Bokrecension: Heresies and How to Avoid Them

2019-09-20 10.55.04Titel: Heresies and How to Avoid Them – Why it matters what Christians believe

Redaktörer: Ben Quash och Michael Ward

Förlag: SPCK 2007

ISBN: 9780281058433
(141 sidor)

Spelar läran roll? Är det viktigt för kristna att de tror rätt? Eller är det så, som jag så ofta tycker mig höra nuförtiden, att ens tro inte är så viktig, så länge vi älskar Jesus och är ”goda medmänniskor”? Prästen Andrew Stephen-Damick konstaterar i sin bok Orthodoxy and Heterodoxy (Ancinet Faith Publishing 2017) att det är otrendigt att samtala utifrån tanken att det finns en sanning, och att andra kan ha fel (s. 29). Vår tids religion, skriver han, handlar inte längre om att bekänna sig till Sanningen så som Kyrkan bevarat den. Religion idag är knappt ens att se Sanningen från olika synvinklar på klassiskt subjektivt sätt, utan snarast ett fullkomligt relativiserat projekt där den troendes egna åsikter står i första rummet. ”Det handlar inte längre om sanning. Det handlar om vad jag önskar vore sant” (s. 27).

Just därför är boken Heresies and How to Avoid Them synnerligen välkommen i vår tid. Syftet med boken är att, på ett ödmjukt sätt, förmedla varför det är viktigt för kristna att tro rätt. Det spelar roll, eftersom det får konsekvenser för människans frälsning om Kyrkan förkunnar fel tro.

Boken är en antologi, dvs. att flera författare har bidragit. Av de tolv författarna är de flesta anglikaner, två är romerska katoliker, en är ortodox och en är kväkare. Alla är högutbildade och har tjänster inom diverse universitet och högskolor. Alla skriver mycket väl, och jag finner mycket få saker som jag – i egenskap av ortodox – inte kan hålla med om. En del kapitel är svagare än andra, men det är bara väntat med så många författare.

De olika heresierna som man tar sig an delas in i två kategorier. Först behandlar författarna heresier som rör Kristi person, därefter heresier om Kyrkan och det kristna livet. Följande heresier avhandlas:

Arianism: Förnekar Jesu Kristi fulla gudom.

Doketism: Förnekar Jesu Kristi mänsklighet.

Nestorianism: Förnekar att Kristus var en enda person, både Gud och människa.

Eutychianism: Förnekar att Kristus hade två naturer (även kallad ”monofysitism”).

Adoptionism: Tror att Jesus ägde dubbelt sonskap; evigt i egenskap av Guds Son, adopterad i sin mänskliga natur.

Theopaschitism: Tron att föreningen av gudomligt och mänskligt i Jesus Kristus gör det möjligt för den gudomliga naturen att lida.

Marcionism: Tron att Gamla testamentets Gud inte har något att göra med Jesu Kristi evangelium.

Donatism: Schismatisk heresi som tror att Kyrkan måste förbli ”helig” enligt donatistisk standard, snarare än katoslk standard, och att sakrament förmedlade av de som ansågs ”oheliga” inte var giltiga.

Pelagianism: Förnekandet av arvssynd och tron att människan kan ta första steget mot frälsning av egen kraft.

Gnosticism: Tror att människan blir frälst genom att initieras i en hemlig kunskap som frigör själens gnista från kroppens fängelse.

Heresin ”Fria Anden” (1300-tal, Frankrike): Tror att kristen fullkomning består i att den egna vilja utrotas och ersätts av Guds vilja i vår person.

Till dessa kapitel kommer inledningsord, och avslutning om varför det är viktigt att bekänna Bibliskt Treenighetslära. Dessutom en epilog med olika fallgropar som den renlärige kan falla i (i.e. rigorism, liberalism, fundamentalism, minimalism, ljumhet, hyckleri och intellektualism m.fl.).

Boken vill närma sig heresierna på ett lite annorlunda sätt än vad den som läst kyrkohistoria kanske känner igen sig i. Istället för ett direkt kategoriskt fördömande av heretikerna vill de olika författarna se varför de uttryckte sig som de gjorde. Stanley Hauerwas skriver i inledningsordet att ”Kyrkan sällan vet vad hon tror förrän någon strular till det. Inte ens då är det helt klart vad som gått snett.” Alltså tar det ett tag för Kyrkan att se att det som den eller den lär är fel, inte i överensstämmelse med Evangeliet. Faktum är att många av de mest kända heretikerna utvecklade sin specifika lära som ett, vad de trodde, försvar av den kristna tron! Arius ville t.ex. försvara tron på att Gud var en, och därför måste Sonen vara skapad. Goda intentioner – katastrofala teologiska följder.

