What would happen if we treated our Prayer Rope like we treat our cell phone?

How can this be?

What if we carried it around with us?
What if we went through it several times a day?
What if we turned back to go get it if we forgot it?
What if we used it to receive messages more clearly and reliably?
What if we treated it like we couldn’t live without it?
What if we gave it to kids as a gift, and taught them how to use it?
What if we used it when we traveled?
What if we used it in case of emergency?

And one more thing:

Unlike our cell phone, we don’t have to worry about our Prayer Rope being disconnected – the bill has already been paid.

Ortodox missionsverksamhet genom historien

Från och med Konstantins omvändelse.

314: Gregorios Upplysaren vigs till biskop över Armenien.



318: Nina den apostlalika evangeliserar i Georgien.

311-383: Biskop Ulfilas är aktiv med kristen mission till Goterna och närbesläktade folk i Rumänien. Samtidigt är Martin av Tours aktiv i Gallien.

Tidigt 300-tal: Abba Salama vigs till biskop över Axum / Etiopien.

395: Porfyrios av Gaza anordnar mission över hela Arabien.

400: Johannes Chrysostomos, Ärkebiskop av Konstantinopel, skickar ortodoxa missionärer bortom det Bysantinska rikets gränser. Han hjälper Unila att grunda den Gotiska Ortodoxa Kyrkan (Crimea), och bistår Maroutas och den Ortodoxa Kyrkan i Martyropolis (Kurdistan).

hl. Patrik av Irland

432:Patrik missionerar på Irland.

527-565: Bysantinsk och Koptisk mission i Nubien (dagens Sudan).

596: Påve Gregorios sänder Augustinus till engelsmännen i sydöstra England.

635: Syrisk kristen mission i Kina.

600-talet: Keltisk mission påbörjas i Northumbrien, (av bla. Aidan, Cuthbert). Bonifaces mission i Tyskland med omgivning påbörjas också. Syrisk mission slår rot i i Indonesien. De första missionärerna där heter fader Yaballah, Abdisho, och Denha

700-talet: Willibrod utbreder sin mission i Nederländerna med omgivning. Keltiska missionärer är verksamma i norra Europa.

hl. Ansgar

830: Ansgar missionerar i Sverige för första gången.

858: Fotios den Store, Ekumenisk Patriark av Konstantinopel, omorganiserar kristen mission i Bulgarien, centrala- och östra Europa.

860: Munkarna (och bröderna) Kyrillos och Methodios leder en mission riktad mot Khazar-riket i Centralasien, och från 862 också i Moravien (Tjeckiska och Slovakiska Republikerna, södra Polen och Ungern.

865: Khan Boris grundar den Bulgariska Ortodoxa Kyrkan.

867: De Serbiska och Montenegriska folken omfamnar kristendomen. Klemens (d. 886) och Nahum (d. 893) samordnar mission till folken i området kring Skopje.

900-talet: Nikolas Mystikos, Ekumenisk Patriark av Konstantinopel, omorganiserar den ortodoxa missionen till folket i norra Kaukasus: de självständiga Ortodoxa Kyrkorna i Alanien-Ossetien, Zichia och Gazarien grundas i detta område. Nikon Metanoeite (d. 990) grundlägger en kloster-mission bland de ickekristna folken längs det Bysantinska rikets gränser.

988: Prins Vladimir och Olga grundlägger den Kievska Ortodoxa Kyrkan i Rus. Ortodoxa missionärer är aktiva i Ukraina, Ryssland, Vitryssland, östra Polen, Karelen och Finland.

Efter den stora schismen:



1174:Kejsarinnan Tamara av Georgien omgrundar den Ortodoxa tron i länderna kring södra Kaukasien.

hl. Tamara av Georgien

ca. 1200: Sava Nemanja (d. 1236) grundlägger den Serbiska Ortodoxa Kyrkan.

1315-1340: Prins Gediminas av Litauen styrker Ortodox kristendom bland de baltiska folken. Stefan av Perm (d. 1396) inleder den ortodoxa missionen till Zyrianerna och andra folk i Uralområdet (Komi, Mari, Udmurter, Mordovaner, Chuvash etc.).

1555: Gury och Varsonofy befäster ett missionsarbete bland Tartarerna, Bashkirerna och andra besläktade stäppfolk.

1702: Ortodox mission i Sibirien.

1715: Förnyad ortodox mission i Manchuriet och norra Kina.

1778: Theodore Sladich dör martyrdöden för sitt missionsarbete mot de islamska influenserna på västra Balkan.

1779: Kosmas Aetolos dör martyrdöden för sitt missionsarbete mot de islamska influenserna i Grekland och Albanien.

1759-1781: Anthimos av Cefalonien grundlägger en klostermission över mellanöstern mitt bland nyligen islamiserade samhällen.

hl. Herman av Alaska

1794: Munken Herman startar missionen i Alaska.s

1830: Makary Glukharev (d. 1847) tar den Ortodoxa kristendomen till Altaiområdet med förlängningar till Oirat- och Dzungarstammarna i det Kinesiska Centralasien.

1868: Innocent Veniaminov, som ledde den ortodoxa missionen till Sibirien, Alaska och Fjärran Östern, vigs till Metropolit av Moskva. Han grundar den Ortodoxa Missionsgemenskapen för att samordna den världsvida Ortodoxa missionen, samt den Palestinska Gemenskapen för att stödja de kristna grupperna i Mellanöstern.

1880: Nikolas Kasatkin (d. 1912) påbörjar en mycket lyckad mission i Japan. Inom en generation lyckas han skapa en levande och inhemsk Japansk Ortodox Kyrka.

1891: Linguisten och missionären Nikolas Ilminsky dör. Han underlättade så att nya översättningar av den Heliga Skrift blev till på alla språk för folken i det Ryska riket.

1898: Chrysanth Shchetkovsky leder den Koreanska Ortodoxa missionen.

1907-1962: Nestor Anisimov påbörjar ny Ortodox mission i Kamchatka, Fjärran Östern, Indien och Sri Lanka.

1920: Den Afrikanska Ortodoxa rörelsen ökar i styrka i östra Afrika.

hl. Johannes av Shanghai

1929-1966: Johannes Maximovitch inleder en Ortodox missionsverksamhet i Kina, Filippinerna, västra Europa och Amerika.



