som ansvarar inför några andra ledare. Bra, men är det lika självklart hur man som ledare borde förhålla sig till den man leder? Har alla tjugoåringar tillräckligt med mognad och erfarenhet att vara husgruppsledare? Jag var en tjugoårig husgruppsledare när en vän kom till mig och sade att han tänkte lämna sin fru. Det var jag inte redo för. Vad är en andlig ”coach” (ett begrepp som används friskt inom frikyrkan)? Vad har man för förpliktelser? Har man tystnadsplikt eller bestämmer man själv hur mycket man vill berätta för andra? Har man rätt att befalla en som man leder att göra saker? Befalla dem att bekänna sina synder? Rätt att lägga sig i deras privata beslut? Var går de personliga och andliga gränserna när någon gör sig sårbar inför en ledare? Jag kan ärligt talat inte säga att jag har hört någon ställa dessa frågor i frikyrkligt sammanhang (fast jag är övertygad om att vissa gör det) – och jag vet om att alla skulle svara olika. De som söker sig till kyrkor är ofta sårbara och det ansvar man har som tar emot dem är så mycket större och så mycket allvarligare än vad du skulle kunna tro bara från att lyssna på John Wimbers ”they eld”.
Jag upplevde att om Vineyard var stark när det gällde att tänka genom de mest synliga delarna av sitt uttryck av den kristna tron, när man kom in bakom kulisserna var det betydligt mer ogenomtänkt och svajigt. Då började mångfalden, oenigheten, och den individualistiska aspekten av deras teologiska lära att få konsekvenser som var mer allvarliga. Vad är de äldsta? Vad har de egentligen för roll? Varför har vi gudstjänster överhuvudtaget?
Andra frågor som härjade var hur man kunde komma vidare? Hur skulle man göra – handgripligen göra – för att bli mer Kristuslik? Vineyard hade ett mycket genomtänkt sätt att växa som organisation. Man tänkte genom nästan alla aspekter av hur man presenterade en harmonisk och hälsosam yttre. Men vem ledde en i ens personliga vandring? Vad är ledarskap egentligen? Vad är det kristna livet?
Fortsättning kan du läsa här: del 2.
Tack för en mycket välskriven och tänkvärd berättelse!
Tack så jättemycket Herman, det har varit mycket intressant att läsa, inte minst för att jag är med i en Vineyardförsamling. Jag tycker att frikyrkorna har mycket att lära av den ortodoxa kyrkan, er enhet, bevarande av läran samt liturgi är imponerande, om än inte perfekt.
Jag vill bara anmärka att jag tror du har misstolkat Wimbers uttryck litegrann. Hans hustru Carol sa “Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would often say, ‘We don’t use titles, just call me John. We don’t need to print up cards with Apostle of Prophet so and so and we don’t have designated elders.’ He would Say, ‘An elder is as an elder Does. Let’s see who eld’s'”
Kontexten är alltså varken att han inte vet vad en ledare ska göra eller att det är en självklar fråga, Vineyard har haft djupgående reflektioner om ledarskap och det finns mycket material från Vineyard International Publishing om ämnet. Vad Wimber vände sig emot var titlar som skapade osunda förväntningar. Idag håller alla med om att Wimber själv var en apostel, men ingen inom Vineyard kallade honom för det medan han levde. Likaså finns det många som rört sig inom Vineyard med starka profetiska gåvor, som Paul Cain, John Paul Jackson och svensken Micke Jåfs, men få kallar dem profeter, inte för att de inte är det, men för att titlar kan skapa osunda förväntningar. John var tydlig med att det är vad man faktiskt gör som spelar roll, inte vilken titel man har. Således talar man inte om äldste inom Vineyard utan man bryr sig mer om vilka som “äldstar”.
Sen måste jag också säga att den där Oscarsgalan för bäst profetiska gåva var det knäppaste jag hört och går verkligen emot Vineyards “no hype”-värdering. Såna här saker komma dyka upp i alla sammanhang och då får man försöka åtgärda det så snabbt som möjligt. En fast liturgi omöjliggör sådana händelser, och det är ju bra, å andra sidan gäller det att alltid göra liturgin öppen för Anden. “Låt profeterna tacka så mycket de vill”, som det står i Didaché, den tidigaste liturgiska förordningen.
Gud välsigne dig!
