Herman delar med sig av den sista delen av sin berättelse om hur han blev Ortodox kristen. Del ett hittar du här, del två här.
—
Den sista och förmodligen största anledningen till att jag blev ortodox för att jag äntligen förstod vad bibeln hade för plats i kyrkan. Bibeln är den text man använder när man ber till Gud. När man sjunger psalmer, när man upphöjer brödet, när man går in och kommer ut. Du kommer aldrig höra så mycket bibeltext i någon annan kyrkas gudstjänster som i den Ortodoxa Kyrkan.
Det finns inte tid eller plats att ge alla exempel. Jag väljer bara den Helige Symeon Den Nye Teologens bön. Inför nattvarden läser varje ortodox kristen en samling med böner för att förbereda sig. Denna bön är en av dem. Jag tycker bönen visar hur vi ser på bibeln. Vi använder bibeln för att rätta våra tankar och attityder efter Guds Ord. Vi använder bibeln när vi ber, när vi sjunger. Detta är för mig det mest fullkomliga uttrycket av kärlek till Guds Ord:
Kristus, ta emot min bön – en bön som kommer ifrån förorenade läppar, från ett avskyvärt hjärta, från en smutsig tunga och ifrån en besudlad själ. Förskjut inte mig, inte mina ord, inte mina gärningar – förskjut inte ens min oförskämdhet utan ge mig mod att berätta vad jag vill, o Kristus. Lär mig vad jag bör göra och vad jag bör säga.
Jag har syndat mer än horan som, när hon hörde var du bodde tog myrra med sig och vågade komma fram till dina fötter, Kristus, och smörja dem [Lukas 7:36-50] – du som är min herre och min Gud. Såsom du inte försköt henne när hon av hjärtats längtan kom fram till dig, avsky inte heller mig, du som är Guds Ord, utan låt mig omfamna, låt mig kyssa dina fötter med en flod av dårar, såsom hon gjorde med dyrbar myrra. Tvätta mig med mina tårar, du som är Guds Ord, och rengör mig. Förlåt mina synder och benåda mig. Du vet hur många mina onda gärningar är. Du känner mina sår och du ser mina blåmärken.
Men du känner också till min tro, du ser min villighet och du hör mina suckar. Inget kommer undan dig, min Gud, min skapare, min räddare, inte en enda tår – inte en droppe. Dina ögon ser allt som jag inte har åstadkommit, och i din bok finns saker som ännu inte gjorts – dem har du själv skrivit. Du ser min nedstämdhet, du ser min stora möda och alla mina synder. Ta dem ifrån mig, alltings Gud, så att jag med ett rent hjärta, bävande sinne och i ödmjukhet får ta del av dina rena och allraheligaste hemligheter. Alla de som med uppriktigt hjärta äter och dricker därav får nytt liv och gudomliggörs.
För du, Herre, har själv sagt att ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom [Johannes 6:56].” Fullt sant är Herrens, min Guds, ord. Den som deltar av din gudomlighet, av dessa gudomliggjorda gåvor är sannerligen inte ensam längre, utan med dig, min Kristus, Treenighetens solljus som belyser världen. Jag närmar mig nu så att jag inte längre skall behöva vara ensam, utan med dig som är livets givare, som är min andningsluft, mitt liv, min glädje och världens frälsning. Du ser själv att jag närmar mig med tårar och med en ödmjuk ande. Friköp mig från mina överträdelser, jag bönfaller dig, och ta emot mig. Låt mig utan fördömelse få ta emot dina livgivande och fullkomliga hemligheter, så att du kan, som du har sagt, förbli med mig som är ytterst ond. Annars finner frestaren mig utan din nåd och då fångar han mig, och då han bedragit mig, förför han mig och för mig bort från dina gudomliggörande ord.
Därför faller jag framför dina fötter och ropar ivrigt till dig: såsom du tog emot den förlorade sonen [Lukas 15:11-32] och horan som rörde vid dig, ta även emot mig och förbarma dig över mig som är förtappad i synd och är upprorisk. För jag kommer till dig ödmjukt. Frälsare, jag vet att ingen annan har syndat såsom jag har syndat mot dig. Ingen har gjort de gärningar som jag har. Men detta vet jag: att mina överträdelsers storhet, och mina synders mångfalt ändå inte övergår min Guds tålamod eller hans totala människokärlek. Du rengör och upplåser med barmhärtighetens olja alla dem som ivrigt omvänder sig. Du gör dem till ljusets barn [Johannes 12:36], deltagare i din gudomliga natur. Du är generös: det som är ofattbart för änglar [1 Peter 1:12] och för människornas förnuft, berättar du för dem, såsom för nära vänner. Dessa saker ger mig mod, min Kristus. Dessa saker ger mig vingar och jag fattar mod när jag ser på rikedomen av din godhet emot oss. Jag jublar och bävar samtidigt.
