Hur läser vi Bibeln?

Av Metropolit Kallistos Ware, Grekisk-Ortodoxa kyrkan i Storbritannien.

Vi tror att Skriften utgör en sammanhängande helhet. Den är på samma gång gudomligt inspirerad och uttryckt med mänskliga ord. Den bär ett auktoritativt vittne om Guds uppenbarelse av sig själv – i skapelsen, i Ordets inkarnation, och i hela frälsningshistorien. Som sådant uttrycker den Guds ord på mänskligt språk. Vi känner, tar emot, och tolkar Skriften genom Kyrkan och i Kyrkan. Sättet vi närmar oss den är genom lydnad.

Vi kan urskilja fyra nycklar som utmärker en Ortodox läsning av Skriften, nämligen

• vi ska läsa under lydnad,
• läsningen ska vara ecklesiologisk, som en del av Kyrkan,
• den ska vara Kristus-centrerad,
• den ska vara personlig.

Läsa under lydnad

När vi läser Skriften ska vi först och främst lyssna i en anda av lydnad. Den Ortodoxa Kyrkan tror på Bibelns gudomliga inspiration. Skriften är ett ”brev” från Gud, i vilket Kristus själv talar. Skriften är Guds auktoritativa vittne om sig själv. Den uttrycker Guds Ord med vårt mänskliga språk. Eftersom Gud själv talar till oss i Bibeln är det riktigt att vår respons är lydnad, av mottagande och av lyssnande. När vi läser väntar vi på Anden.

Samtidigt som Bibeln är gudomligt inspirerad är den också uttryckt i mänskligt språk. Den är ett helt bibliotek med olika böcker skrivna i olika tider av olika personer. Varje enskild bok i Bibeln reflekterar det synsätt som var rådande då den skrevs, samt den synvinkel författaren hade. Gud handlar nämligen aldrig isolerat, gudomlig nåd samarbetar med människans fria vilja. Gud upphäver inte vår individualitet, han stärker den. På samma sätt är det med författandet av den inspirerade Skriften. Författarna var inte bara passiva redskap eller dikteringsmaskiner som spelade in ett budskap. Alla Skriftens författare har bidragit med sina speciella gåvor. Tillsammans med den gudomliga aspekten finns alltså också mänskliga element i Skriften. Vi ska uppskatta båda.

Till exempel har vart och ett av de fyra evangelierna sitt eget speciella betraktelsesätt. Matteus visar särskilt på en judisk förståelse av Kristus, och betonar himmelriket. Markus innehåller specifika, livfulla detaljer av Kristi verksamhet som inte återfinns någon annan stans. Lukas uttrycker universaliteten i Kristi kärlek, hans allomfattande barmhärtighet som sträcker sig likafullt till judar och hedningar. I Johannes finns ett inåtriktat och mystiskt sätt att närma sig Kristus på, där betoningen ligger på Kristi gudomliga ljus och gudomliga inneboende. Vi ska uppskatta och fullt ut upptäcka denna livgivande variation som finns i Bibeln.

Eftersom Skriften på detta vis är Guds Ord uttryckt i mänskligt språk finns det utrymme för en ärlig och intressant forskning när man studerar Bibeln. När vi utforskar den mänskliga aspekten av Bibeln ska vi fullt ut använda oss av vårt gudagivna förstånd. Den Ortodoxa Kyrkan utesluter inte akademisk forskning vad gäller källa, dateringar och författarskap av Bibelns böcker.

Dock är det viktigt att komma ihåg att bredvid denna mänskliga aspekt ser vi alltid den gudomliga aspekten. Bibelns böcker är inte bara skrivna av individuella författare. I Skriften hör vi inte bara mänskliga ord, präglade av mer eller mindre klarsynthet, utan det eviga, oskapade Guds egna Ord, frälsningens gudomliga Ord. Således kommer vi inte till Bibeln bara av nyfikenhet eller för att få information. Vi kommer till Bibeln med en särskild fråga, en personlig fråga om oss själva: ”Hur kan jag räddas?”

Som Guds gudomliga frälsnings Ord uttryckt i mänskligt språk borde Skriften väcka en känsla av förundran i oss. Känner du någonsin, när du läser eller lyssnar, att alltihop har blivit för bekant? Har Bibeln blivit ganska tråkig? Med jämna mellanrum måste vi återuppväcka vår iakttagelseförmåga och se med förundran och nya ögon på det Herren ställt framför oss.

