Pilgrim då och nu

Under flera år har jag noterat en tendens som gjort mig sorgsen. Ibland har jag tyckt mig vara ensam om den, men på senare tid har flera i min omgivning gett uttryckt för liknande sorg. Därför önskar jag nu skriva om det. Det gäller sfären kring tidskriften Pilgrim och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby (EKiBS). Den sorgliga tendensen är att tidskriften Pilgrim, som hänger intimt samman med EKiBS, gått från att tveklöst representera traditionell kristen tro till att allt mer ge utrymme för dekonstruktivistisk och progressiv teologi. Jag ska kortfattat 1.) ge exempel på vad jag menar, samt ge 2.) min teori över hur det kommit sig att bli så.

Först vill jag dock inleda med att säga att Pilgrim och Bjärka-Säby var en viktig plats för mig i min egen resa till Ortodoxa Kyrkan. Pingstpastor Peter Halldorfs bok 21 kyrkofäder fick mig att vilja läsa allt vad jag kunde komma över av kyrkofädernas skrifter. Pilgrims höstmöten på Nya slottet i byn var generellt sett goda erfarenheter när jag och min hustru reste dit kring år 2005 och ett par år framåt. Peter Halldorf var mycket vänlig och tog väl hand om oss fattiga studenter, och lät oss sova i nån garderob eller förråd, eftersom vi inte hade haft råd med annat boende. Jag har många fina minnen från dessa konferenser.

Även tidskriften Pilgrim var givande för mig under några år. För min del kunde jag inte förlika mig vid Pilgrims och EKiBS’ beslut att förbli ett ekumeniskt konglomerat av spridda traditioner. Jag hade fått smaka trons fullhet i Ortodoxa Kyrkan, och ville inget hellre än att bli en del av henne. Jag och Pilgrim gick skilda vägar, och sedan dess har vägarna korsat varandra allt mer sällan. Anledningen finns säkert att hitta hos båda parter. Men många vänner är kvar i dessa sammanhang ännu, och därför bryr jag mig också ännu om vad som händer där.

1.) Exempel på vad jag menar

När vi prenumererade på Pilgrim och besökte höstmötena på Nya slottet erfor vi att vi mötte traditionell kristen tro. Vi kände igen trosregeln, för att använda helige Irenaeus av Lyons begrepp, i det mesta som sades. Jag kan inte dra mig till minnes att någon vid denna tid t.ex. pläderade för icke-kristen moral eller post-modern antropologi. Talare som Per Beskow, Syster Sofie, Torsten Kälvemark, Per Åkerlund och andra gav uttryck för denna traditionella kristna tron på ett tydligt och väl förankrat sätt. Jag vet att fler än jag fann en plats att växa vidare på i dessa sammanhang, och en bönerutin i tidegärden som är en välsignelse. Beträffande bönerutinen gäller det fortfarande, enligt mina vänner i EKiBS.

Några år efter det att vi slutade prenumerera och bevista höstmötena började jag notera en annan inriktning hos Pilgrim. Det där självklart urkristna blev inte lika självklart längre. Nya talare gavs utrymme. Jag noterade det i ögonvrån, så att säga, när jag läste tidskriften hos vänner eller såg höstmötets program på sociala medier. Tidningen utgav sig fortfarande för att vara en ”tidskrift för andlig vägledning”, men nu erbjöd man talare och texter av människor helt och hållet utanför den kristna traditionen. Humanisten och ateisten Christer Sturmark, socialisten och feministen Kajsa ”Ekis” Ekman, och för kommande höstmöte muslimen och Ship-to-Gaza-aktivisten Johannes Anyuru, samt ingen mindre än KG Hammar, den svenskkyrkliga ärkebiskop som kanske gjort mest för att skada Svenska Kyrkan i modern tid. Dessutom teologer och präster som inte ger uttryck för klassisk kristen tro, utan snarare progressiva tankeströmningar som är så typiska för de som disputerat vid de akademiska institutionerna idag. De förra delar ju inte ens tron (förutom möjligen Hammar). De senare kommer inte lyckas ge andlig vägledning utifrån den progressiva teologins rotlösa relativism.

Jag vet att många som associerar med Pilgrim och EKiBS ställer sig frågande inför denna utveckling. Pilgrim då, för 17 år sedan, är långt ifrån densamma som Pilgrim nu, 2022. Vilka beslutar om vägen framåt? Vilka lyfts fram, och vilka glöms bort, och på vilka grunder? Jag har inget riktigt svar. Jag tror dock att en reflexion från ortodoxt teologiskt håll kanske kan hjälpa Pilgrim med sin egen resa framåt. Man säger sig ju vara inspirerad av ortodox tro, så något öra kanske lystrar inför det jag har att säga?