Micael Grenholm
Hej Micael,
Tack så mycket för din återkoppling. Ditt förtydligande får mig att minnas att jag tycker mycket om Vineyards uttalade strategi där man tar till vara på människor som visar intresse. Någon som dyker upp och visar vilja skall uppmuntras, identifieras, kallas … håller helt med. Det är någonting av stort värde som jag fått med mig från Vineyard, och det är en sak som John Wimber uttrycker i den meningen du citerade.
Ja skulle kanske ändra min formulering något efter det du påpekade. Det kanske inte är så att Vineyard alltid bagateliserar ledarskapsfrågor – det är som du påpekade en motvilja mot att ha titlar.
Man gör för det första, tycker jag, karikatyr av uttalade ämbeten genom att säga ”we don’t need to print up cards with Apostle of Prophet so and so” – som om alla uttalade ämbeten är lika substanslösa som namnskyltar. Det är ungefär lika genomtänkt som när man berättar (i nästan alla protestantiska kretsar hörs detta) karikatyrer om Katolska Kyrkan. ”Där borta i Katolska Kyrkan kan man synda precis hur mycket man vill så går man bara till bikten och vips! efter femton ’fader-vår’ så är man frälst igen”. Så låter det ofta i frikyrkor, och det handlar mindre om Katolska Kyrkan och mer om att avfärda alla som står utanför ens egna sammanhang. I en liknande anda uppfattar jag Wimbers citat.
Fast jag förstår honom. Det var ju varken Katolska eller Ortodoxa Kyrkorna som han förhöll sig till i första hand utan USAs fria pingstkultur (ganska olikt svenska pingstkyrkan) där man mycket väl kan även idag träffa på folk med namnskyltar ”apostel” eller ”profet”. Och namnskyltar är bara början av historien om hur den vilda amerikanska pingstvästern ser ut – tro mig när jag säger att jag vet. Jag är själv amerikan. I’ve been there! Jag tror att namnskyltar var en liten minidetalj i den stora korpus av fel som finns i den amerikanska karismatiska kulturen, och som Wimber & co ville undvika. Man ville undvika att folk uppfattade församlingsverksamhet som en slags pöbeldemokrati där den upphetsade majoriteten ägde rätt att godtyckligt sparka pastorn när ”anden” ledde dem, eller införa vilken galen politisk ståndpunkt som helst i kyrkans uttalade kärnvärden, eller … jag tror att du, Micael, känner till den världen lika väl som jag. Man vill inte ha en falsk profet som kommer in med skallerormar och utmanar alla som har tro ”på riktigt” att gå mellan ormarna. Man vill inte att någon skall förutspå jordens undergång såsom vi nyligen fick se en galen gubbe göra i USA(min erfarenhet av Micke Jåfs profetior är att de är ganska snarlika, och jag har ungefär lika mycket förtroende för båda profeter).
Alltså förbehöll Wimber rätten åt ledarna att dela med sig av det mandat man hade fått från församlingen allteftersom ledarna ansåg att det var lämpligt. Man kan säga att ledarna lånar ut mandaten till dem som idag visar sig vara lämpliga. Samtidigtidigt är det så att om dessa imorgon visar sig vara olämpliga har ledarna rätt att omedelbart ta tillbaka mandaten därför att det inte finns uttalade roller, inga uttalade poster som ”elders” eller diakoner. Alla som håller sig i led och visar solidaritet med ledarskapet kan få vara med och leda, men ingen får en roll tilldelat sig oåterkalleligen. Typisk episkopala kyrkoordning: jag förstår och jag kan stödja till viss del. Jag ser samtidigt två till saker i den strategin. En kan jag identifiera mig med, men jag ser också en annan sida som jag tyvärr inte kan stödja.
Först det goda. Jag håller helt med att en som vill leda inte skall höja upp sig själv på en pedistal – kalla sig själv för profet eller apostel. San ledare i kyrkan skall kunna be såsom skatteindrivaren i templet – förbarma dig över mig syndare! Folk som har en gåva brukar utöva den utan att behöva få erkännande – tvärtom. Den som gör det för att få erkännande har oftast inte gåvan. Jag kan identifiera mig starkt med den idén som jag tycker uttrycks i ”let’s see who elds”.