Vi ska känna förundran, förvätan och överraskning inför Bibeln. Där finns så många rum vi ännu inte har gått in i. Där finns så mycket djup och majestät för oss att upptäcka. Om lydnad innebär förundran så innebär det också att lyssna.

Vi är bättre på att prata än att lyssna. Vi hör ljudet av vår egen röst, men ofta pausar vi inte för att lyssna till den andra personen som talar till oss. Det första som krävs när vi läser i Skriften är att sluta prata och börja lyssna – att lyssna i lydnad.

När vi går in i en traditionellt utsmyckad Ortodox Kyrka och tittar upp mot helgedomen mot öster ser vi där, i absiden, en ikon av jungfru Maria med sina händer lyfta mot himmelen – det uråldriga Bibliska sättet att be på som många fortfarande använder idag. Denna ikon symboliserar den attityd vi ska ha när vi läser Skriften – en attityd av mottagande, av händer som osynligt är lyfta mot himmelen. När vi läser Bibeln ska vi efterlikna den välsignade jungfrun Maria, ty hon är i högsta grad den som lyssnar. Vid bebådelsen lyssnar hon i lydnad och svarar ängeln: ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Hon skulle inte kunnat bära Guds Ord i sin kropp om hon först inte lyssnat till Guds Ord i hennes hjärta. Efter att herdarna tillbett den nyfödde Kristus sägs det om henne: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:19). När Maria finner Jesus i templet får vi återigen höra: ”Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2:51). Samma behov av att lyssna betonas i de sista ord som tillskrivs Guds Moder i Skriften, vid bröllopet i Kana i Galileen: ”Gör det han säger åt er” (Joh 2:5). Hon säger det till tjänarna – och till var och en av oss.

I allt detta tjänar den välsignade jungfru Maria som en spegel, som en levande ikon av en biblisk kristen. Vi ska vara som hon när vi lyssnar till Guds Ord: begrundande, bevarande alla dessa ting i våra hjärtan, görande det han säger åt oss. Vi ska lyssna i lydnad när Gud talar.

Förstå Bibeln genom Kyrkan

För det andra ska vi ta emot och tolka Skriften genom Kyrkan och i Kyrkan. Vi närmar oss inte Skriften bara i lydnad utan också ecklesiologiskt.

Det är Kyrkan som talar om för oss vad som är Skrift. En bok är inte en del av Skriften på grund av någon teori om dess datering eller författarskap. Även om man t.ex. skulle kunna bevisa att det fjärde evangeliet faktiskt inte var skrivet av Johannes, lärjungen Kristus älskade, så skulle det inte påverka det faktum att vi Ortodoxa räknar det fjärde evangeliet till den Heliga Skrift. Varför? Jo, för att johannesevangeliet är accepterat av Kyrkan och i kyrkan.

Det är Kyrkan som talar om för oss vad som är Skrift, och det är också Kyrkan som talar om för oss hur Skriften ska förstås. När aposteln Filip kom till den etiopiske hovmannen, när denne satt och läste gamla testamentet i sin vagn, frågade han honom, ”Förstår du vad du läser?” Hovmannen svarade, ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” (Apg 8:30-31). Vi är alla i samma situation som den etiopiske hovmannen. Skriftens ord förklarar sig inte alltid av sig själva. Gud talar direkt till vars och ens hjärta när vi läser vår Bibel. Att läsa Skriften är en personlig dialog mellan var och en av oss och Kristus – men vi behöver också ledning. Vår guide är Kyrkan. Vi använder oss, ledda av Anden, av vår egen förståelse, vi använder oss av vad den moderna bibelforskningen kommer fram till, men vi underordnar alltid vår privata åsikt – oavsett om den är vår egen eller någon forskares – under Kyrkans hela erfarenhet genom historien.

Den Ortodoxa ståndpunkten sammanfattas här i den fråga som ställs till en konvertit vid den mottagningsceremoni som används av den ryska kyrkan: ”Erkänner du att den Heliga Skrift måste accepteras och förstås i enlighet med den tro som överlämnats av de heliga fäderna, och som den heliga Ortodoxa Kyrkan, vår moder, alltid hållit fast vid och fortfarande håller fast vid?”

Vi läser Bibeln som personer, men inte som isolerade individer. Vi läser som medlemmar av en familj, den Ortodoxa Katolska Kyrkans familj. När vi läser Skriften säger vi inte ”Jag” utan ”Vi.” Vi läser tillsammans med Kristi kropps alla andra lemmar, i alla delar av världen och i alla generationer genom tiden. Det avgörande testet och kriteriet för vår förståelse av vad Skriften menar är Kyrkans uppfattning och sinne. Bibeln är Kyrkans bok.