1934: Ryska Ortodoxa missionärer sänds av Patriark Tikhon till Manila och Jakarta.

1937: Det första Ortodoxa altaret i Manila (Guds Moder av Vladimir).

1946: Den helige Johannes Maximovitch grundar ett barnhem i Samar, Filippinerna.

1988: Ortodox mission är grundlagd i Indonesien och Haiti. Under 1980-talet sker en expansion av inhemsk Ortodox mission i Nord- och Sydamerika, norra Europa och Australien.

[Dagen om mission: här.]

Sola Scriptura – En Ortodox analys av den reformatoriska teologins hörnsten, av fader John Whiteford (klicka på titeln för att läsa texten).

Texten är mycket läsvärd, men jag beklagar mig över författarens ibland onödigt hårda ton: Han är inte direkt “EK” – “Ekumeniskt Korrekt”. Kan man bortse från detta så ser man många riktigt bra argument och frågor som den, som menar att Luthers tes om “Skriften allena” som norm för kyrkan är bra, måste besvara.

Läs gärna och kom tillbaka med tankar och frågor. Det är jag som översatt till Svenska, så alla fel där är mina! Jag är ingen professionell översättare, men jag tyckte texten var värd att översätta ändå.

Vill du lära dig mer om den Ortodoxa Kyrkan? Deltag på vår studiedag! Mikael Fälthammar (teol. master) undervisar om den Ortodoxa Kyrkan utifrån dess historia, liturgi och teologi.

När? Lördag 19/11 kl. 9:30-18:00 (lunch & fika i programmet).
Var? Mikaels & Fridas hem, utanför Alingsås (adress vid anmälan).
Kostnad? En frivillig gåva för dagen tas upp vid lunch.
Anmälan? kristiuppstandelse(a)gmail.com (but ut (a) mot @).

- Guds Mänskliga Ansikte, av prästmunk fader Calinic (Berger), i “Ortodox Tidning” nr. 8 (471) årg. 49, s. 5.

—

Den sista och förmodligen största anledningen till att jag blev ortodox för att jag äntligen förstod vad bibeln hade för plats i kyrkan. Bibeln är den text man använder när man ber till Gud. När man sjunger psalmer, när man upphöjer brödet, när man går in och kommer ut. Du kommer aldrig höra så mycket bibeltext i någon annan kyrkas gudstjänster som i den Ortodoxa Kyrkan.

Det finns inte tid eller plats att ge alla exempel. Jag väljer bara den Helige Symeon Den Nye Teologens bön. Inför nattvarden läser varje ortodox kristen en samling med böner för att förbereda sig. Denna bön är en av dem. Jag tycker bönen visar hur vi ser på bibeln. Vi använder bibeln för att rätta våra tankar och attityder efter Guds Ord. Vi använder bibeln när vi ber, när vi sjunger. Detta är för mig det mest fullkomliga uttrycket av kärlek till Guds Ord:

Kristus, ta emot min bön – en bön som kommer ifrån förorenade läppar, från ett avskyvärt hjärta, från en smutsig tunga och ifrån en besudlad själ. Förskjut inte mig, inte mina ord, inte mina gärningar – förskjut inte ens min oförskämdhet utan ge mig mod att berätta vad jag vill, o Kristus. Lär mig vad jag bör göra och vad jag bör säga.

Jag har syndat mer än horan som, när hon hörde var du bodde tog myrra med sig och vågade komma fram till dina fötter, Kristus, och smörja dem [Lukas 7:36-50] – du som är min herre och min Gud. Såsom du inte försköt henne när hon av hjärtats längtan kom fram till dig, avsky inte heller mig, du som är Guds Ord, utan låt mig omfamna, låt mig kyssa dina fötter med en flod av dårar, såsom hon gjorde med dyrbar myrra. Tvätta mig med mina tårar, du som är Guds Ord, och rengör mig. Förlåt mina synder och benåda mig. Du vet hur många mina onda gärningar är. Du känner mina sår och du ser mina blåmärken.

Men du känner också till min tro, du ser min villighet och du hör mina suckar. Inget kommer undan dig, min Gud, min skapare, min räddare, inte en enda tår – inte en droppe. Dina ögon ser allt som jag inte har åstadkommit, och i din bok finns saker som ännu inte gjorts – dem har du själv skrivit. Du ser min nedstämdhet, du ser min stora möda och alla mina synder. Ta dem ifrån mig, alltings Gud, så att jag med ett rent hjärta, bävande sinne och i ödmjukhet får ta del av dina rena och allraheligaste hemligheter. Alla de som med uppriktigt hjärta äter och dricker därav får nytt liv och gudomliggörs.

För du, Herre, har själv sagt att ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom [Johannes 6:56].” Fullt sant är Herrens, min Guds, ord. Den som deltar av din gudomlighet, av dessa gudomliggjorda gåvor är sannerligen inte ensam längre, utan med dig, min Kristus, Treenighetens solljus som belyser världen. Jag närmar mig nu så att jag inte längre skall behöva vara ensam, utan med dig som är livets givare, som är min andningsluft, mitt liv, min glädje och världens frälsning. Du ser själv att jag närmar mig med tårar och med en ödmjuk ande. Friköp mig från mina överträdelser, jag bönfaller dig, och ta emot mig. Låt mig utan fördömelse få ta emot dina livgivande och fullkomliga hemligheter, så att du kan, som du har sagt, förbli med mig som är ytterst ond. Annars finner frestaren mig utan din nåd och då fångar han mig, och då han bedragit mig, förför han mig och för mig bort från dina gudomliggörande ord.

