Idag fortsätter Herman att berätta om sin resa till den Ortodoxa Kyrkan. Del ett hittar du här.
—
Samtidigt som dessa brister blev så påtagliga för mig, började jag att undra varför man inte hade valt en mer bokstavlig tillämpning av bibelverser som följande:
Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt” (1 Korintierbrevet 1:10:).
Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men var och en må se till, huru han bygger därpå. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. »Den dagen» skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva” (1 Korintierbrevet 3:10-13).
Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium. Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium. Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått, så vare han förbannad” (Galaterbrevet 1:6-9).
Uppmaningen att hålla fast tillsammans i samma sinnelag och samma tänkesätt handlar inte om att vi skall leka snällt och undvika bråk. Det är långt mycket viktigare än så, därför att galna pastorer kan åstadkomma fruktansvärda saker. Ingen inom Sveriges kristna kretsar kan ha undgått att höra talas om Knutbypastorn. Jag tror att halvgalna, ignoranta, uppmärksamhetssökande ledare på mellannivåer inom kyrkor också kan allvarligt skada folk även om det oftast inte förekommer kriminella handlingar.
I den Ortodoxa Kyrkan hittade jag en helt annan djup av praktiska råd för hur man lever för att bli mer Kristuslik. Jag vill inte påstå att jag har själv lyckats bättre än någon annan i något sammanhang. Tvärtom. Men det var just därför jag behövde hitta någon som brydde sig om att tänka efter ordentligt. Finns det överhuvudtaget en frikyrklig motsvarighet till filokalia – en lärdomssamling som alla kan stödja? Jag fann i Ortodoxin en tvåtusenårig tradition av lärdomar där munkar, nunnor, biskopar och präster har skrivit om sina andliga kamper, där man har lyckats hålla en enighet, bevara samma lära hela tiden, och där man har en sammanhängande logik i hur den andliga kampen skall kämpas.
Den narrativa traditionen slutar dessutom inte med apostlarna utan sträcker sig ända till våra tider med helgon som har visat med sina liv – i alla möjliga situationer – hur man förverkligar kallelsen att vara Kristi kropp. Och då har jag mer än smak och tyckande att stödja mig på i mitt urval av förebilder. Jag väljer inte att se St. Ignatios av Antiokias liv som kanoniskt och auktoritativt därför att jag känner att det är så utan därför att vi har en kyrka som i nära två tusen år har sagt att denna mans liv också visar hur Gud kan verka för det goda. Det bottnar i att man inte låter varje ny generation återuppfinna hjulet – hitta på egna lärdomar, välja och sålla bland ett hav av teologer och lärare som i bästa fall bara har relativ auktoritet.
Men hur var det med de äldsta då? The elders who eld? Var är de och vad gör de?
När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste, varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt leverne eller vore uppstudsiga. Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede, icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem vinning. Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt; han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot. Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i synnerhet de omskurna. På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror” (Titusbrevet 1:5-11).
Där det står ”äldste” har Paulus skrivit Πρεσβυτέρους på grekiska: presbyterous. Där det står församlingsföreståndare har Paulus skrivit ἐπίσκοπον – episkopon. Det första ordet, presbyteros, är även ett av de ord man använt i grekiska översättningar av Gamla Testamentet för att benämna prästerna i templet, när man inte använde ordet ieros. Ordet ”präst” på svenska, och ”priest” på engelska är faktiskt nordeuropeiska förvandlade former av ordet presbyteros. Det var svårt för våra förfäder här uppe i den nordiska skogen att säga och så småningom blev presbyteros till präst på samma sätt som namnet Georgeos blev Göran eller som Helena blev Elin.
De äldsta är alltså präster. Församlingsföreståndarna har vi också på svenska – episkopos. Det ordet blev ”biskop”. Episkopos var ett grekiskt ord som hade en helt egen naturlig betydelse innan kristendomen: herde, eller om vi är petiga – den som vaktar. En pojke som vallade får – han var en episkopos. Och på latin kallade man samma pojkar för pastor. Sen fick ledare i kyrkan de namnen utifrån symboliken som Jesus själv använde, där församlingsmedlemmarna är får, och Jesus är den goda herden.