Var börjar man för att upptäcka detta ”Kyrkans sinne”? Vårt första steg är att se hur Skriften används i tillbedjan. Särskilt hur bibeltexter har valts ut att läsas vid de olika högtiderna? Vi skulle också rådfråga och studera kyrkofädernas skrifter, och se hur de tolkar Bibeln. Vårt ortodoxa sätt att läsa Skriften blir på detta vis både liturgiskt och patristiskt. Detta är, som vi alla förstår, långt ifrån lätt att göra i praktiken, eftersom vi har så få ortodoxa bibelkommentarer tillgängliga på svenska, och de flesta västerländska kommentarerna använder inte ett liturgiskt och patristiskt tillvägagångssätt.

Låt oss titta på ett exempel av vad det innebär att tolka Skriften liturgiskt, genom hur Kyrkan använder sig av den vid en högtid. Låt oss titta på de gammal testamentliga läsningarna i vespern vid bebådelsens fest. De är tre stycken: 1 Mos 28:10-17; Jakobs dröm om en stege som går från jorden till himmelen; Hes 43:27-44:4; profetens syn av helgedomen i Jerusalem med dess stängda portar genom vilka ingen utom prinsen kunde passera; Ords 9:1-11: en av de kända ”Visdoms”-styckena i gamla testamentet, som inleds med ”Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare.”

Dessa texter i gamla testamentet ska alla alltså förstås som profetior om inkarnationen genom jungfrun, vilket valet av dem för bebådelsens högtid visar. Maria är Jakobs stege, då hon ger en kropp som den inkarnerade Guden tar på sig när han kommer till människornas värld. Maria är den stängda porten som ensam bland kvinnor bar ett barn men förblev orörd. Maria förser Kristus, Guds Visdom (1 Kor 1:24), med ett hus i vilket han bor. När vi på detta viset undersöker vilka texter som valts till olika högtider upptäcker vi lager i Bibeln, tolkningar som inte alls är uppenbara när vi först läser den.

Ta ett annat exempel från den heliga lördagens vesper, den urgamla påskvakans första del. Här finner vi inte mindre än femton gammaltestamentliga läsningar. Dena följd av texter ställer fram planen för hela den heliga historien för oss, samtidigt som de betonar den djupare förståelsen av Kristi uppståndelse. Den första läsningen är från 1 Mos 1:1-13, skapelseberättelsen: Kristi uppståndelse är en ny skapelse. Den fjärde läsningen är hela Jona bok, där profetens tre dagar i fiskens mage pekar på Kristi uppståndelse efter tre dagar i graven (jfr. Matt 12:40). Den sjätte läsningen berättar hur Israeliterna går genom röda havet (2 Mos 13:20-15:19), vilket förebådar den nya påskens övergång genom vilken Kristus går från död till liv (jfr. 1 Kor 5:7; 10:1-4). Den sista läsningen är berättelsen om de heliga tre ynglingarna i den brinnande ugnen (Dan 3), återigen en ”typ-bild” eller profetia om Kristi uppståndelse ur graven.

Sådan är läsningen om man läser Skriften ecklesiologiskt, i Kyrkan och med Kyrkan. Om vi studerar gamla testamentet på ett sånt här liturgiskt sätt och tar fäderna till hjälp, upptäcker vi vägvisare överallt som pekar vidare mot Kristus och hans moders mysterium. Om vi läser gamla testamentet i ljuset av det nya, och det nya i ljuset av det gamla – som Kyrkans kalender uppmuntrar oss att göra – upptäcker vi enheten i den Heliga Skrift. Ett av de bästa sätten att hitta korrespondens mellan gamla och nya testamentet är genom att använda en bra bibelkonkordans. Den kan ofta berätta mer om Skriftens mening än en kommentar.

I våra församlingars bibelstudiegrupper är det hjälpsamt om någon har som uppgift att notera när ett speciellt ställe i gamla eller nya testamentet används vid en högtid eller något helgons dag. Då kan vi samtala tillsammans om varför varje särskilt stycke valdes till just den dagen. Andra i gruppen kan få läxa att studera fäderna och t.ex. läsa hl. Johannes Chrysostomos bibelpredikningar (en del av dem finns översatta till svenska). Kristna måste skaffa sig ett patristiskt sinne.