2.) Min teori om varför denna utveckling skett

Min teori kring denna utveckling är som följer. Pilgrim grundades av goda vänner från olika traditioner. Tanken var att man skulle hänge sig åt ett slags vänskapsbandens ekumenik, en ekumenik som såg det som var gott hos den andre och välsignade det, utan att samtidigt blunda för det man inte höll med om eller kunde acceptera. Denna intention är god i grund och botten, men det är nog ett rimligt iakttagande att den förvandlades till ett slags smörgårdsbordteologi ganska snart. Alltså en teologi och fromhet som implicerade något i stil med: ”alla kristna traditioner är lika bra, lika autentiska, lika goda. Därför kan vi plocka lite här och där och ta det vi gillar.” Den som varit med på en söndagsmässa på höstmötet vet vad jag menar.

Nu kanske man kan ha svårt att se vad som skulle vara så negativt med detta förfarande. Men det försåtliga är att man, genom att tänka så, tror sig skapa djupa rötter i ett slags ”allmänkristen, ekumenisk” tradition, när någon sådan egentligen inte finns. Det är en ekumenisk drömvision utan förankring i verkligheten och kyrkohistorien. Tvärtom finner vi en mångfald av ömsesidigt motstridiga läror i de olika samfundens relation till varandra, motstridigheter som inte går att sopa under mattan utan mindre än att man måste räkna med trosmässigt katastrofal dekonstruktion i efterkommande generation. Vilket är just vad vi ser idag.

Man uppmuntrar denna ekumeniska drömvision, samtidigt som man uppmanar folk att förbli i sina egna traditioner. Resultatet blir förvirring: Hur många pingstvänner känner egentligen igen sig i den andlighet som Pilgrim representerar? För att hävda att rökelse, ikoner, skrudar, helgon och munkkåpor är i enlighet med Pingstkyrkans tradition måste man både dekonstruera traditionsbegreppet och Pingstkyrkan själv. Och när man väl gjort det finns inget som längre hindrar allvarligare missbruk av traditionsbegreppet, så att t.ex. queerteologiska influenser uppmuntras.

Den generation som tagit över Pilgrim och som fostrats av dess unika slags ekumeniska fromhet är inte en grupp troende med djupa stadiga rötter i en bred kristen tradition. Tvärtom tycks det som att smörgårdsbordsteologin ryckt upp de rötter de må ha haft i gamla sammanhang, och inte lyckats rota dem i något nytt och beständigt. Den ekumeniska kristenhet de visionerade om finns inte. Vad händer då? Man söker auktoriteter för sin nya tro. Vilka auktoriteter finns för en ekumeniskt sinnad frikyrklig person uppvuxen i Sverige idag? Man har att välja mellan biblicistisk bokstavstro eller akademiskt verifierad teologi. Problemet är bara att inget av dessa är tjänliga till andlig vägledning.

Biblicismen ges inget utrymme i Pilgrim. Då kvarstår de som, i avsaknad av helig tradition, sätter sin tilltro till akademisk upplysning. Vad som blir frukten av detta är dock varken klassisk kristen tro eller andlig vägledning, utan just dekonstruktivistisk teologi som tagits gisslan av tidens ideologiska trender som florerar fritt inom den humanistiska akademin. Jag säger ingalunda att allt som Pilgrim idag publicerar är präglat av detta, eller att alla talare på höstmötena är sådana. Men jag tycker mig se en tydlig tendens: bort från det klassiskt kristna, in med det ”nya fräscha”. Om jag har rätt är det en förödande andlig vägledning man kommer att ge.

Avslutning

Vad jag skulle önska av EKiBS och de som är engagerade i Pilgrim är att de skulle rannsaka sin ekumeniska vision och varthän den leder. Om jag har rätt – vilket är en öppen fråga – kommer den inslagna vägen inte bli långvarig, så länge man samtidigt menar sig syssla med kristen andlig vägledning. Vad är mitt förslag på väg framåt? Förlita er inte enbart på akademisk teologi. Utforska traditionsbegreppet! Utforska läran om Kristi kyrka. Våga hålla fast vid det givna, det beprövade, det redan uppenbarade.

Trött blivande ortodox präst på Pilgrims höstmöte för många år sedan.

