Bokrecension: How (not) to be Secular

2019-08-01 21.52.09Titel: How (not) to be Secular: Reading Charles Taylor
Författare: JAmes K. A. Smith
Förlag: Eerdmans (2014)
ISBN: 978-0-8028-6761-2
(146 sidor)

Den katolske filosofen Charles Taylor gav, år 2007, ut sitt monumentala verk A Secular Age. Den 900 sidor tjocka boken har blivit mycket populär, inte minst bland kristna teologer och filosofer, som analys av den (icke-)religiösa samtiden. I boken uppehåller sig Taylor kring vad sekularitet är och på vilket sätt vårt samhälle och individer i Västvärlden idag är sekulära. Hur kunde vi gå från ett samhälle för femhundra år sedan då det var otänkbart att inte tro på Gud, till det samhälle vi har idag då det är nästan otänkbart att tro på Gud? Frågor som borde engagera många som är seriösa med sin tro eller otro.

Jag har inte läst Taylors tegelsten. Kanske får jag tid och möjlighet till det framgent någon gång. Men jag har läst James K. A. Smith’s How (not) to be Secular: Reading Charles Taylor. Det är en betydligt mer lättläst bok vars själva syfte är att göra Taylors tankar tillgängliga för en mycket bredare läsekrets. Utgåvan jag har är bara 146 sidor, skriven på tillgänglig engelska med varm humor. Dessutom har den små pedagogiska frågor instoppade här och där som hjälper läsaren reflektera.

Smith följer Taylors indelning av sin bok, vilket hjälper läsaren förstå hur Taylor driver fram sina teser. Själva syftet med boken är att hjälpa den som är kristen och angelägen att kunna relatera till- och beröra sin samtid. Tanken på att folk i allmänhet går omkring med ett ”hål i hjärtat som bara Gud kan fylla” är nämligen, enligt författaren, inte längre relevant. Frågan om Gud existerar inte, utan människor idag förutsätter (medvetet eller omedvetet) något som Taylor kallar ”exklusiv humanism”. De skapar sig en helt immanent mening, där frågan om Gud är irrelevant!

Även tro, kristen eller annan, har förändrats och sekulariserats, vilket påvisas i boken med flertalet exempel. Kortfattat skulle en som var sjuk på 1500-talet kalla på prästen det första han gjorde, medan en sjuk idag tar en ipren och kanske kommer på tanken att ringa prästen. ”Det sekulära påverkar allt. Det gör inte bara otro möjlig; det förändrar även tro,” skriver Smith (s. xi), ”Taylors teori diagnostiserar rötterna och hur utbredd den är inom kristendomen – och antyder sätt på vilka vi kan odla vårt motstånd.”

Hemsökt immanens – tvivlande transcendens

I det första kapitlet skissar Smith upp hur vår samtid ser ut vad gäller synen på existentiella frågor. Han talar om att ateisten och agnostikern må bekänna sig till en immanent världsåskådning, men det är en hemsökt immanens. Den som inte tror på något ”högre väsen”, som man säger, drabbas ändå av frågan ”är detta allt?” Frågan tar sig uttryck i populärkulturen, i ångest och obehag som kommer fram i låttexter och litteratur.

Men även den som tror lider av det sekulära. Den troendes transcendenta förhoppningar är drabbade av en ständigt närvarande tvivel. Inte nödvändigtvis tvivel i fråga om Guds existens, men tvivel inför faktum att vår samtid erbjuder en uppsjö olika synsätt som konkurrerar om vår uppmärksamhet. Fundamentalism, religiös eller ateistisk sådan, är en flykt från vår samtids många synsätt, inte ett svar eller en framkomlig väg, menar Smith. Han citerar Flannery O’Connor, som beskriver detta väldigt vackert: ”Det är alltid svårt att tro, men yttermera så i vår samtid. Somliga av oss måste betala för varje steg vi tar i tron, och måste ständigt och dramatiskt bearbeta hur det vore utan den, och att vara utan den och huruvida det ens är möjligt” (s. 11).

Detta kallar Taylor för cross-pressure, påtryckningar från vitt skilda håll: tvivel och längtan, tro och ifrågasättande. Detta präglar vår samtid, och är en frukt av ”Sekularitet³”. Vad är sekularitet³ då? Jo, en definition av sekularitet som inte är uppdelningen av andliga och världsliga (sekulära) yrken; inte heller sekularitet som en post-upplysnings ideologi, fri från religiositet och helt avmystifierad; utan snarare att tillstånd då tron på Gud blott är ett alternativ bland många, och där förutsättningen för tro radikals förändrats.