Kristus, Bibelns Hjärta

Det tredje vi ska tänka på när vi läser Skriften är att vår läsning ska vara Kristus-centrerad. Skriften utgör en sammanhängande helhet eftersom alla böcker är Kristus-centrerade. Frälsning genom Messias är det centrala och gemensamma ämnet. Han är ”tråden” som går genom hela den Heliga Skrift, från den första meningen till den sista. Vi har redan varit inne på hur bilder av Kristus återfinns i gamla testamentet.

Mycket av den västliga moderna kritiska forskningen i Skriften använder sig av ett analytiskt synsätt. Man delar upp varje bok mellan olika källor. De sammanfogande länkarna nystas upp, och Bibeln förminskas till en rad ursprungliga enheter. Det finns förvisso värdefulla saker i detta, men vi måste se både Skriftens enhet såväl som dess mångfald. Både det allomfattande slutet såväl som de olika begynnelserna. Överlag föredrar man, inom ortodoxin, ett syntetiskt snarare än ett analytiskt synsätt, där man ser på Skriften som en integrerad helhet, där Kristus överallt är den förenande faktorn.

Vi söker alltid efter den sammanfallande punkten mellan det gamla och det nya testamentet, och vi finner den i Jesus Kristus. Inom ortodoxin lägger man ganska stor vikt vid den ”typologiska” tolkningsmetoden, där ”typer” av Kristus, tecken och symboler av hans verk, urskiljs ur gamla testamentet. Ett tydligt exempel på detta är Melkisedek, Salems präst-kung, som välsignade Abraham med bröd och vin (1 Mos 14:18). Han ses som en typ av Kristus, inte bara av fäderna, utan också av själva nya testamentet (Heb 5:6; 7:1)! Ett annat exempel, som vi redan tittat på, är hur vi ser den gamla judiska påsken som ett förebådande av den nya, Israels befrielse från Farao vid röda havet förekommer vår befrielse från synd genom Frälsarens död och uppståndelse. Denna tolkningsmetod är den vi ska använda genom hela Bibeln. Varför domineras läsningarna ur gamla testamentet under andra hälften av fastan t.ex. av första Moseboks berättelse om Josef? Varför läser vi ur Jobs bok under den heliga veckan? Eftersom Josef och Job får lida trots att de är oskyldiga, och på det viset är de typer eller förebud av Jesus Kristus, vars oskyldiga lidande på korset kyrkan just ska fira. Allt knyts samman.

En biblisk kristen är den som, vart han än ser, på varje sida i Skriften, överallt finner Kristus.

Bibeln som personlig

Som den helige Markus munken, en tidig asketisk författare i den kristna östern sade: ”När en som är ödmjuk i sina tankar och utför andliga gärningar läser den Heliga Skrift kommer han säga att allt handlar om honom och inte om hans granne.” Som ortodoxa kristna ska vi leta överallt i Skriften efter personliga tillämpningar. Vi ska inte bara fråga ”Vad betyder detta?” utan ”Vad betyder detta för mig?” Skriften är en personlig dialog mellan Frälsaren och mig själv – Kristus talar till mig, och jag svarar. Det är det fjärde kriteriet för hur vi läser Bibeln.

Jag ska se på alla Skriftens berättelser som del av min egen personliga berättelse. Vem är Adam? Namnet Adam betyder ”man”, ”människa”, och på så vis berättar 1 Mosebok inte bara om Adams fall, utan också om mitt. Jag är Adam. Det är till mig Gud talar när han säger till Adam: ”Var är du?” (1 Mos 3:9). Vi frågar ofta ”Var är Gud?” Den verkliga frågan är den Gud ställer till den Adam som bor i oss alla: ”Var är du?”

När vi, i berättelsen om Kain och Abel, läser Guds ord till Kain: ”Var är din bror Abel?” (1 Mos 4:9) är också dessa ord adresserade till var och en av oss. Vem är Kain? Det är jag själv. Gud frågar den Kain som finns i oss alla, ”Var är din bror?” Vägen till Gud är i kärleken till sin nästa, och det finns ingen annan väg. Om jag förnekar min broder byter jag ut Guds bild i mig till Kains, och förnekar min egen mänsklighet.

Vi kan ta tre steg när vi läser i Skriften. För det första är det vi läser i Skriften helig historia: världens historia från skapelsen, det utvalda folkets historia, den inkarnerade Gudens historia i Palestina, och de ”mäktiga gärningarna” efter pingsten. Den kristendom vi finner i Bibeln är ingen ideologi, ingen filosofisk teori, utan en historisk tro.

