I somras läste jag boken “The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss” (Yale University Press 2013) av min favoritförfattare David Bentley Hart, tillika en av de mest intelligenta människor inom dagens Ortodoxa Kyrka. Boken är skriven mot bakgrund av den infantila debatten om Guds existens, tro och icke-tro osv., som förs alltjämt, och Hart vill med sin bok städa upp något bland alla de missförstånd och förutfattade meningar som verkar råda både bland de nya ateisterna men även hos många kristna apologeter, framför allt rörande Guds väsen och vår existens. Jag ska inte gå in närmare på argumenteringen, men jag vill denna gång bara presentera ett utdrag ur de inledande kapitlen där Hart visar på den “heroiska” absurditet som dagens materialistiska ateister tycks omfamna. Översättningen har jag hämtat från Sebastian Ekberg på den läsvärda bloggen Läsarna. Varsågoda:
En fullkomligt övertygad ateist, synes det mig, är rätt och slätt någon som har undgått att lägga märke till någonting mycket självklart – eller snarare, någon som har undgått att lägga märke till en stor mängd mycket självklara ting. Jag avser inte med detta påstående något slags anklagelse eller förmaning. En sak kan vara bländande uppenbar och ändå ytterst obegriplig för oss om vi saknar den begreppsmässiga grammatik som fordras för att tyda den; och det vore inte på långa vägar resultatet av någon klandervärd brist, utan det är vanligtvis bara en fråga om historiska eller personliga omständigheter. Den ena tidsåldern kan se sådant som andra åldrar inte förmår, för att den förra rentav har föreställningsresurser till buds att förstå det betraktade; en persons utbildning eller kulturella daning kan ha berett honom eller henne att känna igen mening där andra endast ser slumpmässig oordning. Om en människa som exempelvis växt upp i en kultur utan skriftspråk – eller något analogt med detta – skulle råka på en övergiven stad, byggd av en försvunnen civilisation som för länge sedan bevarat sin historia, litteratur, filosofi och musik i outplånligt bläck på oförgängligt papper, och förvarat hela detta arkiv i ett stort och oförstörbart bibliotek, så skulle allt som den människan någonsin kunde hoppas på att lära sig om detta antika folk ligga öppet för henne i dessa böcker; men det hela skulle samtidigt betyda noll och intet för henne. Situationen vore förstås inte helt hopplös: förr eller senare kunde hon eller en av hennes landsmän sannolikt göra klart för sig att bokstäverna i det där okända alfabetet var mer än menlösa dekorativa prydnader som utan vidare poäng bevarats i oregelbundna sekvenser, och man skulle börja förstå den mystiska principen bakom dem. Genuin förståelse skulle då likväl endast låta sig finnas i den bortre änden av en lång och hemskt arbetsam process.
Det kan dock hända att min metafor brister en aning; jag är inte ens helt säker på hur jag önskar att den skulle tolkas; om den utgör mer av en överdrift eller en underdrift. Ur ett sätt att se på saken så är det givet att dagsens ateistiska diskurs inte skiljer sig åt från de stora teistiska traditionernas språkvärld med någonting i närheten av den avgrund som håller vår analfabet från meningen av den förlorade civilisationens texter. Om det ändå vore på det viset hade saker och ting kanske varit mycket enklare. En av de mer försåtliga aspekterna av samtidens offentliga debatter om tro och misstro är dessvärre att de ofta förs i illusionen om att båda sidor använder samma ord på samma sätt; eftersom det inte finns några uppenbara språkliga barriärer att övervinna förstår vardera sidan den andra precis tillräckligt för att bedra sig själv att tänka att båda rör sig innanför samma begreppsmässiga ramverk. Det finns stunder då den illitterate upptäcktsresandens tomma blick, åtföljd av en lång, varsam tystnad, vore högst välkommen. Men ur ett annat sätt att se på det hela, är åtskillnaden kanske avsevärt mer radikal än vad min metafor låter ana. Det är trots allt så, att när väl den hypotetiskt illitterata kulturen har löst texternas gåta och kan lyfta på deras förhängen till symboler, kan det visa sig att man på den andra sidan funnit ett folk som i stort liknar det egna: ett folk med samma övertygelser, intuitioner och förväntningar om universum. Ibland undrar jag dock om vad som står på spel i fallet med konflikten mellan den moderna ateismen och den teistiska traditionen är att det råder en skillnad mellan tvåfullständigt ojämförbara världar, eller åtminstone mellan två ojämförbara sätt att förstå världen på. Vad ateisten saknar för att skaffa de begreppsliga medlen att tolka den troendes värld är kanske ingenting så elementärt nog som ett främmande språk, utan snarare självaste erfarenheten av existensen som sådan.