Hur hamnade vi här?

Smith går vidare för att i de två kommande kapitlen skissa det historiska skeendet som fört oss fram till denna punkt. Här berörs skiftet från personens plats i en gemenskap till individualiseringen och det ”buffrade jaget” (uppfattningen om jaget som medvetet om dess förmåga att skilja sig från gemenskapen – och överleva skilsmässan). Han tar också upp förlusten av det eskatologiska perspektivet, vilket handlar om hur man ”samlar skatter i himlen”. Här finns två viktiga faktorer till den individuella och immanenta världsåskådning vi har idag. En viktig historisk faktor för denna utveckling är, enligt författarna, den protestantiska reformationen 1518. Reformatorernas förkastande av sakramenten [sic! s. 39] är naturalismens inledande fas, skriver Smith. Dessa, och andra, faktorer har lett fram till en punkt som Taylor sammanfattar på följande vis: ”A way of putting our present condition [our ’secular age’] is to say that many people are happy living for goals which are purely immanent; they live in a way that takes no account of the transcendent.” (s. 44). Känner du igen det från vår samtid?

Kristnas omedvetna förvärldsligande

Vidare konsekvenser av en immanent världsuppfattning är att vi förlorat syftet med asketism i ljuset av eskatologin. Vår tro på Gud blir fokuserad på människor, och Guds ”syften” riktas om till det immanenta. Detta gäller även för ”klassiskt” kristna: den transcendenta aspekten av deras tro blir mindre och mindre viktig. Smith ser dessa tendenser inom den evangelikala kristenheten där den ”icke-världsliga” fromheten får allt mindre plats och människans välstånd får företräde. En slags ”wokeness” för kristna, eller som Smith kallar det: en intellektuell pelagianism där vi själva kan tänka ut hur vi ska frälsas. Detta paras sedan ihop med en civil eller kulturell pelagianism: en tilltro till att vi kan göra denna världen meningsfull. Eftersom detta präglar även kristendomen (mer i vissa delar, mindre i andra), så bidrar även troende människor till den exklusiva humanismen. Här spelar asketism, liturgi och konkret tillbedjan mindre och mindre roll.

Sökande efter autenticitet, och fällor på vägen

Smith tar sedan upp denna sekulariserings konsekvenser för personer som inte tror. Eftersom jag är troende ska jag inte skriva så mycket om det, annat än att det i mångt och mycket speglar den troendes erfarenhet, fast från ett helt annat perspektiv: fokus är helt immanent, och på mänskligt välstånd. Frågan är hur man når dit? Genom personens självförverkligande som mänsklig individ. Han / hon har som mål att hitta det autentiska uttrycket för sin mänsklighet. Målet är att inte bli pådyvlad något utifrån! I detta tillstånd infinner sig en existentiell kris inför mötet med allsköns möjliga vägar att gå.

I sökandet efter sitt autentiska ”jag” blir hon offer för konsumism och viljan att uttrycka sig i sitt sanna jag. Vi blir offer för bolagsjättarna som cyniskt driver människan dit de vill, nu i vår senaste tid inte minst av de sociala jättarna. Exemplet här är skejtaren vars mamma spenderar flera tusen kronor på en skateboard full med anarkistiska och kommunistiska symboler. Ironin i det.

Det viktiga här är dock att denna individuella strävan efter autenticitet får kyrkliga konsekvenser: Metodister och pietister fokuserar på det känslomässiga mötet med Gud, fastän fortfarande förankrat i sund lära. Det är dock bara en tidsfråga innan fokus där skiftar mer och mer till känslornas starka och genuina upplevelse, bort från objektet för dem. En ny andlig dogm blir gällande: Låt var och en följa sin egen andliga ingivelse. Tappa inte modet vid anklagelsen att det du tror inte är renlärigt. Vår tids andlighet, kristen eller inte, är alltså ett sökande efter individens egen autenticitet.

Här infinner sig ironin: Vi kan inte förneka att vi lever i en tid där vi har valmöjligheten att vara en sådan heretiker som styrs av sina känslor, eller ge upp vår egen vilja för att lyda en större entitet. Valet förblir. Det är just vad som kännetecknar sekularitet³.