Nu kan vi ta det andra steget. Den historia som presenteras i Bibeln är en personlig historia. Vi kan se hur Gud agerar i specifika tider och platser, då han påbörjar en dialog med individuella personer. Han tilltalar alla med namn. Framför oss kan vi se varje personlig kallelse som givits åt Abraham, Mose och David, till Rebecka och Rut, till Jesaja och profeterna, och sedan till Maria och apostlarna. Vi kan se hur det gudomliga agerandets selektivitet genom historien inte är anstötligt, utan hur det blir till välsignelse. Guds kärlek är universell, men han valde att inkarneras i ett speciellt hörn av världen, vid en speciell tidpunkt och från en särskild mor. På detta sätt ska vi njuta av allt det underbara med Guds handlande som Bibeln återger. Den som älskar Bibeln älskar detaljer om datering och geografi. Inom ortodoxin finns en enorm vördnad för det Heliga Landet, till de platser där Kristus levde och lärde, dog och återuppstod. Ett utmärkt sätt att fördjupa sig i Skriften är att åka på en pilgrimsresa till Jerusalem och Galileen. Vandra där Kristus vandrade. Gå ner till Döda Havet, sitt ensam på klipporna, känn hur Kristus kände under sina fyrtio dagar av frestelse i öknen. Drick från brunnen där han talade till den samariska kvinnan. Gå under natten till Getsemanes trädgård, sitt i mörkret under de uråldriga olivträden och blicka ut över dalen mot stadens ljus. Erfar fullt ut den historiska miljön, och ta med dig den erfarenheten tillbaka till din vardagliga läsning i Skriften.

Nu kan vi ta det tredje steget. När vi har återupplevt Bibelns historia på djupet ska vi applicera den direkt på oss själva. Vi ska säga till oss själva: ”Alla dessa platser och händelser är inte bara långt borta och för länge sedan, utan de är också en del av mitt personliga möte med Kristus. Berättelserna inkluderar mig.”

Att förråda är, till exempel, en del av varje människas personliga berättelse. Har vi inte alla förrått andra någon gång i våra liv, och har vi inte alla fått erfara vad det är att bli förrådd, och lämnar inte de minnena ärr inom oss? När vi då läser om hur hl. Petrus förrådde Kristus och senare blev återupprättad igen efter Kristi uppståndelse, då kan vi se oss själva i den berättelsen. Försök att föreställa dig vad både Petrus och Jesus måste ha upplevt direkt efter det att Jesus blivit förrådd. På så vis går vi in i deras känslor och gör dem till våra egna. Jag är Petrus, men kan jag också vara Kristus i denna situationen? På samma sätt kan vi reflektera över återupprättelsen – vi ser hur den uppståndne Kristus återupprättar den fallne Petrus till gemenskap med en kärlek som är helt befriad från sentimentalitet. Vi ser hur Petrus vid Kristi sida hade mod nog att acceptera denna återupprättelse. Vi frågar oss själva: Hur lik Kristus är jag gentemot de som förrått mig? Och, när jag själv förrått någon, kan jag ta emot den andres förlåtelse? Förmår jag förlåta mig själv? Eller är jag rädd, elak, håller jag mig själv tillbaka, aldrig redo att ge mig själv fullt ut till någonting, varken bra eller dåligt? Som ökenfäderna säger: ”Det är bättre med en syndare som vet om att han syndat och ångrar sig, än en människa som inte har syndat och tror sig vara rättfärdig.”

Har jag förvärvat hl. Maria Magdalenas djärvhet, hennes ståndaktighet och lojalitet, när hon gick bort för att smörja Kristi kropp i graven (Joh 20:1)? Hör jag hur den uppståndne Frälsaren kallar mig vid namn, som han kallade henne, och svarar jag Rabbouni (Mästare) med hennes enkelhet och fullkomning (Joh 20:16)?

Då vi läser Skriften så här – i lydnad, som en medlem i Kyrkan, då vi finner Kristus överallt, och då vi ser allt som en del av min egen personliga historia – då ska vi förnimma något av den variation och det djup som finns i Bibeln. Dock måste vi också inse att vi alltid precis har påbörjat vår upptäcktsfärd i Bibeln. Vi är som någon som ger sig ut i en liten eka på den stora oceanen.

”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig” (Ps 118 [119]:105).

Av Metropolit Kallistos Ware. Till svenska av Mikael Fälthammar.

Advertisement