I slutändan tvivlar jag dock på att problemet verkligen vore så ytterligt. Hur naivt det än är hyser jag en övertygelse om ett slags universell grammatik för den mänskliga naturen, som gör det möjligt att övervinna vilka kulturella och begreppsliga missförstånd som helst; jag tror också – utan att underskatta kulturens enorma makt att forma och färga vårt möte med denna enda värld som vi alla lever i – att det finns vissa gemensamma former av erfarenhet som är så grundläggande för det mänskliga förnuftet att vi över huvud taget inte kunde tänka eller tala utan dem. Det är erfarenheter som gör alla andra erfarenheter möjliga, från de mest gemena till de allra mest enastående; de utgör grunden till, och ger liv åt alla det mänskliga intellektets stora bragder: konst, vetenskap, filosofi, och så vidare. Utgår vi från denna mest ursprungliga nivå är ömsesidig förståelse alltid i princip möjlig, givet att båda sidor bjuder tillräckligt med god vilja åt varandra. Allt jag vill med [bokens] följande sidor är att försöka redogöra, så klart som jag kan, hur traditionella förståelser av Gud belyser, och blir belysta, av sådana erfarenheter.
Kanske verkar detta projekt något minimalistiskt, det vet jag, men den fasta övertygelsen bakom det är föga sådan; faktum är att projektet knappast kunde vara mer ”maximalt.” Bara för att klargöra vad mina egna fördomar är vill jag tillstå att jag inte betraktar sann filosofisk ateism som en intellektuellt giltig eller ens hållbar position; faktum är att jag ser den som en i grunden irrationell syn på verkligheten, som bara kan vidhållas genom en tragisk brist på nyfikenhet eller en innerligt bestämd vilja att tro det absurda. Kort sagt är jag helt övertygad att skälen för tro på Gud är induktivt så mycket starkare än skälen till misstro att sann filosofisk ateism måste betraktas som en vidskepelse, ofta närd av en infantil önskan att leva i en värld som står i proportion till ens egna förhoppningar eller föreställningsmässiga begränsningar.
Med det sagt måste jag hur som helst kvalificera mina påståenden, eftersom de förfäktar något mycket mera begränsat än vad det verkar vid första anblicken. Jag menar inte att det ligger något intellektuellt föraktligt i att vara formellt ”gudlös” – det vill säga, i att förkasta alla religiösa dogmer och att vägra att tro på den Gud som dessa dogmer beskriver. Man kunde mycket väl kunna dra slutsatsen, till exempel, att världen innehåller allt för mycket elände och nöd för att den fromma idén om en god, kärleksfull och rättvis Gud skulle kunna tas på särskilt stort allvar, och att en förment skapare av ett universum i vilket barn lider och dör knappast förtjänar vår tillbedjan. Det är en känslomässig – inte strikt logisk – hållning att fatta, men det är likväl en begriplig sådan, och den har en viss storslagen moralisk renhet över sig; jag själv finner den djupt tilltalande och det är helt och hållet upp till varje person att avgöra om han eller hon finner någon särskild religions svar på ”ondskans problem” endera adekvat eller trovärdig. Inte heller hävdar jag att en agnostisk reservation inför alla teologier och andliga praktiker innebär någon djup logisk inkonsekvens; man finner dessa antingen troliga eller ej. När jag säger att ateismen är ett slags omedvetenhet om det självklara, menar jag att om man förstår hur de faktiska filosofiska definitionerna av ”Gud” lyder inom de flesta stora religiösa traditionerna, och omman följaktligen förstår vad den logiska följden är av att förneka att en Gud slikt definierad skulle finnas, så kan man inte avfärda att Gud är verklig utan att med mindre omfamna en definitiv absurditet.
Det synes mig således att det ovanstående, i det stora hela, vore oförargligt att förfäkta. Det enda fullt konsekventa alternativet till en rätt förstådd tro på Gud är något slags ”materialism” eller ”fysikalism” eller (för att bruka den i nutid mest föredragna termen) ”naturalism.” Och naturalism – läran att det inte finns någonting vid sidan av den fysiska ordningen, och alldeles säkert ingenting övernaturligt – är ett oförbätterligt osammanhängande koncept, som i slutändan är helt omöjligt att särskilja från rent magiskt tänkande. Själva föreställningen om naturen som ett stängt, helt självtillräckligt system, kan helt enkelt inte verifieras, varken deduktivt eller empiriskt, inifrån naturens system. Den är en metafysisk (det vill säga ”bortom-naturlig”) slutledning angående verkligheten som helhet, som varken förnuftet eller erfarenheten rimligen kan borga för. Den är en föreställning som inte ens kan definiera sig själv inom gränserna för sina egna villkor; ty att ”naturliga” förklaringar av världen vore fullkomligt tillräckliga i sig själva är självt inget observerbart naturligt fenomen utan bara ett godtyckligt omdöme.
