David från Närke blev den Ortodoxe munken Dorotej.

Källa: Dagen / Jonatan Sverker (2007).

Image

Kyrkan på Heliga Treenighetens kloster

Regnet faller över de röda byggnaderna som står ensamma i den höstgrå skogen. Närmsta granne bor en bra bit bort, men att det är isolerat är inget som bekymrar människorna här. Det är just ensamheten de söker.

Det som först skulle kunna tas för ett litet lantbruk eller en lägergård avslöjas nämligen av de vita ortodoxa korsen på väggarna. Platsen utanför Borås är kanske oansenlig men namnet är desto mer anslående, detta är Heliga Treenighetens kloster.

En man med yvigt, ovårdat skägg och långt hår tar emot. Dorotej Forsner är som alltid klädd i den svarta fotsida munkrocken.

Trots att han bara är 36 år har han redan hunnit vara präst i tolv och han är också igumen, överst i klostrets hierarki.

Morgonens gudstjänst är avklarad, men oljelamporna brinner fortfarande i kapellet med de många ikonerna. De dagliga morgon- och kvällsgudstjänsterna utgör grunden i klosterlivet.

– Vi är så få här att vardagsgöromålen tar ganska lång tid, men den vanliga rytmen i ett kloster brukar vara åtta timmars gudstjänst, åtta timmars arbete och åtta timmars vila – och i vilan ingår den enskilda bönen, säger han.

Eftersom den ortodoxa gudstjänsten bygger på högläsning ur Bibeln är det inte ovanligt att Dorotej får stå och läsa i timmar. Men beklaga sig, det gör han inte. Varje text är viktig, det handlar inte om något mekaniskt rabblande.

– Skulle det inte betyda något skulle man aldrig orka att hålla på i sex timmar. Men samtidigt ska man inte lägga i sina egna känslor i det man läser. Det är inte min text, utan Guds text. Vi präster ska försöka stå i vägen så lite som möjligt för Gud, säger han.

Hur har han då hamnat här? Ja, det skulle vara en överdrift att säga att Dorotej Forsner är en vanlig svensk kille som valt att bli munk. När klasskamraterna hemma i Edsberg i Närke körde trimmad moppe eller spelade fotboll följde David med glädje sin pappa, som var präst, och sin mamma, som var kantor, till kyrkan. Tron var självklar för honom från tidig ålder.

När han gick i sjunde klass dog dock hans pappa och då kände han ett behov av att själv ta reda på vilken väg som var den rätta.

– Efter det räckte det inte med fars tro längre. Jag började läsa och far hade ett stort bibliotek. Jag läste först vad Luther hade skrivit, men sedan lite allmänt om den ortodoxa kyrkan, att det var en gammal konservativ kyrka som inte hade förändrats. Det gjorde mig mer och mer intresserad, säger han.

Han flyttade ensam till Göteborg för att läsa på ett kristet gymnasium. Nu började han söka sig till ortodoxa församlingar, främst till den serbisk-ortodoxa, och firade gudstjänst så ofta det fanns en möjlighet. Trots att han inte kunde språket kändes det som han kommit hem.

Även om han alltid trivts i Svenska kyrkan upplevde han i den ortodoxa kristenheten ett större djup och en större stabilitet. Han ville komma bort från konflikterna i protestantismen för något som stod fornkyrkan närmare.

– Det var lite rabalder när jag som 18-åring blev ortodox. Det var ganska mycket mangel från familjen för att se om jag verkligen förstod vad jag gjorde. Men i slutändan tyckte de ändå det var bättre att jag blev ortodox och var kvar som kristen än att det var något annat, säger han.

Ganska snart insåg han också att det var munk han skulle leva som. Vintern 1993 reste han till Serbien för att besöka klostret Kaona. Det låg på landet och knappt någon talade engelska.

– Jag kunde lite serbiska, så jag förstod ungefär vad de pratade om. Men i och med att jag läst mycket i kyrkan kunde jag kyrkslaviska, och de tittade ganska förundrat på mig i klostret när jag pratade knagglig kyrkslaviska med dem, säger han.

I september 1993 återvände han till klostret, mitt under Balkankriget. Han flög ner till Ungern, tog folkvagnsbuss över gränsen och mutade vakterna för att släppas in.

– Tullarna frågade vad jag skulle göra här. ”Hundratusen flyktingar lämnar landet och då åker du in hit!” säger han.