Det jag inte kan identifiera mig med alls är en ovilja eller rädsla för att definiera vad det är man tycker en av de äldsta är. Jag tycker även att gudstjänstformen i Vineyard är godtycklig och jag ser en medveten strategi att inte uttala sig om vad det är som borde ske, varför, i vilken ordning. Det hänvisas gång på gång till att man måste lämna utrymme åt anden – men ormtjusande pingstapostler från Tennessee tycker nog att Vineyard är ytterst styrd och liturgisk. Jag tror inte er när ni säger att ni lämnar plats för att Anden skall kunna ändra hursomhelst närsomhelst. För i praktik under sex år såg jag i stort sett aldrig någon förändring alls.
Ett till exempel om oviljan att definiera ser man i det att Vineyard inte tar sidor i frågan om barndop. Och det är ett bra exempel därför att i vägran att ta sidor har man lämnat dörren öppen för medlemmar som har både den ena uppfattning och dem som har den andra. Skickligt diplomatisk eller skickligt fegt eller någonstans mittemellan – vem vet? Jag tror i alla fall att om Vineyard hade varit normen under Arius tid eller Apollinaris tid eller Nestorius tid hade man aldrig kunna prestera trosbekännelsen eller Kalcedonkonciliets definitioner. Koncilierna säger ”Den Helige Ande och vi anser att …” På koncilierna tyckte man inte att Den Helige Ande agerar på så sätt att han lämnar varje ny generation åt sitt öde, utan leder kyrkan rätt en gång för alla allteftersom nya frågor kommer upp som behöver ett svar. Det är en helt annan – jag vill påstå mindre narcissistisk – uppfattning om Den Helige Andes verk.
I Vineyard har man heller ingen prästvigning och ingen definierad väg till att bli pastor, utan det finns allt från Mattias Martinson som brukade be om ursäkt för sig tre gånger varje söndag för att han inte hade läst färdigt grundskolan (jag sa till honom att sluta underskatta sig själv och han höll med mig om att det räckte med att bara nämna det en gång varje söndag) till doktorsexaminerade teologer som skriver böcker i sin fritid. Allt däremellan finns, och vissa bara glider rakt in på ett bananskal utan att knappt varit med i Vineyard mer än fem minuter medan andra är aktiva i en församling i tjugo år med olika ansvarsroller innan de motvilligt får titeln pastor. Men även där är kriterierna godtyckliga och endast på en allmän ytlig nivå uttalade. Vilken sorts lovsång som skall finnas är också godtyckligt och outtalad. Listan är lång.
Jag menar INTE att det finns en väg ut ur godtyckligheten. Vi Ortodoxa kan försöka påstå att vi har mer kött på benen i våra (lika godtyckliga) val eftersom vi har en tvåtusenårig tradition. Jag tror förvisso att vi har mer kött på benen men det är inte det som är poängen. Poängen jag vill säga är att vi i Ortodoxa Kyrkan säger uttryckligen vad det finns för kriterier och det får följden att det är möjligt att se ifall vi är konsekventa mot våra egna värderingar. Vi säger att det bara är liturgin som gäller, bara kyrkans hymner, kyrkans gudstjänster, kyrkans helgon. Prästen har en auktoritet i församlingen som är snarlik en Vineyardpastors – och det tycker jag är betryggande. Men samtidigt – och det finns en paradox – så är det ytterst lite som en präst egentligen bestämmer om därför att kyrkan har tagit sig tid att skriva ner och definiera. Det gäller allt från trosbekännelsen till vilken del av bibeln man läser på vilken dag.
Jag var på en jobbintervju för några månader sedan hos en kristen organisation. Han som intervjuade mig blev lite förvånad att någon gick från Vineyard till Ortodoxa Kyrkan; någon som tog sin tro på sådant allvar. Han sade, ”jag trodde att Ortodoxa församlingar var mest traditionella, men uppenbarligen finns det församlingar som verkligen brinner.” Jag påpekade att vi inte ser någon motsättning. ”Det är traditionen vi brinner för” sade jag. Vi tycker att det som våra heliga fäder har gett oss är dyrare än något annat i hela världen. Det är som den hemliga skattkartan, som lösenordet till en gåta, som kombinationen till ett lås på en skattkista. Vi känner oss inte låsta av deras anvisningar – vi befrias från ansvaret att själv upptäcka den vägen som ger bäst resultat. Jag kan inte säga samma om Vineyard. Ni får bära den tunga bördan att ni inför varje ny generationsskifte måste resonera på nytt, och hävda era godtyckliga uppfattning om vilka lovsång som ska spelas nu, hur husgrupper borde fungera, vad en pastor förväntas göra.