Naturalismen kan således aldrig vara någonting annat än en vägledande fördom, en etablerad princip enbart i bemärkelsen att den måste förutsättas helt utan rättfärdigande till stöd för en annan, större verklighetsuppfattning; den fungerar som en rent formell regel som, likt inskränkningen av kungens rörlighet i schack till en ruta i taget, tillåter spelet att spelas på ett sätt snarare än ett annat. Om naturalismen dessutom är korrekt (hur osannolikt det än vore), och om medvetandet i så fall är ett i grunden materiellt fenomen, så finns det inga skäl att tro att våra intellekt, utvecklade som de är helt och hållet genom det naturliga urvalet, över huvud taget vore lämpade att veta vad som är sant eller inte om verkligheten som helhet. Våra hjärnor kan av nödvändighet ha utrustat oss att känna igen vissa sorters fysiska objekt runtomkring oss och bemyndigat oss att reagera på dem; men bortom detta kan vi bara anta att naturen kommer att ha valt just de beteenden i oss som är mest gynnsamma för vår överlevnad, tillsammans med vilka tanke- och övertygelsestrukturer som än kan vara förbundna – väsentligen eller oavsiktligen – med dessa beteenden. Och det finns inga skäl att förmoda att sådana strukturer – inte ens de som förser oss med våra föreställningar om vad som utgör ett sunt rationellt argument – har tillgång till någon abstrakt ”sanning” om tingens fullhet. Detta frambringar den härliga paradoxen att om naturalismen är en sann bild av verkligheten så är den nödvändigtvis falsk som filosofiskt rättesnöre; för ingens övertygelse om naturalismens sannhet kunde överensstämma med verkligheten utom genom en slående tillfällighet (eller ännu bättre, ett mirakel).
Ett än viktigare beaktande är emellertid att naturalismen, som ett unikum bland alla andra filosofiska försök att beskriva verklighetens form värdiga att övervägas, erbjuder en radikalt otillfredsställande förklaringsmässig bredd. Det enda naturalismen inte kan redogöra för, och som dess mest grundläggande principer gör det fullkomligt omöjligt att förklara överhuvudtaget, är naturens själva existens. För existensen är tvivelsutan inget naturligt fenomen; logiskt föregår den alla fysiska orsaker överhuvudtaget; och vem som än föreställer sig att den kan underkastas naturliga förklaringar har bara inget grepp om vad frågan om existensen verkligen gäller. Det är i sanning omöjligt att säga hur – givet de villkor som naturalismen tillåter – naturen alls kan existera.
Allt detta får dock bli föremål för senare undersökning. Här vill jag bara säga att inget av det ovan sagda dömer ut ateismen som ohållbar i någon slutlig bemärkelse. Det kan vara fullkomligt ”förnuftigt” att omfamna absurditeten; för om universum inte beror av någon transcendent källa så finns det inga skäl att medge någon särskild auktoritet åt förnuftets yttranden i det första taget. Vad vi då anser vara förnuftighet är bara den oavsiktliga resten av fysiska processer: duglig till vårt anskaffande av mat, makt eller sex, men troligtvis inte synnerligen pålitlig i idéernas värld. I en viss mening, då, förutsätter jag sanningen av ett fullkomligt cirkulärt argument: det är vettigt att tro på Gud om man tror på förnuftets verkliga kraft, ty man är berättigad att tro på förnuftet om man tror på Gud. Eller för att uttrycka saken i mindre rekursiv form, så är det vettigt att tro både på förnuftet och på Gud, och att det kan göra ett slags meningslös mening att tro på varken det ena eller den andre, men det är i sista hand motsägelsefullt att tro på det ena men inte den andre.
Därför borde en renhårig och självkännande ateism med stolthet erkänna sig själv som det kvintessentiella uttrycket för en heroisk irrationalism: en rent och extatiskt absurd trosbragd, en triumferande tillit till alltings orimlighet. Men de flesta av oss vet ändå redan detta. Om det inte finns någon Gud, så är självfallet universum absurt till sist, i den mycket precisa betydelsen att det är omöjligt att härleda till någon mera uttömmande ”ekvation.” Universum är praktfullt, förskräckligt, vackert, skräckinjagande – allt det där – men i slutändan är det då också alldeles, alldeles meningslöst. Hemligheten bakom ett lyckligt liv blir så till synes att varken lägga märke till eller låta sig besväras överdrivet mycket av detta faktum. En handfull bekymmerslösa andar vet till och med råd att glädjas åt tanken.
Titel: Den kungliga vägen – en introduktion till den ortodoxa kristna tron
gäst och främling 