Därför faller jag framför dina fötter och ropar ivrigt till dig: såsom du tog emot den förlorade sonen [Lukas 15:11-32] och horan som rörde vid dig, ta även emot mig och förbarma dig över mig som är förtappad i synd och är upprorisk. För jag kommer till dig ödmjukt. Frälsare, jag vet att ingen annan har syndat såsom jag har syndat mot dig. Ingen har gjort de gärningar som jag har. Men detta vet jag: att mina överträdelsers storhet, och mina synders mångfalt ändå inte övergår min Guds tålamod eller hans totala människokärlek. Du rengör och upplåser med barmhärtighetens olja alla dem som ivrigt omvänder sig. Du gör dem till ljusets barn [Johannes 12:36], deltagare i din gudomliga natur. Du är generös: det som är ofattbart för änglar [1 Peter 1:12] och för människornas förnuft, berättar du för dem, såsom för nära vänner. Dessa saker ger mig mod, min Kristus. Dessa saker ger mig vingar och jag fattar mod när jag ser på rikedomen av din godhet emot oss. Jag jublar och bävar samtidigt.

Jag som är gjord av halm [Jesaja 40:6] vidrör eld och se vilket under! Dagg faller ofattbart på mig, såsom på den brinnande busken [2 Mosebok 3] i gamla tider som brann utan att bli uppslukad. Därför, med tacksamt sinne och hjärta och med tacksamhet i alla mina lämmar, i min själ, i min kropp tillber jag och upphöjer och ärar dig, min Gud, ty du är välsignad nu och i evigheternas evigheter. Amen.

Jag avslutar med att återge ett samtal jag hade nyligen med en bekant angående dop. Min vän som jag förresten träffade i Oxford Vineyard, skulle strax föda barn (det blev en liten Sophia). Hon skrev så här till mig: Går du fortfarande i Ortodoxa Kyrkan? Har du låtit dina barn döpas eller har ni någon slags tacksägelse för barn, eller vad är det ni gör? Vad är betydelsen och varför bestämde du dig för det ena eller det andra?

Jag skrev:
Ortodoxa kyrkan har barndop och därför döptes båda våra barn. Betydelsen är densamma som med alla dop – det är att vi deltar i Jesu död och uppståndelse. Vattnet symboliserar döden. Därför är dop vårt sätt att lyda befallningen att vara ‘döda mot världen’ (d.v.s. att vi stänger av oss helt till det som anses vara framgång eller önskvärt enligt syndens logik) och ’levande mot Kristus’. Att vara död mot världen betyder att vi håller med Guds dom som säger att människan som försöker att existera utan Gud samtidigt är ond och sorgsen, lidande och fruktansvärd. Hon har misslyckats. Vi accepterar att Gud har bestämt att försöket att leva utan Honom måste nå ett slut innan ett sant liv med Gud kan ske.

Innan jag beskriver vår dopgudstjänst vill jag säga att innan jag blev Ortodox tyckte jag inte om barndop därför att jag tyckte det måste vara ett medvetet beslut. Men saken är den att alla som döps måste ändå bestämma sig dagligen för att följa Jesus. På samma sätt som jag inte kan säga att jag en gång för alla blev uppfylld av andens gåvor – och att det aldrig påverkas av hur jag lever mitt liv – så kan jag inte heller säga att dopets beslut gäller en gång för alla. Jag måste alltid välja att fortsätta leva i mitt dop.

Dessutom finns det vissa aspekter av det kristna livet som är helt ofrivilliga oavsett när du döps. Om du har kristna föräldrar som ger dig en kristen uppfostran, och du blir van att till exempel be bordsbön, be till Gud innan du fattar stora beslut, ge tionde, gå i kyrkan och allmänt tro på Jesus – är det du som har valt att bli uppfostrad på det viset? Självklart inte. Samtidigt som du måste välja att acceptera det som du har fått, samtidigt som du måste själv fortsätta som vuxen så finns en gemenskapsbetingad aspekt i vår tro som är ofrivillig. Vi blir frälsta som gemenskap – som ett vi. Vissa föds in i familjer som tror, och andra upptäcker det själva.

När vi döper barn är det ett uttryck för den gemensamma aspekten av tron – den tron som vi delar när vi tar emot kommunionen. Samma tro uttrycker vi i trosbekännelsen där vi pratar om de troendes gemenskap. Våra barn blir burna av den gemenskapen fram tills de en dag måste bestämma själva om de vill fortsätta. Också efter den dagen blir de burna av de heligas gemenskap. De är aldrig ensamma.

Att döpas är inte samma sak som att bli frälst. Det är en central del av frälsningens uttryck, det är en del av kyrkans liv, och kyrkan är den plats där frälsning sker. Men dop är inte den enda enstaka stunden där frälsningen antingen sker eller inte sker. Vi tycker alltså inte att vi har låtit våra barn frälsas utan deras medgivande.

Vi tror att frälsning alltid händer i nuet. Det handlar alltid om min attityd mot Gud och inte hans attityd mot mig. Frälsning är min eviga färd mot Gud. Eftersom Gud är oändlig har färden aldrig någon slutpunkt. Frälsning är aldrig färdig, det är alltid pågående. Vi tror att på samma sätt som vi kan påverka andra människor genom att be för dem (vare sig de vill eller inte) kan vi påverka våra barn genom att inkludera dem i kyrkans kommunion. Vår kyrka konfirmerar barnen samma dag som de döps. De tar emot nattvard som spädbarn. Men på samma sätt som du inte har sista ordet när någon annan förkastar Gud – du kan inte göra det ogjort genom att be för dem – så kan du inte bestämma allt åt dina barn heller.

I början av vår dopgudstjänst står dopkandidaten (eller faddrarna som håller i dopkandidaten om det är ett barn) längst bak i kyrkan, och tittar ut genom dörrarna, med ryggen vänd mot altaret. De tittar ut mot den syndiga världen utanför som har förslavat dem i synd, höjer sina händer i uppror mot Satan och avsvärjer sig honom tre gånger. Sen vänder de sig om (omvänder sig) och får exorcism. Prästen kastar ut de mörka krafterna som har förslavat dopkandidaten (jag slår vad om att exorcism inte var det första ordet som du trodde du skulle höra i en förklaring om Ortodoxt dop). Sen smörjer prästen dopkandidaten med olja – ett tecken på att alla som Gud har skapat är goda också innan dopet. Dopkandidaten säger trosbekännelsen och döps. Den får en vit skrud som är det nya livet i Kristus som den nu har kommit in i. Skruden är prästerskapets skrud – prästerskapet som utgörs av alla troende. Alla är präster som uppoffrar sina egna liv som ett offer till Gud. Sedan går prästen tillsammans med den döpte tre gånger runt dopfunten, vilket visar att vårt kristna liv är en resa – att vi aktivt färdas mot himmelen. Samtidigt sjunger församlingen “Alla ni som har döpts till Kristus har iklätt er Kristus” (Galaterbrevet 3:27).

