Äktenskapet som martyrium

Studieanteckningar om äktenskapets sakramentala natur

Sergei Sveshnikov

Fr. Sergei Sveshnikov föddes och växte upp i Sovjetunionen. På 90-talet studerade han psykologi och sociologi på Moskvauniversitetes avdelning i Ulyanovsk. Sedan han kommit till USA tjänstgjorde han först i U.S. Navy innan han fortsatte sina studier vid Holy Trinity Seminary i Jordanville [och] Portland State University i Portland, Oregon, och erhöll Master’s of Applied Theology och Master’s of Divinity grad vid Maryhurst University. Han prästvigdes 2001 och är nu rektor för the New Martyrs of Russia Orthodox Church, Mulino, USA.

Åke Eldberg, församlingsherde i Mariannelund, har här översatt en artikel om vad som skiljer synen på äktenskapet mellan öst och väst. I väst betraktas äktenskapet som något som två personer gör, medan det i öst är något som görs med dem.

En av de uppenbara skillnaderna mellan den ortodoxa och den västliga förståelsen av äktenskapet är att i Väst är äktenskapet något som två personer gör, medan det i Öst är något som görs med dem. Denna skillnad kommer till uttryck i vigselgudstjänsten. I Väst avger brudparet en uppsättning löften, som innebär att de ingår ett kontrakt med varandra. I den ortodoxa gudstjänsten utbyts inga löften; efter den inledande frågan om de önskar ingå äktenskap med varandra (mer om det nedan) säger de absolut ingenting. De gör inte heller någonting: något görs med dem – kronor sätts på deras huvuden, de leds av prästen runt ambon med evangelieboken, den gemensamma bägaren räcks dem, och till och med vigselringarna sätts på deras fingrar av andra människor.

Oavsett hur den ortodoxa riten historiskt har utvecklats, så pekar dess form på äktenskapets sakramentala väsen. I det avseendet liknar riten eukaristin. Man framställer inte Kristi kropp och blod på samma sätt som man förhandlar fram ett kontrakt. Prästens och församlingens handlingar syftar inte till att framställa gåvorna, utan till att bereda sina egna hjärtan och själar för att ta emot mysteriet.

Men när vi talar om äktenskapets sakramentala natur, tror jag att vi bör mena något särskilt. Äktenskapet är inte ett sakrament därför att det står så i katekesen, och det är inte ett sakrament därför att Gud välsignar brudparet på något allmänt sätt. Ett av sätten att vi kan definiera ”ett sakrament” är att betrakta det som en förvandling. Det är inte kvantitativt (så att löften, välsignelser, bevis etc. ges till brudparet) utan kvalitativt – brudparet förblir inte samma två människor som de var före vigseln, utan förvandlas (”förändrande dem med din Helige Ande” i den eukaristiska betydelsen) till något de inte var förut – en särskild ikon av Kristus och hans Kyrka.

Att bara säga att det är så gör emellertid inte att det blir så. Många – kanske de flesta – av våra ortodoxa äktenskap påminner inte om en Kristusikon och ser mest ut som den modell av äktenskap som det världsliga samhället i nutiden erbjuder. Om vår teologi inte har någon praktisk inverkan på verklighetens äktenskap, måste vi arbeta hårdare för att göra teologin relevant för ortodoxa makar. Det ortodoxa äktenskapets sakramentala natur och Guds verkliga närvaro som den tredje personen i ”treenigheten” av Gud, man och kvinna, behöver förverkligas för att makarna ska få hjälp till den sakramentala förvandlingen.

Fokusera på givandet, självuttömmandet!

Ett sätt att göra det är att skifta fokus från äktenskapet som ett arrangemang där jag tar emot något till ett arrangemang där jag ger. Jag tror att den moderna människan förstår äktenskapet just som ett sätt att få saker: kärlek, sällskap, barn, osv. Vi kan istället presentera en modell som fokuserar på givandet, självuttömmandet. (Det skulle antagligen göra ortodoxa äktenskap starkare.) En ortodox modell för äktenskapet skulle kunna börja med en vision av det som ett vittnesbörd (martyria) om Kristi självutgivelse. När vi talar om äktenskapet som en ikon av Kristus och hans Kyrka, bör vi faktiskt klargöra att det just är hans självuppoffrande kärlek som ska reflekteras i äktenskapet. Och precis som en ”ortodox traditionsförening” förvandlas till Kyrkan genom den Helige Andes närvaro och handlande, är det gifta paret inte längre bara en socioekonomisk enhet eller en institution för reproduktion utan en ”liten kyrka”, Kristi kropp, Hans avbild i och till världen.

En sak som kan vara intressant i det här sammanhanget är frågan om fri och otvungen vilja som ställs i början av vigselgudstjänsten [enl. rysk sed]. Det kan verka som om historiskt sett knappast några kristna äktenskap ingicks frivilligt och utan tvång. I det forna Ryssland arrangerades äktenskapen av föräldrarna. Jag tänker mig att ömsesidig attraktion var en faktor i en del äktenskap, men ”frihet att gifta sig” fanns inte som institution förrän helt nyligen.