Ja, tänk om man tog det där med äldsta på lite större allvar – prästerna och biskoparna. Hur skulle det se ut då? Skulle man ha en mer tillförlitlig ledarskapskultur där enskilda människor inte blev så utsatta? Vad har de för roll i det goda arbetet som vi är kallade till? Skulle gudstjänsterna kunna utformas av mer än tyck och smak?
I Vineyard kom många till just den kyrkan därför att de gillade lovsången. Vissa andra gillade pastorn. Jag som växte upp inom frikyrkan kan berätta om att det är ett vanligt samtalsämne. Man brukar säga – jag gillade inte pastorn där, därför bytte jag kyrka. – Jag gillade inte lovsången där, det var bättre förr, så jag bytte kyrka. – Det är inte min stil just där. – Den pastorn predikar för mycket. – Den pastorn pratar aldrig exegetik – jag vill ha mer tyngd, jag väljer en annan kyrka.
Kyrka blir ungefär som fotbollslag, och pastorer konkurrerar faktiskt. Många gånger byggs en församling upp från ingenting just för pastorn är så karismatisk. När han slutar faller församlingen samman. Tänk om präster eller pastorer överhuvudtaget inte hade möjlighet att samla folk kring deras personligheter.
Jag tycker att ortodoxa präster i allmänhet är mer välutbildade, och att urvalsprocessen lyckas i flera fall. Detta tycker jag kan verifieras på någorlunda objektiva grund, och det är ganska lätt att se hur de lyckas därför att man har en gemensam urvalslogik, man är konsekvent i sina krav om utbildning, krav på att prästen har ett konstant ansvar inför en biktfader. Man uppmuntrar inte varje ung man som visar intresse för kyrkan att bli präst. Jag tycker att man, på rent objektiv grund, borde kunna säga att man säkrar en mycket högre kvalitet. Men visst finns det undantag. Visst kan någon bli präst eller till och med biskop som egentligen inte borde bli det.
Saken är att våra präster är mer eller mindre utbytbara. De tittar fram mot altaret 99% av tiden och talar med Gud, inte med oss i församlingen. Dessutom påverkar de inte gudstjänstordningen alls. De väljer inte vilka delar av liturgin vi skall följa. Liturgin följs – punkt. De formar inte församlingens uttryck av tillbedjan alls, därför att vi firar samma gudstjänster som man gjorde på 300-talet. Prästämbetet är oförändrat och oantastat – individuella människor som har fått prästämbetet förvaltar det olika bra. Men – och detta är den egentliga poängen – ämbetet är så mycket mer genomtänkt.
Bikt, till exempel, är livsviktigt för en Ortodox kristen. Inte för att jag inte kan bli förlåten om inte jag kryper till korset och berättar för prästen vad jag har gjort. Jag behöver inte heller köpa min förlåtelse genom att göra bot. Jag behöver prata med någon. Jag behöver en andlig coach. Jag behöver en ledare som kan leda just mig.
Bikt finns i frikyrkor. Jag som ingick i ”förbönsteam” i många år vet om att folk går fram till vitt främmande människor under frikyrkans gudstjänster och berättar om sina synder. Sen ber de tillsammans med den främmande människan. Det är bikt. Det kallas inte för bikt, men det är bikt. Jag ville ha tillgång till detta, men jag ville inte att den jag pratade med nödvändigtvis skulle vara en främling, och jag ville att han, för att få det förtroendet, skulle vara tvungen att genomgå en urvalsprocess som var mer gedigen.
Samtidigt som urvalsprocessen kan vara mer krävande undrar jag ibland om inte prästämbetet är lättare för Ortodoxa präster än för frikyrkliga. Man är för det första inte alls lika ensam. Istället för att snickra på sin egna teologiska friggebod bor man i ett Versailles av enighet som har byggts upp under två tusen år. Ortodoxa Kyrkan begär mycket av sina präster – att de skall fasta regelbundet och vara förebilder. Men som individer förväntar vi oss inte alls samma karisma och utstrålning. De är inga kändisar, och ska inte bli det.