Den döpte tar nu emot myrrasmörjelse som är den Helige Andes insegel. Prästen ber att den döpte skall bi uppfylld av Andens gåvor. Till slut klipper prästen en litet lock hår från den döptes huvud. Detta symboliserar att den mänskliga styrkan (jfr Simson med håret, Domarboken 13-16) tas bort så att den nydöpte förlitar sig endast på Gud.

Fornkyrkan döpte alltid på påsknatten – alltså natten mellan påskafton och påskdagen. Efter dopet följde midnattsvigilian och påskmässan. Därför kunde ingen undgå att se kopplingen mellan vattnet och Kristi grav. Dopkandidaterna skulle också vara med på påskaftonens morgongudstjänst där man minns Kristi begravning. I den gudstjänsten bär man en svepeduk (inramat – det ser ut mer som en stor tavla) som representerar duken som den döde Kristus sveptes i. Vi bär ut svepeduken ur kyrkan i procession på samma sätt som de tog ner hans kropp från korset och bar den till graven. Sen kommer alla tillbaka in i kyrkbyggnaden genom att gå in under svepeduken som några håller upp i dörröppningen. Vi får uppleva att intåget in i kyrkan går via Kristi död. Och sen efter dopet (den kvällen) firar man Kristi uppståndelse. Det var i det sammanhanget att man började sjunga ”alla ni som har döpts till Kristus har iklätt er Kristus”.

I fornkyrkan lärde man ut frälsningsläran för första gången efter dopet. De nydöpta fick för första gången höra det som vi idag sjunger under påskvigilian – psalmer som berättar om vad nattvarden är för något, vad påsken är, hur den gammaltestamentliga historien var en förutsägelse om Kristus, uttåget ur Egypten … allt detta var ursprungligen endast för de döpta. Kyrkan har alltid trott att gudomliggörandet är en process där ditt medvetna val, fastän onekligen en avgörande del, aldrig är den enda avgörande delen. Du är alltid buren av andras böner, och alltid beroende av andras beslut när de utgör gemenskapen kring dig.

Jag upplever att jag har bättre hjälp av den gemenskapen nu när jag går till en kyrka som på ett genomtänkt sätt förhåller sig till gemenskapen. Till helgonen. Till kyrkofäderna. Det är samma gemenskap, samma Kristi Kropp som jag ville ingå i vid femårsåldern, men nu ser jag den med större klarhet.

—
Samtidigt som dessa brister blev så påtagliga för mig, började jag att undra varför man inte hade valt en mer bokstavlig tillämpning av bibelverser som följande:

Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt” (1 Korintierbrevet 1:10:).

Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men var och en må se till, huru han bygger därpå. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. »Den dagen» skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva” (1 Korintierbrevet 3:10-13).

Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium. Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium. Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått, så vare han förbannad” (Galaterbrevet 1:6-9).

Uppmaningen att hålla fast tillsammans i samma sinnelag och samma tänkesätt handlar inte om att vi skall leka snällt och undvika bråk. Det är långt mycket viktigare än så, därför att galna pastorer kan åstadkomma fruktansvärda saker. Ingen inom Sveriges kristna kretsar kan ha undgått att höra talas om Knutbypastorn. Jag tror att halvgalna, ignoranta, uppmärksamhetssökande ledare på mellannivåer inom kyrkor också kan allvarligt skada folk även om det oftast inte förekommer kriminella handlingar.

I den Ortodoxa Kyrkan hittade jag en helt annan djup av praktiska råd för hur man lever för att bli mer Kristuslik. Jag vill inte påstå att jag har själv lyckats bättre än någon annan i något sammanhang. Tvärtom. Men det var just därför jag behövde hitta någon som brydde sig om att tänka efter ordentligt. Finns det överhuvudtaget en frikyrklig motsvarighet till filokalia – en lärdomssamling som alla kan stödja? Jag fann i Ortodoxin en tvåtusenårig tradition av lärdomar där munkar, nunnor, biskopar och präster har skrivit om sina andliga kamper, där man har lyckats hålla en enighet, bevara samma lära hela tiden, och där man har en sammanhängande logik i hur den andliga kampen skall kämpas.

Den narrativa traditionen slutar dessutom inte med apostlarna utan sträcker sig ända till våra tider med helgon som har visat med sina liv – i alla möjliga situationer – hur man förverkligar kallelsen att vara Kristi kropp. Och då har jag mer än smak och tyckande att stödja mig på i mitt urval av förebilder. Jag väljer inte att se St. Ignatios av Antiokias liv som kanoniskt och auktoritativt därför att jag känner att det är så utan därför att vi har en kyrka som i nära två tusen år har sagt att denna mans liv också visar hur Gud kan verka för det goda. Det bottnar i att man inte låter varje ny generation återuppfinna hjulet – hitta på egna lärdomar, välja och sålla bland ett hav av teologer och lärare som i bästa fall bara har relativ auktoritet.

Men hur var det med de äldsta då? The elders who eld? Var är de och vad gör de?

När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste, varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt leverne eller vore uppstudsiga. Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede, icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem vinning. Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt; han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot. Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i synnerhet de omskurna. På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror” (Titusbrevet 1:5-11).

Där det står ”äldste” har Paulus skrivit Πρεσβυτέρους på grekiska: presbyterous. Där det står församlingsföreståndare har Paulus skrivit ἐπίσκοπον – episkopon. Det första ordet, presbyteros, är även ett av de ord man använt i grekiska översättningar av Gamla Testamentet för att benämna prästerna i templet, när man inte använde ordet ieros. Ordet ”präst” på svenska, och ”priest” på engelska är faktiskt nordeuropeiska förvandlade former av ordet presbyteros. Det var svårt för våra förfäder här uppe i den nordiska skogen att säga och så småningom blev presbyteros till präst på samma sätt som namnet Georgeos blev Göran eller som Helena blev Elin.