7 thoughts on “Pilgrim då och nu

  1. Liberalism bland kristna leder till ateism så är det. Det handlar om att avskaffa tron smygvägen.

  2. Intressant spaning, och jag är tacksam att du drar mer åt varm omsorg än kall kritik. Och delar av det du skriver kan jag bejaka. Men det är mer jag inte håller med om. Fyra grejer åtminstone:

    1. Din definition av ekibs spritualitet och teologi som ” smörgåsbordsteologi. Ekibs/pilgrims förhållningssätt handlar inte om att ”alla kristna traditioner är lika bra, lika autentiska, lika goda. Därför kan vi plocka lite här och där och ta det vi gillar”, utan mer “den Helige Ande har verkat/verkar i alla kristna traditioner, låt vaska fram, pröva, urskilja och berikas av allt som är gott”. Det är en stor och viktig skillnad på de två definitionerna. Och det enda rimliga förhållningssättet. Annars säger man ju implicit antingen: a) den Helige Ande finns inte i andra kristna traditioner, eller b) den Helige Ande finns visserligen i andra kristna traditioner men det är endast i min (ortodoxa) kyrka vi uppfattat Anden ofelbart och det finns därför inget för oss att lära oss av andra traditioner.

    2. Jag delar inte negativa bild av dekontruktivistisk postmodernism. Jag tror vi är eniga om ingen -ism är odelat ond eller god, utan att det finns bättre eller sämre drag i alla. Då måste man ju återigen genomgå en process av att pröva och behålla det som är gott. Och hur börjar man en sån process? För mig börjar den ofta med det personliga tilltalet. Jag tycker inte att t.ex. Derrida är intressant för att jag utgick från nån slags övergripande data över olika filosofier och -ismer som jag logiskt jämförde, utan för att jag drabbades av hans tilltal. Typ: “What, han sätter ju ord på sånt jag tror man inte riktigt förut haft ord för?!? Här måste jag gräva djupare!” Det innebär inte att bejaka allt, men att gå i närkamp för att försöka urskilja det bättre från det sämre. Och här är tolkningsglasögonen viktiga. Man kan tolka Derrida som en fullblodsnihilist med tomhet och åter tomhet i sin påse (som Martin Hägglund i boken Radical Atheism). Eller så kan man som James KA Smith (i t.ex. Live Theory: Derrida) läsa honom som någon som med profetisk udd håller fram Guds och tillvarons oåtkomliga mysterium, och en varm etik som måste strömma ur mötet med den Andre. Jag ansluter mig till det senare. Dekonstruktivistisk postmodernism might not be all good, but it definitely aint all bad.

    3. Samma resonemang gällande de personer du nämner, hammar, anyuru m.fl. De har nog inte bjudits in att skriva för att de blivit framvaskade enligt nån form av logisk deduktionsmodell, utan för att de har sagt/skrivit saker som fått andra kristna att tänka/känna: “What, här känner jag ju igen mig!?! Låt oss höra mer.” Jag tycker att ett sånt förhållningssätt är spännande, och det enda rimliga. Hur ska man annars möta en sådan erfarenhet? Skjuta under mattan? Gå i klinch? Nej, att lyssna nyfiket utifrån sin kristna utgångspunkt är den väg jag vill vandra i de lägena.

    4. Du skriver att många “ryckt upp de rötter de må ha haft i gamla sammanhang, och inte lyckats rota dem i något nytt och beständigt. Den ekumeniska kristenhet de visionerade om finns inte.” Det stämmer inte. Tvärtom har många, inklusive mig själv, som måhända ryckt lite i sina rötter till slut valt att bli kvar och rotas ytterligare i sina gamla sammanhang och där verka för fördjupad ekumenik. Gensvaret i samfunden har varit och är stort, och den påverkan som pilgrim och ekibs haft på svensk kyrklighet går inte att överblicka.

    Med det sagt, din spaning är inte utan relevans. Jag tycker mig ha sett andra kristna sammanhang som gått igenom liknande processer som den du beskriver. Det är utan tvekan viktigt att vara vaksam på nya tendenser så att riktningen är rätt.

    Till sist: du avslutar med att skriva: “Förlita er inte enbart på akademisk teologi. Utforska traditionsbegreppet! Utforska läran om Kristi kyrka. Våga hålla fast vid det givna, det beprövade, det redan uppenbarade.” Det skulle även ekibs och pilgrim säkerligen skriva under på. Men de skulle förmodligen tillägga: “Och stäng er inte för nya erfarenheter och beskrivningar av Guds handlande”. Det finns såklart risker med en sån hållning. Men det gör det även med motsatsen.

    • Tack för ditt svar Daniel. Du har tänkvärd kritik av min spaning. Dock är jag givetvis inte enig med dig om denna kritik. Låt mig kommentera dina fyra punkter först, och sedan knyta ihop med vad jag tror är en sammanfattande orsak till våra skilda åsikter.