Tänk den prestationsångesten som frikyrkopastorer måste ha när de varje vecka skall, med en karismatisk predikan, motivera församlingen att stanna kvar! Tänk – och nu menar jag på fullaste allvar – hur utsatta de är när varje människa anser sig ha rätt att underkänna dem ögonblickligen. Varje person i bänkarna är sin egna teologisk ö, och man har inte en uppsättning kriterier utan hundra olika.
När man ironiserar och bagatelliserar frågan om prästämbetet tar församlingen prästerna eller pastorerna på mindre allvar. Vad förväntade man sig? Många tar sig friheten att kritisera. ”Han predikar för mycket.” ”Han predikar för litet.” ”Jag gillar inte kakorna på fikat.”
En av första gångerna jag var med på en Ortodox Liturgi följde jag texten i gudstjänstordningen och då häpnade jag när jag fick läsa detta (strax innan prästen skall fira nattvard): Prästen beder de medtjänande och folket om förlåtelse och säger – Tillgiv mig fäder och bröder. Alltså tar man även på allvar befallningen i Matteusevangeliet 5:23-24:
“Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager dig till minnes att din broder har något emot dig så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlika dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.”
Jag blev häpen därför att samtidigt som detta var nytt för mig så var det så fullständigt självklart när jag väl fick upp ögonen för det. Det är självklart att prästen behöver folkets förlåtelse, att de med jämna mellanrum måste ”förlikas”. Prästens uppgift förändras inte med varje subjektiv persons önskemål. Hans ämbete är stort, genomtänkt, tungt. Individen som är präst måste gång på gång på nytt åta sig att leva upp till ämbetet, och folket behöver gång på gång förlåta honom när han misslyckas. I början på Stora Fastan (innan Påsk) faller prästen ner på knä – böjer sitt ansikte ner till golvet – och ber församlingen om förlåtelse för allt som han har brutit mot dem. Vilken tillgång för prästen! Vilken möjlighet! Det finns inbyggt i prästämbete att man kan visa sig svag och ändå få finnas kvar. Man är inte tvungen att låtsas vara perfekt!
Det är inte den enskilda pastorn jag går i kyrkan för att höra. Det är för det eviga prästämbetet, Kristi prästämbete, som utövas där och gör himmelriket närvarande för mig. Det är inte lovsångsteamet och deras musikaliska uttryck som lockar mig utan änglarnas sång som man har möjlighet att delta i. Vi sjunger ”Vi som på ett hemlighetsfullt sätt är avbilder av keruberna (vi som, med andra ord, visar världen den verkligheten som avbildades en gång på förbundsarken – keruber som täckte över mötesplatsen mellan Gud och folket) och sjunger den trefalt heliga sången för den livgivande Treenigheten; låt oss nu avlägga alla våra jordiska omsorger på det att vi må ta emot allas Konung som osynligt inbäres på änglaskarornas lansar.”
Vi vill delta i det himmelska gudstjänsten, i Guds rike, och det är därför vi firar gudstjänst på det sättet vi gör, inte för att någon på 70-talet kom på att flera besökare stannade kvar i kyrkan ifall man kompade på en gitarr istället för att spela på en orgel. Det är inte godtyckligt.
Jag blev Ortodox därför att jag fick förklarat för mig hur ledare och gudstjänster främjar ens andlig utveckling. Jag ville tillhöra en kyrka som inte återuppfann sina resonemang vid varje nytt generationsskifte. Jag sökte en kyrka vars ödmjuka inställning innebar att man uppskattade de gångna generationernas bidrag till kyrkans lära, och inte förkastade det regelbundna som gammaldags och tråkigt. Jag ville höra till en kyrka som inte betraktade gudstjänsternas utformning eller prästämbetet som en så bagatellartad fråga så att det mer eller mindre kunde kvitta.
Läs vidare: del 3.