De äldsta är alltså präster. Församlingsföreståndarna har vi också på svenska – episkopos. Det ordet blev ”biskop”. Episkopos var ett grekiskt ord som hade en helt egen naturlig betydelse innan kristendomen: herde, eller om vi är petiga – den som vaktar. En pojke som vallade får – han var en episkopos. Och på latin kallade man samma pojkar för pastor. Sen fick ledare i kyrkan de namnen utifrån symboliken som Jesus själv använde, där församlingsmedlemmarna är får, och Jesus är den goda herden.

Ja, tänk om man tog det där med äldsta på lite större allvar – prästerna och biskoparna. Hur skulle det se ut då? Skulle man ha en mer tillförlitlig ledarskapskultur där enskilda människor inte blev så utsatta? Vad har de för roll i det goda arbetet som vi är kallade till? Skulle gudstjänsterna kunna utformas av mer än tyck och smak?

I Vineyard kom många till just den kyrkan därför att de gillade lovsången. Vissa andra gillade pastorn. Jag som växte upp inom frikyrkan kan berätta om att det är ett vanligt samtalsämne. Man brukar säga – jag gillade inte pastorn där, därför bytte jag kyrka. – Jag gillade inte lovsången där, det var bättre förr, så jag bytte kyrka. – Det är inte min stil just där. – Den pastorn predikar för mycket. – Den pastorn pratar aldrig exegetik – jag vill ha mer tyngd, jag väljer en annan kyrka.

Kyrka blir ungefär som fotbollslag, och pastorer konkurrerar faktiskt. Många gånger byggs en församling upp från ingenting just för pastorn är så karismatisk. När han slutar faller församlingen samman. Tänk om präster eller pastorer överhuvudtaget inte hade möjlighet att samla folk kring deras personligheter.

Jag tycker att ortodoxa präster i allmänhet är mer välutbildade, och att urvalsprocessen lyckas i flera fall. Detta tycker jag kan verifieras på någorlunda objektiva grund, och det är ganska lätt att se hur de lyckas därför att man har en gemensam urvalslogik, man är konsekvent i sina krav om utbildning, krav på att prästen har ett konstant ansvar inför en biktfader. Man uppmuntrar inte varje ung man som visar intresse för kyrkan att bli präst. Jag tycker att man, på rent objektiv grund, borde kunna säga att man säkrar en mycket högre kvalitet. Men visst finns det undantag. Visst kan någon bli präst eller till och med biskop som egentligen inte borde bli det.

Saken är att våra präster är mer eller mindre utbytbara. De tittar fram mot altaret 99% av tiden och talar med Gud, inte med oss i församlingen. Dessutom påverkar de inte gudstjänstordningen alls. De väljer inte vilka delar av liturgin vi skall följa. Liturgin följs – punkt. De formar inte församlingens uttryck av tillbedjan alls, därför att vi firar samma gudstjänster som man gjorde på 300-talet. Prästämbetet är oförändrat och oantastat – individuella människor som har fått prästämbetet förvaltar det olika bra. Men – och detta är den egentliga poängen – ämbetet är så mycket mer genomtänkt.

Bikt, till exempel, är livsviktigt för en Ortodox kristen. Inte för att jag inte kan bli förlåten om inte jag kryper till korset och berättar för prästen vad jag har gjort. Jag behöver inte heller köpa min förlåtelse genom att göra bot. Jag behöver prata med någon. Jag behöver en andlig coach. Jag behöver en ledare som kan leda just mig.

Bikt finns i frikyrkor. Jag som ingick i ”förbönsteam” i många år vet om att folk går fram till vitt främmande människor under frikyrkans gudstjänster och berättar om sina synder. Sen ber de tillsammans med den främmande människan. Det är bikt. Det kallas inte för bikt, men det är bikt. Jag ville ha tillgång till detta, men jag ville inte att den jag pratade med nödvändigtvis skulle vara en främling, och jag ville att han, för att få det förtroendet, skulle vara tvungen att genomgå en urvalsprocess som var mer gedigen.

Samtidigt som urvalsprocessen kan vara mer krävande undrar jag ibland om inte prästämbetet är lättare för Ortodoxa präster än för frikyrkliga. Man är för det första inte alls lika ensam. Istället för att snickra på sin egna teologiska friggebod bor man i ett Versailles av enighet som har byggts upp under två tusen år. Ortodoxa Kyrkan begär mycket av sina präster – att de skall fasta regelbundet och vara förebilder. Men som individer förväntar vi oss inte alls samma karisma och utstrålning. De är inga kändisar, och ska inte bli det.

Tänk den prestationsångesten som frikyrkopastorer måste ha när de varje vecka skall, med en karismatisk predikan, motivera församlingen att stanna kvar! Tänk – och nu menar jag på fullaste allvar – hur utsatta de är när varje människa anser sig ha rätt att underkänna dem ögonblickligen. Varje person i bänkarna är sin egna teologisk ö, och man har inte en uppsättning kriterier utan hundra olika.

När man ironiserar och bagatelliserar frågan om prästämbetet tar församlingen prästerna eller pastorerna på mindre allvar. Vad förväntade man sig? Många tar sig friheten att kritisera. ”Han predikar för mycket.” ”Han predikar för litet.” ”Jag gillar inte kakorna på fikat.”

En av första gångerna jag var med på en Ortodox Liturgi följde jag texten i gudstjänstordningen och då häpnade jag när jag fick läsa detta (strax innan prästen skall fira nattvard): Prästen beder de medtjänande och folket om förlåtelse och säger – Tillgiv mig fäder och bröder. Alltså tar man även på allvar befallningen i Matteusevangeliet 5:23-24:

“Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager dig till minnes att din broder har något emot dig så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlika dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.”

Jag blev häpen därför att samtidigt som detta var nytt för mig så var det så fullständigt självklart när jag väl fick upp ögonen för det. Det är självklart att prästen behöver folkets förlåtelse, att de med jämna mellanrum måste ”förlikas”. Prästens uppgift förändras inte med varje subjektiv persons önskemål. Hans ämbete är stort, genomtänkt, tungt. Individen som är präst måste gång på gång på nytt åta sig att leva upp till ämbetet, och folket behöver gång på gång förlåta honom när han misslyckas. I början på Stora Fastan (innan Påsk) faller prästen ner på knä – böjer sitt ansikte ner till golvet – och ber församlingen om förlåtelse för allt som han har brutit mot dem. Vilken tillgång för prästen! Vilken möjlighet! Det finns inbyggt i prästämbete att man kan visa sig svag och ändå få finnas kvar. Man är inte tvungen att låtsas vara perfekt!

