Bokrecension: Vardagshelgon

2019-09-16 08.53.59Titel: Vardagshelgon
Författare: Arkimandrit Tichon
Förlag: Artos (2018)
ISBN: 9789177770732
(370 sidor)

Är munkar världsfrånvända dystergökar? Är Ortodoxa Kyrkan ointresserad av världen omkring sig? Är rysk ortodoxi präglad på något särskilt sätt, eller är de olika ortodoxa kyrkorna kopior av varandra? Dessa frågor, och fler, besvaras på ett jordnära och humoristiskt sätt i arkimandrit Tichons bok Vardagshelgon. Boken gavs ut på ryska 2011, och jag noterade den när den kom ut på engelska två år senare. Den verkade vara mycket uppskattad, förstod jag. Nu har den tryckts i 2,5 miljoner exemplar, och översatts till mer än tio språk – bl.a. svenska! Boken har en egen hemsida på ryska och engelska.

Boken är verkligen en gåva till läsaren, och jag förstår varför den blivit så populär. Den ger nämligen en inblick i ortodox andlighet i modern kontext. Dvs. hur ortodoxa kristna kan leva ut sin tro i vår samtid – förvisso under särskilda förhållanden (sovjet, klosterliv, fattigdom etc.), men när lever vi inte under speciella förhållanden? Om Kallistos Wares bok Den Ortodoxa Kyrkan och Hilarion Alfejevs bok Trons mysterium primärt kan betraktas som moderna försök att introducera ortodox kristen teologi, då är arkimandrit Tichon Sjevkunovs bok en redogörelse för hur denna teologi och tro ser ut i praktiken.

Boken är en bred samling olika slags texter. Den kronologiska ordningen verkar författaren förhålla sig liberalt till. Av de 60 kapitlen (de flesta ganska korta) är de flesta anekdoter ur arkimandritens liv, hans erfarenheter från kloster, hans berättelser om Sovjets förtryck av kristna och berättelser om olika ”vardagshelgon”, dvs. vanliga människor som praktiserat sin tro och genom vilka Gud fått verka till människors frälsning på olika sätt. Ett fåtal av kapitlen är teologiska traktat eller predikningar.

Många av berättelserna om människor är verkligen inspirerande! Det är svårt att välja ut någon, men de olika munkarna i hans kloster är ofta sk. ”original” som på sina personliga sätt konkretiserar en eller annan aspekt av den kristna asketiska traditionen: här återfinns de glada livsbejakande ynglingarna (av vilka författaren är en), starjetsen fader Johannes, klostrets skattmästare fader Natanael som närmast är att likna vid en helig dåre, fader Antipa som älskade bönen i Kyrkan så högt att han grät när han inte förmådde stå under gudstjänsten. Det finns ett kapitel om excorsism, och ett om en katt. Det finns berättelser om lurendrejare som låtsats vara munkar, och om hur klosterbröderna med Guds hjälp övervinner Sovjet gång på gång. Men den berättelse som berörde mig mest var om ”lilla mor Frosia”, den hemliga nunnan i Divejevo, och hennes systrar. Berättelsen återges på s. 173 och framåt i boken.

Det berättas att arkimandrit Tichon och en annan munk skulle bege sig till det förfallna nunneklostret i Divejevo. Det hade grundats av helige Serafim av Sarov, men hade förstörts grundligt av Sovjet. I närheten av klostret bodde några ”hemliga” nunnor, kvinnor som avgivit löfte i hemlighet och som gick klädda i vanliga kläder. Dessa skulle få ta emot nattvarden, vilken var skälet för resan.

I en gammal fallfärdig kåk, en ”bastu som byggts om till bostad”, mitt emot den rivna kyrkan bodde nunnorna. I det lilla rummet fanns tio gamla gummor. Den yngsta kring 80 år, den äldsta över 100. De båda munkarna föll på knä och böjde huvudet till golvet i vördnad för dessa nunnor som lidit mycket och varit trogna genom många år av svårigheter. De började ställa i ordning rummet för aftongudstjänst, och så började de be. Försångaren, en 102-årig nunna, lovprisade Gud med ”grov och hes röst”. Tjugo år hade hon tillbringat i fängelse och förvisning. Gudstjänsten som följde i det lilla rucklet går inte att beskriva med ord, men den var den vackraste gudstjänst författaren deltagit på, och han parafraserar furst Vladimirs sändebud när de återvände från Hagia Sofia i Konstantinopel år 987: ”Jag visste sannerligen inte om jag befann mig i himlen eller på jorden.” Fast istället för en pampig liturgi i världens dåtida huvudstad befann sig munken Tichon i en fallfärdig ombyggd bastu där uråldriga nunnor ledde dem i bön. Deras andliga styrka och trofasthet, deras kärlek till Kristus, gjorde denna gudstjänst till den vackraste han deltagit på. Jag som läsare blev mäkta inspirerad av denna berättelse!

Boken krossar många nidbilder av munklivet som världsfrånvänt, och Kyrkan som ointresserad av vanligt folk. Den ger också en god inblick i rysk-ortodox andlighet och förklarar något kring Ryska Kyrkans förhållanden under Sovjet och tiden efter Sovjets fall. De olika ortodoxa kyrkorna har haft olika förhållanden att leva under, och dessa har präglat dem (ett exempel är Antiokia under Islam). Kyrkan brukar övervinna de yttre hoten.

Min fråga när jag läser arkimandrit Tichons bok är i hur hög grad man bevarat sin självständighet efter Sovjets fall? Under Sovjet levde man i förföljelse, men förföljelse – hur fruktansvärd den än må vara – brukar fostra en mycket levande Kyrka (kyrkohistorien är full av exempel på detta). Hur nära är nu Kyrkan och den Ryska staten varandra egentligen? Vilka nya problem måste man ta tag i för att bevara den kristna friheten? Tichon, nu Metropolit av Pskov och Petjory, är en högt aktad och älskad biskop i Rysk-Ortodoxa Kyrkan. Jag hoppas att han tar sig an sin andliga hjord med samma jordnära fromma ton som denna bok uppvisar. Boken anbefalles varmt!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.