Just detta är en av bokens främsta styrkor, eftersom det tillvägagångssättet att studera heresierna gör det möjligt att förstå vilka fallgropar heretikerna föll i. Ofta var de fromma bibelsprängda män som var aktiva i Kyrkan, men deras fel bestod inte sällan i att de ville göra tron alltför logisk och rationell, alltför enkel att förklara. Men, som Ben Quash skriver i prologen, ortodoxi är mer än rationell, logisk och enkel: den är radikal, förunderlig och ibland chockerande! Renlärighet är ingen enkel utväg för tron, utan ett tillstånd då vi i viss mån måste be förnuftet ta ett steg åt sidan och ge plats för tillbedjan av det gudomliga mysteriet som främsta väg att närma sig Gud.

En annan styrka med boken är att de olika författarna försöker se om det finns faror idag för kristna att hamna i samma heresi, och hur vi kan undvika det misstaget. Inget nytt under solen, säger predikaren, och det gäller även heresierna: de återkommer ständigt, om än i olika skepnader. Ang doketism (Jesu mänsklighet var bara ett sken) anför John Sweet ett skydd: ”Förminska inte Jesu mänsklighet. Det kan du undvika genom att ära Jesu jordiska mor och fosterfar, Jungfru Maria och Josef.” Det var ju av Maria Jesu tog sin mandom, som vi ber i Trosbekännelsen.

Marcus Plested skriver om monofysitismen (Jesu mänskliga natur ”går upp i” den gudomliga efter föreningen av de båda) att om Kristi mänskliga natur natur absorberas av den gudomliga kan inte människan ha något hopp om att förbli ”intakta” i föreningen med Gud genom de gudomliga energierna. Gudomliggörelsen skulle således bli omöjlig, eftersom mänsklig natur inte bevaras i Kristi person. Vi skyddar oss mot denna heresi genom att bejaka den mänskliga naturen som en del av vår konstitution i egenskap av mänskliga personer. Vi gudomliggörs, men vi försvinner inte i gudomen. Plested citerar Makarios andliga homilier:

Vid uppståndelse blir alla våra lemmar genomlysta. Alla omgärdas av ljus och eld, och förklaras. Det förstörs inte, som somliga påstår, och de blir inte eld, och deras natur upphör inte att existera. Ty Petrus förblir Petrus, Paulus förblir Paulus och Filip förblir Filip. Var och en bevarar sin egen natur och perosn, uppfyllda av Anden (Homilia 15.10).

Det finns enormt mycket bra i denna bok, och jag skulle kunna citera mer. Ett sista utdrag får dock Angela Tillby stå för. Hon skriver om Marcionismen (Att Gamla testamentets Gud inte hade något att göra med Jesu Kristi evangelium). Marcion kunde inte förena gudsbilden i GT med Jesu budskap om en kärleksfull Gud i Nya testamentet. Hans lösning blev att förpassa hela GT och stora delar av NT till soptippen, och skriva om mycket av Paulus brev och Lukasevangeliet som han behöll i sin bibel.

Tillby skriver att Marcions synsätt står ganska nära den tyska liberalteologin i slutet av 1800-talet, eller dagens liberala teologer som inte sällan går i klinch mot mer ortodoxa företrädare för kyrkan. Dessa intellektuella moderna ”marcioniter” uppvisar ofta en avsaknad till tolerans inför motståndarens teologiska åsikter, vilket även var ett drag hos Marcion och hans ”renade och upplysta” version av kristendom. Tillby skriver:

Det tycks mig som att det finns en slags liberal teologi som tar sig själva på väldigt stort allvar och som bara vet vilka delar av Bibeln som är autentiska och vilka som förvanskats. De bara vet vad Jesus verkligen lärde och vad Kyrkans senare lade till.

Någon mer än jag som känner igen Svenska Kyrkans exegetiska tillvägagångssätt nuförtiden? En annan likhet mellan marcionism och liberal kristendom är ”när liberaliseringen av kyrkan börjar ta sig uttryck i misstanke gentemot judiskt liv och judisk tanke.” Då är Marcions spöke å färde.

Boken är som sagt väldigt läsvärd. Den är humoristisk för att ta sig an ett så allvarligt ämne, och så länge läsaren inte har problem med engelska är den förhållandevis lättläst trots dess teologiska karaktär. Var och en som kallar sig kristen har nytta att läsa denna boken, och den är samtidigt så allmänt skriven att folk ur varje kristen konfession får ut något av den, samtidigt som den inte blir platt och intetsägande.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.