Från klostret var det fyra mil till fronten och vid klart väder kunde man på kvällen se artilleribeskjutningen. Men närmare än så kom inte striderna.

– Familjen tyckte att jag kunde valt något annat land, men när de fick höra att det inte var krig där jag var blev de lugnare. Men jag sa inte att det vara fyra mil till fronten, säger han och skrattar.

I klostret fattade han det slutgiltiga beslutet att leva som munk och när han vigdes fick han sitt nya namn, Dorotej. Han säger att han aldrig ångrat sitt val.

Jämför man hans liv med de ideal som dominerar i samhället kan det tyckas hopplöst misslyckat. Han äger inget mer än sina skor och sina kläder, han har ingen sexuell relation, han kommer aldrig att få barn och dessutom måste han gå på gudstjänst två gånger om dagen året runt.

Ändå verkar han nästan oförskämt harmonisk.

– Nu är jag ändå 36 år och halva livet har gått. 40-årskrisen kommer av att man vill göra något annat, men jag kan inte se att det finns något jag vill förändra, säger han.

Image

Fader Dorotej med en av klostrets katter. Tack till ljusmålar’n för bilden.

Du är inte orolig för att bli förälskad i framtiden?

– Varför det? Att vara munk är samma sak som att vara gift, fast man har avlagt sina löften till Gud. Även som gift kan man ju träffa andra som är trevliga, men man måste ju ändå ha sina gränser. Och vet man det är det oftast sådant som går över.

Du har inte haft några dalar?

– Man utvecklas ju som människa. När man kommer ung till ett kloster är ju kroppen som den är med sina lidelser och passioner. Det får man ju kämpa mot. Samtidigt är man fysiskt stark då och klarar av att jobba mycket. Men när man varit munk i 20 år blir det en annan betoning, då har man hunnit få mycket livserfarenhet, säger han.

Samtidigt som Dorotej talar om att han utvecklats som människa vill han inte framhäva sig som någon andlig övervinnare.

– Det finns en farlig andlig egoism, att man tror att man är så god eller andlig. De tankarna kommer från djävulen, säger han.

– Paradoxen är att ju närmare ljuset man kommer, desto smutsigare upplever man sig själv. Det berättas att den store ökenfadern Antonius, som levt 60 år i öknen, fick en fråga av en ung munk om vad han lyckats med i livet. Antonius svarade att han inte ens lärt sig första bokstaven i frälsningens alfabete.

Precis som ortodoxa munkar alltid gjort ägnar sig Dorotej åt praktiskt arbete, som att hugga ved eller arbeta i trädgården. Han tycker om att använda händerna då han samtidigt kan be i sitt inre.

– Ibland ber jag fritt, men oftast täcker de böner vi har under gudstjänsterna de flesta situationer, säger han.

Ofta ber munkarna för sjuka. Han har flera exempel på hur människor med svåra sjukdomar blivit helade, och hur barnlösa par fått barn.

– Bönen har varit central genom hela livet för mig. Men de egna känslorna under bönen får man inte lita för mycket på, de kan vara farliga. Det är målet som är det viktiga, säger han.

I den ortodoxa traditionen försöker man ge människor en möjlighet att helhjärtat ägna sig åt bön. Dorotej talar drömmande om en framtid då det finns fler ortodoxa kloster i Sverige. Det skulle ge möjlighet att stänga några för besök så att munkarna eller nunnorna kan leva sitt liv med Gud helt ostört.

För en protestant kan det låta världsfrånvänt, men Dorotej menar att det är precis tvärtom.

– Att det finns människor som ber dag och natt påverkar hela skapelsen. Det finns berättat från det gamla finska klostret Valamo, att runt de eremitmunkar som varken åt kött eller fisk slutade även de vilda djuren i skogen att äta varandra. Och det finns många andra berättelser om munkar i skogen som vargar och björnar bosätter sig vid, för genom bönen återupprättas det paradisiska liv som Gud ämnat oss åt.

Det är stora ord, att vara med och återupprätta skapelsen. Men Dorotej låter samtidigt inte sig själv eller någon annan sväva iväg i andligt högmod. Det finns en kärvhet i hans tro som ger den tyngd.

– Vi kan ändå inte bli något annat än Guds onyttiga redskap, och det får vi vara nöjda med, säger han.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.