Det är inte den enskilda pastorn jag går i kyrkan för att höra. Det är för det eviga prästämbetet, Kristi prästämbete, som utövas där och gör himmelriket närvarande för mig. Det är inte lovsångsteamet och deras musikaliska uttryck som lockar mig utan änglarnas sång som man har möjlighet att delta i. Vi sjunger ”Vi som på ett hemlighetsfullt sätt är avbilder av keruberna (vi som, med andra ord, visar världen den verkligheten som avbildades en gång på förbundsarken – keruber som täckte över mötesplatsen mellan Gud och folket) och sjunger den trefalt heliga sången för den livgivande Treenigheten; låt oss nu avlägga alla våra jordiska omsorger på det att vi må ta emot allas Konung som osynligt inbäres på änglaskarornas lansar.”

Vi vill delta i det himmelska gudstjänsten, i Guds rike, och det är därför vi firar gudstjänst på det sättet vi gör, inte för att någon på 70-talet kom på att flera besökare stannade kvar i kyrkan ifall man kompade på en gitarr istället för att spela på en orgel. Det är inte godtyckligt.

Jag blev Ortodox därför att jag fick förklarat för mig hur ledare och gudstjänster främjar ens andlig utveckling. Jag ville tillhöra en kyrka som inte återuppfann sina resonemang vid varje nytt generationsskifte. Jag sökte en kyrka vars ödmjuka inställning innebar att man uppskattade de gångna generationernas bidrag till kyrkans lära, och inte förkastade det regelbundna som gammaldags och tråkigt. Jag ville höra till en kyrka som inte betraktade gudstjänsternas utformning eller prästämbetet som en så bagatellartad fråga så att det mer eller mindre kunde kvitta.

Läs vidare: del 3.

—

Kyrkan var urtråkig. Så börjar min resa. En tråkig kyrka, fylld med folk som jag inte kunde identifiera mig med. Och himlar vad frälsta de var allihopa.

Jag var för övrigt också frälst. Fem år gammal hade jag suttit under ett träd med min mamma och bett Jesus komma in i mitt hjärta. Ja … och sen då? Jag gillade inte att klä upp mig i kostym när jag var fem år gammal, eller gå i kyrkan där man skulle vara tyst och allvarlig. Jag förstod inte vitsen. Jag tyckte bibelberättelserna var roliga – jag kunde allt från Adam till Apostlagärningarna och lite till men vad hade man för nytta med en kyrka? Fåniga människor med sina moraliska pekpinnar och en kultur som var så introvert och fördömande av andra att jag inte kände mig välkommen. Vad var poängen?

När jag började intressera mig för kyrkan var det på grund av två saker. Först upptäckte jag att vissa kyrkor hade rolig musik – inte pinsamma långsamma konservativa psalmer utan svängande uttrycksfulla lovsånger med elgitarr och trummor. Det kunde jag digga. Och så kunde man faktiskt få göra saker. Man var inte där för att veta saker, för att kunna saker, utan för att göra saker – underbara halvfarliga saker som att profetera, kasta ut demoner, uppväcka de döda kanske. Det var väldigt avantgarde och då kunde jag fatta vad poängen var.

Jag gick med i en Vineyardkyrka i Oxford 1999 när jag började plugga teologi. Efter två år i den kyrkan blev jag utnämnd till årets babblande profet. På allvar alltså. Vi hade en samling en kväll då det delades ut priser som på Oscarsgalan och jag var den som ansågs profetera mest och bäst. Idag ryser jag när jag tänker tanken på hur slentrian det var, men så var det. Saker som tungotal och andegåvor var vardag för mig. Jag blev husgruppsledare. Jag blev fikaledare. Man gjorde saker i den kyrkan – man bjöd in folk. Man tänkte efter hur kyrkan såg ut för de som kom dit för första gången – hur sången lät, hur stolarna placerades, om man hälsade välkommen – allt för att få dit flera och inkludera dem. Jag fick vara med om att en församling gick från att vara ca 70 medlemmar till över 200. Det var inte min förtjänst på något sätt men jag fick se det. Och då jag såg en poäng med kyrkan.

Det som jag lärde mig i Vineyard var att om man lever det kristna livet börjar man undan för undan att bli mer Kristuslik. Man börjar känna igen Guds rike inom sig, och det ger resultat i andras liv, inte bara i sitt egna. Dina vänner blir påverkade, rörda av Gud därför att du själv har ägnat ditt liv åt Gud. Det finns en frivillig och medveten aspekt, men sen finns det oberäkneliga aspekter också. Det grekiska ordet för ”gott” – kalos – betyder samtidigt rätt och vacker, skön och riktig, önskvärd och ärlig. Det är någonting som jag fick erfara av Vineyards uttryck av det kristna livet. När man försöker leva ett ärligt liv enligt det som är rätt blir det samtidigt det goda livet.

Jag fick lära mig att fastän man har tagit emot Jesus så är man inte färdigutvecklad. Man utvecklas och växer hela livet. Man lär sig uttryck för den kallelse man har som kristen, de gåvor man har. Man avvänjer sig sakta, sakta från synd. En liten synd i taget tvättas bort. Avbilden av Kristus klarnar.

En annan intressant aspekt av Vineyard var att man vågade ta vissa saker på allvar som övriga kyrkan verkade ha bortförklarat för länge sedan. Kasta ut demonerna till exempel. Inom många olika tolkningar av kristendom tycker man att det där hör till det förflutna, till urkyrkan, och att man inte man har behov av det mera. En tant kom på min son Jacobs dop (år 2011 i Ortodoxa Kyrkan) och förvånade sig över hur länge prästen höll på med att kasta ut demoner, befalla de mörka krafterna att i Jesu namn fly och aldrig komma tillbaka. Väldigt vad farlig och viktig djävulen måste vara, sade hon till mig efteråt, att prästen behövde hålla på med djävulen i nära en kvart! Ja … det är inget oviktigt faktiskt. Det finns en djävul och han har besegrats – det gäller att göra den segern till en verklighet i varje kristens liv, och det kan nog egentligen ta mer än en kvart att fullkomna, men jag tycker att en kvart är ett ganska litet pris att betala för ett evigt liv. Men, men. I Vineyard var man beredd att tolka flera frågor bokstavligt. Bra. Jesus säger att vi skall göra tecken och under i hans namn.