Jag anser även att när man har sådan godtycklighet är det ett tecken på att man inte tar sitt ansvar. Jag upplevde till exempel i två olika vineyardförsamlingar att det fanns en storts klick-artad kultur bland ledarna. Man tog ogärna in någon ny i gänget. De som fick komma in i gänget var de som såg ut som de som redan fanns (people like us – ett till Wimbercitat): gifta människor, sådana med jobb, som hade en bra image, som inte ifrågasatte, som passade formen. Man odlade, upplevde jag, en dömande, skvallrande översittarkultur där man var oförlåtligt vårdslös med förtroendefrågor. De mest privata detaljer om andras liv kunde tas upp i gruppdiskussioner bland ledare (jag har själv varit med om detta många gånger i Göteborg Vineyard). Du visste aldrig vem som talade om dig på vilken nivå, eller vem det var som skulle höra det du sa i förtroende.
Och varför kunde en sådan kultur växa fram? Jo – för att Wimber och gänget ända från början har förbehållit rätten åt ledarna att själva bestämma vem man ville släppa in i klubben och inte och framförallt på vilka grunder.
Vad gäller lovsången, och den rätten man förbehåller åt ledarna att – utan att behöva motivera det särskilt tydligt – själva bestämma lovsångsstil: jag förstår dem. I 2004 när det var förtroendekris och ledarskapsskifte i GBG-vineyard lyckades några unga esteter med vassa armbågar tvinga sig in i lovsångsutrymmet. De tvingade till sig en söndag i månaden där de fick sjunga allt som INTE var med i den vanliga repertoaren. Och det var hemskt.
Det var en grotesk halvtimme av narcissism och exhibitionism. Man fick genomlida något som jag vill likna vid ”The Ark”-meets-”Ebba Grön”-meets-Bob Dylan-meets-”Jars of Clay”. Vilken röra! Plötsligt hade jag mycket mer medlidande för de stackars ledarna som hade stått så hårt emot. Men jag fick gå till mig själv och ställa frågan: finns det någon objektiv (eller ens uttalad) grund för att kunna säga att det de gör är fel? Är det bara min åsikt, min smak, eller finns det något annat som skulle kunna vägleda oss?
Jag tycker att jag hittade trovärdig vägledning i frågan om hur gudstjänster skall uttryckas just i Ortodoxa Kyrkan. Jag föreslår att om du inte finner våra kyrkofäder mera trovärdiga än John Wimber så borde du i alla fall kunna hålla med mig om att bakdörren i Vineyard är vidöppen för en mörkare godtycklighet när man inte definierar närmare vilka villkor som gäller. När man, till exempel, inte uttryckligen målar ut en klar väg fram till att kunna bli pastor lämnar man bakdörren vidöppen för att aspiranter som bara inte råkar matcha de nuvarande ledarnas fördomsfulla image stöttar sina huvud mot ett glastak (också något jag sett flera gånger). När gudstjänstens utformning och urval av lovsång och genre inte baseras på något annat än nulägets subjektiva godtycklighet riskerar man att såra många som bara önskar bidra. Allt ifrån den tjejen i England som inte förstod varför lovsångspastorn inte ville ha henne i lovsångsteamet med sin blockflöjt (true story), till visserligen skickliga esteter i Göteborg som tycker att Brenton Brown (den lovsångspastorn som när det begav sig tackade nej till blockflöjten) och Micke Fhinn är gammaldags och konservativa. Jag tycker att ni är skyldiga alla dessa människor en förklaring. Jag tycker att de är värt det även om ni tycker att de är pinsamma och hur ni behandlar dem i Vineyard talar så tydligt om att ni tycker de är pinsamma – tydigare än alla dementerande ord någonsin kan.