I det näst sista kapitlet skriver författaren om möjliga vägar att gå vid insikten av detta. Man kan antingen förhålla sig öppet eller stängt till sin livsåskådning, och det förra är att föredra framför det senare, enligt Taylor (och Smith [och mig]). Ett stängt förhållningssätt är inte lyhört för den existentiella påtryckning som ständigt gör sig påmind för personer i vår kontext, och resulterar därför i förnekelse eller frustration. Ett öppet synsätt bejakar samtidens existentiella ambivalens och finner möjlighet att svara på samtidens frågeställningar utifrån detta bejakande. Samtidigt kan det öppna synsättet leda till förenklingar av den kristna tron, sk. ”Modern Christian Consciousness”, dvs. kristen tro som är alltför angelägen om att anpassa sig till den exklusiva humanismens antropocentriska ideologi (t.ex. Rob Bells förnekande av den dubbla utgången).

Vad ska vi göra då?

Taylor menar på att exklusiv humanism inte förmår råda bot på samtidens problem utan att skapa nya problem. I mötet med det okända sluter sig den sekulära solidariteten i små grupper av ”rätttroende” (varför jag kritiserar kristna som fogar en -ism till sin tro). Smith skriver: ”The problem is that all sorts of secular solidarities generate violence (nationalism etc)” (s. 125). Den exklusiva humanismen, som alltså präglar såväl ateister som kristna, lider av ett underligt självförtroende. Därför kan den skambelägga dem som inte följer dess immanent påhittade ersättning till asketisk träning: ”Jasså, du återvinner inte?! Va, använder du plastpåsar när du handlar!?! Kör du inte elbil?!?!?!?!” Hellre woke än gudomliggjord, med mina ord. Exklusiv humanism håller inte hela vägen. Din filantropi kommer oundvikligen bli misantropisk.

Taylor varnar för några fallgropar för den som vill ur den exklusiva humanismen. Först och främst är det nostalgin hos den som vill tillbaka till en svunnen tid (vare sig det är anabaptismens första dagar, tiden kring Vaticanum I, eller det ”heliga Ryssland”). Men en annan lika farlig flykt är den realiserade eskatologins flykt, nämligen att Guds rike reduceras till vad som är moraliskt möjligt att förverkliga i denna tiden (således försvinner gudomliggörelsen). Det senare blir en slags liberal kristendom som vi ser i somliga delar av svensk kristenhet idag.

Jag hoppas få möjlighet att skriva något om mina egna tankar och möjliga förhållningssätt till allt detta, utifrån ett ortodoxt perspektiv, inom kort. Boken har varit enormt viktig läsning för mig och verkligen hjälpt mig se på min samtid med nya ögon. Jag skulle rent av säga att jag, trots bokens medvetna ovilja att ge raka svar, fått en ny glöd i min ortodoxa tro. Trots allt är den Ortodoxa Kyrkan den Helige Andes Kyrka, liturgins kyrka, asketismens kyrka, estetikens kyrka och den kyrka i vilken du som kristen har möjlighet att – genom de gudomliga energierna – bli gudomliggjord.


Tack för att du orkade läsa hela vägen hit. Dela gärna dina egna tankar i kommentarsfältet!

3 thoughts on “Bokrecension: How (not) to be Secular

  1. Reblogged this on Bengts Blogg and commented:
    Charles Taylor är en intressant filosof som beskriver den moderna sekularismen. Mikael Fälthammar, ortodox präst skriver om honom i ett blogginlägg. För 500 år sedan var det omöjligt att inte tro. Idag är otro inte bara möjligt, utan mainstream. Det sekulära påverkar allt. Det gör inte bara otro möjlig; det förändrar även tron, menar Smith. En viktig historisk faktor för denna utveckling var den protestantiska reformationen som förkastande sakramenten. Det blev naturalismens inledande fas.
    När naturalismen helt har slagit igenom negligeras det transcendenta, den metafysiska dimensionen av tillvaron försvinner ur människans medvetande och hon försöker leva helt immanent. I sökandet efter sitt autentiska ”jag” blir hon offer för konsumism och viljan att uttrycka sig i sitt sanna jag. Vi blir offer för bolagsjättarna som cyniskt driver människan dit de vill, nu i vår senaste tid inte minst av de sociala jättarna på internet.

  2. Mycket intressant. Jag känner igen mycket. Taylor hjälper oss att tolka samtiden. Två utmaningar för oss kristna:
    1) Genomskåda sekularismen och inte uppslukas av dem och bli “världens barn”.
    2) Inte lättvindigt hamna i andra fallgropar då vi vill undfly sekularismen.

    • Tack för kommentar och delande! Ja, det är verkligen att balansera på en knivsegg. Taylor säger gång på gång att det ingen återvändo finns. Jag hoppas som sagt kunna reflektera lite kring möjliga vägar framåt i ett senare inlägg.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.