Jag uppskattade samtidigt hur icke-tvångsmässigt detta var i Vineyard. Man tror otvetydigt på Guds faktiska närvaro, men man tvingar inte fram under. Om någon dör i cancer så är det inte på grund av bristande tro, som vissa kristna tyvärr har velat påstå. Också detta gav mig nytt förtroende för kristendomen. Vi förväntar oss konkreta under men vi förstår att det inte är vi som bestämmer. Jag uppskattade den troende aspekten som också balanserades av det ödmjuka.

I Ortodoxa Kyrkan har vi oljesmörjelse för de sjuka; det som katolska kyrkan kallar för ”den sista smörjelsen.” Men du behöver inte vara döende eller allvarligt sjuk för att få bli smord i den Ortodoxa Kyrkan. Vi tror på Guds helande, men vi tror också på att alla behöver helas – från synd och från sjukdom. Synden är en sjukdom. Jag tycker att jag i Ortodoxin har hittat ett fullkomligt uttryck för båda insikter: att synd successivt tvättas bort, och att man ödmjukt väntar på under i sin vardag.

Jag är övertygad om att jag aldrig skulle befinna mig där jag är nu om inte jag hade varit sex år i Vineyard. Men jag behövde, kände jag, ett ännu bättre sätt att utöva det arbetet som Jesus har kallat oss till (”doing the work” som John Wimber, grundare av Vineyardrörelsen, sade). Jag behövde se en konsekvent, genomtänkt förklaring om vad det var för arbete, hur man gjorde det osv. En metod – det saknade jag. Gudstjänsterna tyckte jag fortfarande efter sex år var ganska egala. Take it or leave it. Gudstjänster hade ganska lite att göra med det arbetet man skulle utföra. Eller snarare var det så att gudstjänsterna var ungefär som Svenska Mässan: ett bra tillfälle att träffa kunder och sprida sitt budskap. Men de var inte kärnverksamheten på något sätt.

Det är samma frälsare jag lovsjunger idag som jag tog emot under trädet vid femårsåldern. Det är samma andegåvor idag som jag hoppas på som då, men det får ett mycket annorlunda uttryck – ett mer nyktert och genomtänkt uttryck vill jag påstå – än vad det gjorde innan jag gick med i den Ortodoxa Kyrkan. Och det är det som jag vill berätta om här.

Som protestant kände jag mig alltid ensam. Jag läste teologi som sagt i tre år i England. Då bodde jag på ett college med ca 100 prästkandidater inom engelska kyrkan. De flesta hörde till den mer bibeltrogna fast lågkyrkliga grenen av engelska kyrkan. Men ändå finns det alltid stora meningsskiljaktigheter. Vissa var kalvinister. Vissa var mer lutheranska. Vissa påstår att nattvarden är Jesu kropp och blod, andra säger att det är bara bröd och vin. Jag läste Karl Barth och Tom Wright. Andra läste Wesley och kyrkofäder (alla läste om kyrkofäder, men vissa intresserade sig mer än andra). Vissa prästkandidater kunde aldrig tänka sig använda liturgiska kläder. De hånade och kallade prästskrud för en kärringklänning. På allvar – det var prästkandidater som tyckte så! Vissa ville bara fira mässa enligt den riten som togs fram på 1500-talet (Book of Common Prayer).

Man är en ö som protestantisk teolog. Man träffar aldrig två teologer som tycker likadant. Man snickrar och hamrar på sin egen friggebod i ett hav av kolonilotter, och träffas ibland över tomtgränserna på fika. Var och en vill visa hur man ska göra men alla säger olika på någon punkt.

Så var det även inom Vineyard. Vissa pastorer vill döpa spädbarn, andra inte. Inte så noga tycker många. Den avfärdande attityden mot teologiska frågor kommer direkt från ledarskapet. Man citerade John Wimber när han fick frågan ”what do elders do?” – vad gör de äldsta i församlingen? Svar: ”they eld” – vilket inte betyder någonting på engelska. Ordet ”eld” finns inte på engelska – det handlar inte om att tända eld och bränna upp något. Det är ett nonsenssvar som förlöjligar frågan. Man vägrar svara på frågan därför att man antingen tycker det är så uppenbart att man inte behöver svara, eller så tycker man att alla de viktigaste frågorna redan är besvarade och det skulle bara skapa onödigt bråk om man försökte definiera närmare. Jag vet inte vad John Wimber tyckte, men det är inte helt uppenbart att han visste heller.

För egen del var jag starkt övertygad om att alla teologiska frågor inte är av samma lättsamma, oviktiga natur. Ibland spelar det faktiskt roll. Vissa teologiska frågor bottnar i faktiska handlingar i kyrkan som kan påverka folk mycket starkt och då gäller det att ha klart för sig vad det är för spelregler som gäller. Man har en trosförklaring i de flesta frikyrkor. Man har ett ledarskap som ansvarar inför några andra ledare. Bra, men är det lika självklart hur man som ledare borde förhålla sig till den man leder? Har alla tjugoåringar tillräckligt med mognad och erfarenhet att vara husgruppsledare? Jag var en tjugoårig husgruppsledare när en vän kom till mig och sade att han tänkte lämna sin fru. Det var jag inte redo för. Vad är en andlig ”coach” (ett begrepp som används friskt inom frikyrkan)? Vad har man för förpliktelser? Har man tystnadsplikt eller bestämmer man själv hur mycket man vill berätta för andra? Har man rätt att befalla en som man leder att göra saker? Befalla dem att bekänna sina synder? Rätt att lägga sig i deras privata beslut? Var går de personliga och andliga gränserna när någon gör sig sårbar inför en ledare? Jag kan ärligt talat inte säga att jag har hört någon ställa dessa frågor i frikyrkligt sammanhang (fast jag är övertygad om att vissa gör det) – och jag vet om att alla skulle svara olika. De som söker sig till kyrkor är ofta sårbara och det ansvar man har som tar emot dem är så mycket större och så mycket allvarligare än vad du skulle kunna tro bara från att lyssna på John Wimbers ”they eld”.