Jag tycker att Vineyardledarna gömmer sig bakom en stor rädsla för vad som skulle hända om man faktiskt säger vad man tycker till den det gäller. Det finns mörka och fula urvalskriterier som har blandats in bland de legitima när det gäller ledare, när det gäller lovsång, när det gäller mycket annat. Det finns fördomar, image-fixering, ovilja att inkludera sådana som ifrågasätter, grupptänkande som blandat sig in med sund ledarskapsinstinkt. Det är min erfarenhet av verkligheten i två Vineyardförsamlingar, och jag tror att det har mer att göra med att ni vill lämna så många frågor öppna än vad det har att göra med att ni inte råkar välja just våra Ortodoxa definitioner (fast jag tycker att ni har mycket att lära er av den tvåtusenåriga traditionen också).
Jag vet att jag är långrandig. Men jag ger ett exempel till därför att jag ändå tror att det kan vara svårt att hänga med i mitt resonemang. Jag var med i Oxford Vineyard och Oxford är som du säkert förstår en studentstad. Naturligtvis har man därför en stor omsättning av medlemmar – många bor i staden endast tre år. Men pastorn sade många gånger att han anser att Vineyard i allmänhet kan beskrivas med en metafor: Vineyard är som en sfär. Han sade att medlemma är alltid på färd någonvart. Man färdas inåt eller utåt, men någonstans åker man. Inåt betyder att man tar sig an flera uppgifter och får mer förtroende. Utåtfärden slutar med att man lämnar den församlingen och går någon annanstans. Om du åker rakt inuti en sfär kan du åka rakt in mot centrum men om du forstätter, menade han, då åker du ut igen. Det var det som var metaforen.
Pastorn sade uttryckligen att de var medvetna om att Vineyard har en tendens att vara så, och man såg inga problem med det. Det är tydligen så Gud vill att det skall vara.
Men jag ser två enorma problem med detta. Tänk om alla de som efter en stund lessnar och går därifrån gör det av giltiga anledningar? Är inte det bara ett sätt för den pastorn att ogiltigförklara all kritik oavsett hur välgrundad? – Jasså du har kritik? Ja men då är det Guds vilja att du går härifrån. Gud välsigna dig och god natt.
Och ännu mer alvarligt – vad är det för heretisk syn på medlemskap i Kristi Kropp? OK om man anser att Kristi Kropp är typ alla kyrkor och inte bara ett samfund. Jag håller inte med men jag förstår. Men den synen som de uttryckte i Oxford befattade sig överhuvudtaget inte med huruvida folk fortsatte att vara medlemmar i Kristi Kropp eller inte efter de lämnade Vineyard. Det var ganska likvärdigt ifall de som lämnade fortsatt i en annan kyrka eller slutade med kyrka helt och hållet. De var inte på väg in mot centrum så det var inte vårt problem. Vårt problem i det fallet var att få dit flera, inte bry oss om de som gick därifrån.
Jag håller med honom att man kan observera det fenomenet i Vineyard men jag tror inte att det är Guds vilja. Det där är ett sätt att 1) slippa definiera kyrkmedlemskap (vilket man konsekvent gör i Vineyard) och 2) slippa ansvar inför medlemmarna och 3) slippa ansvara för medlemmarna. I Vineyards översättning av evangeliet skulle det förmodligen vara så att den herden som mister ett får struntar i fåret och nöjer sig med alla sina andra får. Det fåret som gett sig av på egen hand är på väg någon annanstans och det är nog meningen.
Jag tar upp dessa exempel för att jag på allvar tycker att det finns flera än ni tror som har råkat ut för baksidan av er axelryckandeattityd. Det är dem jag hoppas att ni tar bättre hand om – det tycker jag är sann kärlek. Det är i detta sammanhang jag blir påmind om 1 Korintierbrevet 13: Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Vad sträng jag är, eller hur? Hur kan jag nu avrunda detta med en diplomatiskt klang? Vad kan jag säga – ni får ju be för mig att jag blir mer likt Mikael Fälthammar som har en förmåga att säga lika kloka saker, utan de vassa kanterna i ordvalen, och med betydligt färre ord.
Hej Herman!
Det finns verkligen många problem med en så nystartad rörelse som Vineyard, och det finns en hel del som är vare sig genomtänkt eller bra, men jag är tackam för att Gud trots våra mänskliga brister har använt den rörelsen så mycket och frälst, helat och upprättat så många människor, och jag ber att Gud ska uppväcka alla kyrkor, Vineyard såväl som de ortodoxa, till en väckelse likt den i Apg 2.
Gud välsigne dig!