Även i vår tid kan diverse omständigheter – från en oplanerad graviditet till ekonomiska hänsynstaganden – begränsa människors fria val i att ingå äktenskap. Så om vi anser att orden om fri vilja och otvunget beslut betyder en absolut frihet och komplett frånvaro av påtryckningar och omständigheter, är det få äktenskap som når upp till det. Eller så kanske orden betyder något annat, inte vad vi först trodde. Kanske att i det ögonblicket en fri vilja ”skapas” – en person väljer att svara ”ja”.

Med andra ord avser frågan inte om brudparet kom till kyrkan utan varje form av begränsning i sin frihet, utan om de är villiga att sätta in sin fria och otvungna vilja i det här förhållandet från och med nu. Det är inget meningslöst val, eftersom motsatsen är ett avvisande. Det som sker kommer att ske oavsett om de två personerna samtycker eller inte – vigseln kommer att äga rum. Men det ligger inom brudparets makt att få äktenskapet att fungera. Även om vigselns kontext antyder något annat vid en första anblick, är själva handlingen att sätta in människornas vilja i gudstjänsten en väsentlig och nödvändig del av sakramentet.

I andra artiklar har jag skrivit om distinktionen mellan mirakel, mänskliga handlingar, och sakrament. När Gud ensam agerar, är det ett mirakel; när människan ensam agerar är det ett människoverk; när Guds och människans vilja och handlingar möts, är det sakrament. Den ”fria och av ingen påtvingade viljan” hos de mänskliga deltagarna är alltså nödvändig för att äktenskapet ska vara ett sakrament. Och det kan inte vara en allmän önskan att bli gift, den måste vara specifik och omedelbar – viljan att ta den person som du här ser framför dig till din make/maka. Åter finns det en eukaristisk parallell i detta mysterium: människan kan inte bli Kristi kropp; Gud kan inte förvandla människan till Kristi kropp mot hennes vilja; bara i mötet mellan Guds vilja och människans, sker kroppens sakrament.

Självuppoffringen i Kristi efterföljd är ett fritt val

Å andra sidan måste jag stanna upp och fråga vad det egentligen är som de två personerna samtycker till eller är villiga att göra. Det är förvisso inte att bo tillsammans eller att avla barn. Det har människor gjort utan Kyrkans välsignelse i tusentals år. Så när vi talar om äktenskapet som en ikon Kristus och hans Kyrka, är det inte en bild av sammanboende eller fortplantning utan av martyrskap. Kröningen, som är den centrala delen av vigselgudstjänsten, har bara en betydelse – att överlämna martyrkronorna. Den egentliga frågan som brudparet besvarar med ”ja” är inte om de vill bo tillsammans eller göra barn, utan om de tar emot korset och gör offret: ”Har du den fria och otvungna viljan att ge ditt liv för den här personen som du ser framför dig?” Inga listor av löften eller kontrakt med finstilt text att förhandla om, ty när du ger bort ditt liv, ger du allt och förlorar allt, utan att vänta dig någon prutning, affärsuppgörelse eller vinst för egen del.

Jag tror att detta är det enda sättet på vilket frågan om det fria samtycket blir begriplig. Äktenskap kan vara arrangerade eller ingås på grund av ofria omständigheter – och det är acceptabelt, men självuppoffringen i Kristi efterföljd är ett fritt val, liksom hans.

Hur uttrycks detta liturgiskt? Jag tror att förbindelsen mellan vigseln och eukaristin inte är ett misstag – den är intuitivt begriplig, även om den saknar historicitet. Alltså bör varje liturgi peka på Kristi offer för oss och tvinga oss att återspegla den bilden på våra makar/makor och världen. Och när Kristi självoffer förverkligas som en modell för våra äktenskap, blir eukaristin det liturgiska uttrycket för vårt ”ja” som förvandlar det korta ögonblicket i början av vigselgudstjänsten från något temporärt och inte särskilt minnesvärt, till något som är förbundet med eukaristins tidlöshet.

Tillägg:

Samtycket på svenska mellan man och hustru i vigselritualet i den ortodoxa kyrkan lyder sålunda:

Präst: Har du (namn) en fri och av ingen påtvingad vilja och en fast föresats att taga denna (namn) som du ser framför dig, till hustru?

Brudgummen: Ja, det har jag vördade fader.

Prästen vänder sig nu till bruden och frågar:

Präst: Har du (namn) en fri och av ingen påtvingad vilja och en fast föresats att taga denna (namn) som du ser framför dig, till man?

Bruden: Ja, det har jag vördade fader.

Kröningen

Kröningen

Ur Svensk Pastoraltidskrift, nr. 19 (11/9 2015), s. 557-559.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s