Jag som är gjord av halm [Jesaja 40:6] vidrör eld och se vilket under! Dagg faller ofattbart på mig, såsom på den brinnande busken [2 Mosebok 3] i gamla tider som brann utan att bli uppslukad. Därför, med tacksamt sinne och hjärta och med tacksamhet i alla mina lämmar, i min själ, i min kropp tillber jag och upphöjer och ärar dig, min Gud, ty du är välsignad nu och i evigheternas evigheter. Amen.
Jag avslutar med att återge ett samtal jag hade nyligen med en bekant angående dop. Min vän som jag förresten träffade i Oxford Vineyard, skulle strax föda barn (det blev en liten Sophia). Hon skrev så här till mig: Går du fortfarande i Ortodoxa Kyrkan? Har du låtit dina barn döpas eller har ni någon slags tacksägelse för barn, eller vad är det ni gör? Vad är betydelsen och varför bestämde du dig för det ena eller det andra?
Jag skrev:
Ortodoxa kyrkan har barndop och därför döptes båda våra barn. Betydelsen är densamma som med alla dop – det är att vi deltar i Jesu död och uppståndelse. Vattnet symboliserar döden. Därför är dop vårt sätt att lyda befallningen att vara ‘döda mot världen’ (d.v.s. att vi stänger av oss helt till det som anses vara framgång eller önskvärt enligt syndens logik) och ’levande mot Kristus’. Att vara död mot världen betyder att vi håller med Guds dom som säger att människan som försöker att existera utan Gud samtidigt är ond och sorgsen, lidande och fruktansvärd. Hon har misslyckats. Vi accepterar att Gud har bestämt att försöket att leva utan Honom måste nå ett slut innan ett sant liv med Gud kan ske.
Innan jag beskriver vår dopgudstjänst vill jag säga att innan jag blev Ortodox tyckte jag inte om barndop därför att jag tyckte det måste vara ett medvetet beslut. Men saken är den att alla som döps måste ändå bestämma sig dagligen för att följa Jesus. På samma sätt som jag inte kan säga att jag en gång för alla blev uppfylld av andens gåvor – och att det aldrig påverkas av hur jag lever mitt liv – så kan jag inte heller säga att dopets beslut gäller en gång för alla. Jag måste alltid välja att fortsätta leva i mitt dop.
Dessutom finns det vissa aspekter av det kristna livet som är helt ofrivilliga oavsett när du döps. Om du har kristna föräldrar som ger dig en kristen uppfostran, och du blir van att till exempel be bordsbön, be till Gud innan du fattar stora beslut, ge tionde, gå i kyrkan och allmänt tro på Jesus – är det du som har valt att bli uppfostrad på det viset? Självklart inte. Samtidigt som du måste välja att acceptera det som du har fått, samtidigt som du måste själv fortsätta som vuxen så finns en gemenskapsbetingad aspekt i vår tro som är ofrivillig. Vi blir frälsta som gemenskap – som ett vi. Vissa föds in i familjer som tror, och andra upptäcker det själva.
När vi döper barn är det ett uttryck för den gemensamma aspekten av tron – den tron som vi delar när vi tar emot kommunionen. Samma tro uttrycker vi i trosbekännelsen där vi pratar om de troendes gemenskap. Våra barn blir burna av den gemenskapen fram tills de en dag måste bestämma själva om de vill fortsätta. Också efter den dagen blir de burna av de heligas gemenskap. De är aldrig ensamma.
Att döpas är inte samma sak som att bli frälst. Det är en central del av frälsningens uttryck, det är en del av kyrkans liv, och kyrkan är den plats där frälsning sker. Men dop är inte den enda enstaka stunden där frälsningen antingen sker eller inte sker. Vi tycker alltså inte att vi har låtit våra barn frälsas utan deras medgivande.