Jag upplevde att om Vineyard var stark när det gällde att tänka genom de mest synliga delarna av sitt uttryck av den kristna tron, när man kom in bakom kulisserna var det betydligt mer ogenomtänkt och svajigt. Då började mångfalden, oenigheten, och den individualistiska aspekten av deras teologiska lära att få konsekvenser som var mer allvarliga. Vad är de äldsta? Vad har de egentligen för roll? Varför har vi gudstjänster överhuvudtaget?

Andra frågor som härjade var hur man kunde komma vidare? Hur skulle man göra – handgripligen göra – för att bli mer Kristuslik? Vineyard hade ett mycket genomtänkt sätt att växa som organisation. Man tänkte genom nästan alla aspekter av hur man presenterade en harmonisk och hälsosam yttre. Men vem ledde en i ens personliga vandring? Vad är ledarskap egentligen? Vad är det kristna livet?

Fortsättning kan du läsa här: del 2.

Ikon: Kristi förklaring (Matt 17:1-13).

“Så som ett ljus har Jag kommit till världen” (Joh 12:46)

“Jag är världens ljus” (Joh 8:12)

Detta är ett försök att beskriva mina erfarenheter av det från Gud utstrålande ljusets verklighet. Jag läste i 5 Mosebok 4:9-10a: ”Tag dig endast till vara och akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta i alla dina livsdagar, utan talar om det för dina barn och dina barnbarn: vad som skedde den dag då du stod inför Herren, din Gud.”

Därför skriver jag följande; vid min eftermiddagsvila under mitt trettiotredje levnadsår erfor jag att någon ropade mitt namn. Jag steg upp och såg mej omkring både i och utanför huset där jag bodde, men där fanns ingen, jag visste ändå hela tiden att detta tillrop kom inifrån mej själv! Efter en tid och under samma omständigheter som tidigare hörde jag samma röst åter ropa mitt namn men nu två gånger varpå rösten sade “Jag är lux!” Mycket fundersam skrev jag dessa ord på en lapp och fann senare på biblioteket att lux betyder ljus. Jag grät och visste att detta hade med Guds Sanning och Verklighet att göra.

Det gick ytterligare en tid då jag plötsligt fick en hel natt med drömmar och visioner över innehållet i mitt liv och om livet överhuvudtaget och strax före gryningen och uppvaknandet befann jag mej “bland bergen vid jordens yttersta gräns där evighetens mörker och tystnad tar vid.” På en äng intill satt vitklädda heliga män kring ett dukat bord, och jag förvånades över att jag inte drogs dit, men min absoluta uppmärksamhet och längtan stod till det som doldes i detta totala evighetens mörker.

Dagen kom och gick och efter insomnandet befann jag mej i samma situation och på samma plats som under den föregående natten. Plötsligt hör jag rösten ropa mitt namn igen utifrån detta mörker men nu tre gånger och då tänds där ett klart lysande intensivt ljus som steg upp över mej och som intensifieras i styrka, och det stod en gestalt i vita kläder i detta strålande ljus. Jag föll till marken av vördnad och häpnad. Jag förstod inte vad jag var med om annat än att jag anade att detta skulle kunna komma att få oanade konsekvenser i mitt liv.

En tid gick jag och undrade över denna upplevelse utan att förstå hur jag skulle förhålla mej till den. Jag såg ljus omkring mej, ofta så intensivt att min normala synförmåga upphörde för en stund och jag såg ingenting annat än ljus. Åter på biblioteket gick jag och sökte bland böcker om olika religioner, jag var vid denna tid redan färdig med kristendomen så som jag kände den genom den Svenska kyrkans urlakade religiositet. Den ortodoxa kristendomen var ännu helt okänd för mig, däremot hade jag en god kontakt med den katolska kristendomen genom en katolsk munk, vilken jag brukade besöka i hans kloster i Skåne. Plötsligt står jag dock på biblioteket med en bilderbok i handen om den ortodoxa munkrepubliken Athos i Grekland och slår upp en sida där jag ser en ikon av “Kristi förklaring” och känner genast igen denna bild från min egen nattliga erfarenhet, detta hade jag själv erfarit; ”Kristi förklaring” och på motsvarande sida fanns en underbar text om hur Gud kan låta människan uppleva Honom i och genom detta ljus; ljuset från Kristi förklaring. Jag visste att detta var sant och att detta var det jag erfarit och förstod så småningom att denna gudomliga visdom förvaltades av den ortodoxa kyrkans heliga så kallade hesykaster (hesykia; av vila i Gud).

Den ortodoxa kyrkan! Jag började orientera mej genom att läsa böcker. Jag fick ett kulturstipendium och for till dåvarande Sovjetunionen för att där besöka kloster och kyrkor, bland annat den Helige Sergejs reliker i det heliga Treenighetsklostret. Det var på metropoliten av Moskva’s inrådan, han sade; ”fall på knä där och bed om vad ditt hjärta än begär och det skall ges dej” så gjorde jag och det gavs mej. Därför tog jag namnet Simon, efter det Hebreiska namnet Simeon som betyder “den bönhörde” när jag senare konverterade till den ortodoxa tron.

Jag såg ljus, läste de heliga fäderna och åkte till Heliga Annas ortodoxa församlings olika svenskspråkiga gudstjänster i Eskilstuna där jag togs upp i den ortodoxa kyrkans gemenskap genom generalbikt och myrrasmörjelsen.

- Hälsar Simon “den bönhörde” i Kristus.

Läs om upplevelsen av Gud som ljus:
Lossky, V.: Östkyrkans mystiska teologi: kapitel 11 – Det Gudomliga ljuset (Artos 1997).
Symeon den nye Teologen: Ljusets källa (Artos 2006).

Besök Simons hemsida.