      1.) Ortodoxa Kyrkans uppfattning om sig själv, grundat på Herrens löfte till Kyrkan och inte på eget högmod eller megalomani, är att den helige Ande genom apostlarna undervisat Kyrkan i hela sanningen. ”När han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen” (Joh 16:13, min kursivering). På grund av Herrens löfte och Guds gåva i den Helige Ande, och inte på ”egen uppfattning” som du skriver, äger Kyrkan som Kristi kropp trons fullhet. Av det följer att alla avsteg och schismer från Kyrkan innebär en decimering av sanningen, en överbetoning av en aspekt av sanningen på bekostnad av en annan, vilket är själva grunden till det grekiska ordet hairesis (i.e. fraktion, val, stark åsikt). Från en ortodox kristen ecklesiologisk utgångspunkt är det således lönlöst att söka utanför Ortodoxa Kyrkan efter sanningen.

      2.) Om postmodern dekonstruktivism kan jag hålla med dig i teorin, men jag väntar fortfarande på någon positiv effekt av den i verkligheten. I min text lyfter jag fram specifika exempel som knappast är positiva för människans andliga vandring mot Gud: relativistisk etik och förvirrad antropologi. Det är en sak att laborera med dessa tankar i det privata, en annan att låta de inta främsta rummet i såväl tidskrift som höstmöte.

      3.) Om man känner igen sig i det Hammar säger kanske man inte ska glädja sig över det, utan snarare oroa sig? Är syftet med tidskrift och höstmöte att man ska känna igen sig i det som sägs? Att bekräftas i redan allmänt respekterade åsikter? Då handlar det verkligen inte längre om andlig vägledning utan om andlig vaggvisa: ”Sov i ro, somna in, ingen omvändelse krävs.” Istället kan man fråga sig varför man känner igen sig i det sådana säger. Det är att rannsaka sig själv och gå på djupet med ens bakomliggande förhållningssätt till världen. Det skulle jag påstå är det ”enda rimliga”.

      4.) Här syftar jag kanske förvisso på de mest inbitna bjärkianerna. Jag har stött på en del sådana, och en del vänner och ämbetsbröder också. Men jag är med dig: jag ska inte dra alla över en kam.

      Sammanfattningsvis: Vad som träder fram tydligt, och som också utgör grunden för min ursprungliga kritik av Pilgrim och EKiBS, är en bristande ecklesiologi. Ortodox syn på Kyrkan som Kristi kropp utesluter ett sådant förhållningssätt som du och Pilgrim ger uttryck för. Att vi skiljer oss åt i detta är inte förvånande, givet våra olika sammanhang: vår självförståelse är att vi är Kristi Kyrka. Er förståelse av oss och er själva är att vi är samfund bland andra. Denna skillnad är större än vad man först kan tro, och grundar sig som sagt inte på eget påfund utan vår Huvuds löfte. Jag är också medveten om att jag inte kan implementera en ortodox ecklesiologi på er protestantiska. Jag kan bara önska att ni, för den andliga vandringens skull, inte ansåg er nödgade att uppfinna hjulet om och om igen.

      • Tack Mikael, jag uppskattar kombinationen av rakhet och respekt!

        Jag tror precis som du att ecklesiologin är en nyckel, och där ser vi helt enkelt olika på vilket/vilka samfund som utgör Kristi kyrka. Som jag tolkar dig säger du, inte implicit utan explicit, antingen att a) den Helige Ande finns inte i andra kristna traditioner, eller b) den Helige Ande finns visserligen i andra kristna traditioner men det är endast i den ortodoxa kyrkan som Anden uppfattats ofelbart och det finns därför inget för oss att lära oss av andra traditioner. Tolkar jag dig rätt? Vilket av a) eller b) ligger närmast till hands isf?

        • Det är (b), med följande modifikation: Anden ”uppfattas” inte ofelbart, utan utger sig själv i fullhet i Kyrkans kropp. På samma sätt som Gud i Sonen utger sig fullkomligt och genom sin frälsningsekonomi grundar Kyrkan, så utger Gud den Helige Ande sig fullkomligt som livgivare i denna Kristi konkreta kropp. Allt är för Kyrkan ett löfte och en gåva.

          • Bra, det är naturligtvis så att Anden utger sig själv i fullhet i Kyrkans kropp. Att du begränsar denna kropp till den ortodoxa kyrkan tycker jag ju är väldigt tråkigt, men där vet vi att vi tänker olika. Ytterligare frågor väcks, men det vi i en annan tråd.:) Frid!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.