Vi tror att frälsning alltid händer i nuet. Det handlar alltid om min attityd mot Gud och inte hans attityd mot mig. Frälsning är min eviga färd mot Gud. Eftersom Gud är oändlig har färden aldrig någon slutpunkt. Frälsning är aldrig färdig, det är alltid pågående. Vi tror att på samma sätt som vi kan påverka andra människor genom att be för dem (vare sig de vill eller inte) kan vi påverka våra barn genom att inkludera dem i kyrkans kommunion. Vår kyrka konfirmerar barnen samma dag som de döps. De tar emot nattvard som spädbarn. Men på samma sätt som du inte har sista ordet när någon annan förkastar Gud – du kan inte göra det ogjort genom att be för dem – så kan du inte bestämma allt åt dina barn heller.
I början av vår dopgudstjänst står dopkandidaten (eller faddrarna som håller i dopkandidaten om det är ett barn) längst bak i kyrkan, och tittar ut genom dörrarna, med ryggen vänd mot altaret. De tittar ut mot den syndiga världen utanför som har förslavat dem i synd, höjer sina händer i uppror mot Satan och avsvärjer sig honom tre gånger. Sen vänder de sig om (omvänder sig) och får exorcism. Prästen kastar ut de mörka krafterna som har förslavat dopkandidaten (jag slår vad om att exorcism inte var det första ordet som du trodde du skulle höra i en förklaring om Ortodoxt dop). Sen smörjer prästen dopkandidaten med olja – ett tecken på att alla som Gud har skapat är goda också innan dopet. Dopkandidaten säger trosbekännelsen och döps. Den får en vit skrud som är det nya livet i Kristus som den nu har kommit in i. Skruden är prästerskapets skrud – prästerskapet som utgörs av alla troende. Alla är präster som uppoffrar sina egna liv som ett offer till Gud. Sedan går prästen tillsammans med den döpte tre gånger runt dopfunten, vilket visar att vårt kristna liv är en resa – att vi aktivt färdas mot himmelen. Samtidigt sjunger församlingen “Alla ni som har döpts till Kristus har iklätt er Kristus” (Galaterbrevet 3:27).
Den döpte tar nu emot myrrasmörjelse som är den Helige Andes insegel. Prästen ber att den döpte skall bi uppfylld av Andens gåvor. Till slut klipper prästen en litet lock hår från den döptes huvud. Detta symboliserar att den mänskliga styrkan (jfr Simson med håret, Domarboken 13-16) tas bort så att den nydöpte förlitar sig endast på Gud.
Fornkyrkan döpte alltid på påsknatten – alltså natten mellan påskafton och påskdagen. Efter dopet följde midnattsvigilian och påskmässan. Därför kunde ingen undgå att se kopplingen mellan vattnet och Kristi grav. Dopkandidaterna skulle också vara med på påskaftonens morgongudstjänst där man minns Kristi begravning. I den gudstjänsten bär man en svepeduk (inramat – det ser ut mer som en stor tavla) som representerar duken som den döde Kristus sveptes i. Vi bär ut svepeduken ur kyrkan i procession på samma sätt som de tog ner hans kropp från korset och bar den till graven. Sen kommer alla tillbaka in i kyrkbyggnaden genom att gå in under svepeduken som några håller upp i dörröppningen. Vi får uppleva att intåget in i kyrkan går via Kristi död. Och sen efter dopet (den kvällen) firar man Kristi uppståndelse. Det var i det sammanhanget att man började sjunga ”alla ni som har döpts till Kristus har iklätt er Kristus”.
I fornkyrkan lärde man ut frälsningsläran för första gången efter dopet. De nydöpta fick för första gången höra det som vi idag sjunger under påskvigilian – psalmer som berättar om vad nattvarden är för något, vad påsken är, hur den gammaltestamentliga historien var en förutsägelse om Kristus, uttåget ur Egypten … allt detta var ursprungligen endast för de döpta. Kyrkan har alltid trott att gudomliggörandet är en process där ditt medvetna val, fastän onekligen en avgörande del, aldrig är den enda avgörande delen. Du är alltid buren av andras böner, och alltid beroende av andras beslut när de utgör gemenskapen kring dig.
Jag upplever att jag har bättre hjälp av den gemenskapen nu när jag går till en kyrka som på ett genomtänkt sätt förhåller sig till gemenskapen. Till helgonen. Till kyrkofäderna. Det är samma gemenskap, samma Kristi Kropp som jag ville ingå i vid femårsåldern, men nu ser jag den med större klarhet.
