Bokrecension: Den kungliga vägen

Titel: Den kungliga vägen – en introduktion till den ortodoxa kristna tron

Författare: Nikodemus Ungh

Förlag: Kristi Förklarings Ortodoxa Kyrka 2023

ISBN: 9789151983035

(127 sidor)

Sverige har fått en ny introduktionsbok till den ortodoxa kristna tron. Den heter Den kungliga vägen, och är författad av Nikodemus Ungh. Ungh är utbildad i filosofi, historia, psykologi, socialt arbete och juridik, och är aktiv i Kristi förklarings ortodoxa kyrka i Stockholm. Han bok grundar sig på det material han själv använder för undervisning i sin lokala kyrka, med välsignelse av sin präst fader Angel (Velitchkov).

Först något om bokens yttre karaktär. Det främsta som slår läsaren är den mycket snygga layouten och designen. Temat känns igen från helige metropoliten Filarets Ortodox Katekes (2021), och mycket riktigt är det samma person som ligger bakom designen: Velitchko Velitchkov. Genom bokens yttre förmedlas en relevant känsla till läsaren. Även inne i boken är texten lätt att läsa, inte klottrig. Citat lyfts fram och ger en luftig bild till sidorna.

Boken inleds av fader Angel med ett förord. Där förklaras titeln på ett sätt som omedelbart fångar läsaren. Temat är vägens betydelse i antiken, såsom sammankopplande hela Romarriket. Fader Angel lyfter sedan över läsaren till den andliga vägen, och skriver: ”När människan efter syndafallet förlorade vägen till Gud blev Gud istället själv en väg för oss. En väg utan omvägar, hinder, fällor. Den kungliga vägen då Kungen kommer till sitt folk för att leda det upp mot sitt Himmelska rike” (s. 9). Detta är en oerhört vacker beskrivning av bokens titel, och en sammanfattning i några få rader om vad hela det ortodoxa kristna livet handlar om.

Advertisement

Tio år som ortodox: podd!

Med anledning av att jag den 10:e januari firar tio år som ortodox kristen har jag startat en podcast där jag ämnar dela med mig av mina erfarenheter och av ortodox kristen tro. Den heter “Ortodox kristen tro”, och du hittar den där poddar finns, men t.ex. på Poddtoppen. Om du gillar vad du hör får du gärna lämna ett positivt omdöme på iTunes eller lämna en kommentar här.

(Hade lite problem med ljudet på första avsnittet, men det blir bättre sen)

Radikal kärlek ledde vägen till Ortodoxa Kyrkan

Läs Phillip Calingtons fascinerande och inspirerande resa från polsk romersk katolicism till Ortodox kristen tro. Han beskriver sin resa via politiskt engagemang där han bara fann hat, hur han fick till sig ledorden “radikal kärlek” och vägleddes av dem att studera teologi. Där höll han på att lida andligt skeppsbrott, men upptäckte, i sin brinnande iver, till sist “den tro som en gång för alla har traderats åt de heliga” (Jud v.3) i den Ortodoxa Kyrkan.

Bakgrund

Jag föddes in i en Polsk romersk-katolsk familj i Malmö, i slutet av 80-talet. Min familj var inte särskilt religiösa, men tron var ändå alltid på något sätt där. Vi gick i kyrkan på jul och påsk samt höll alla lokala polska kristna traditioner. Min mor instiftade tidigt i mig en kärlek till Gudsföderskan Maria, en kärlek och vördnad som jag har med mig fram till idag. Denna vördnad för Maria är något vi polacker kan som få, även många som inte är kyrkomänniskor har en vördnad för henne. ”Maria, drottning av Polen” kallas hon i Polen av katoliker.

Författaren som altartjänare i en ortodox kyrka. I handen har han ett traditionellt rysk böneband (“lestovka”).

Förutom ett avbrott på cirka två år i mitten av 90-talet då vi flyttade till Polen, så har jag med familjen bott i Skåne oavbrutet. Stora delar av min ungdom handlade främst om fotbollsspel i Malmö FF och allt handlade om detta – tron hade ingen större plats i mitt liv. Som ung var jag alltid intresserad av politik och historia. Dessa två ämnen var för mig något jag brann för och ville fördjupa mig i så mycket jag bara kunde. Jag planerade länge att efter gymnasiet studera något som hade att göra med politik. Detta ändrades en dag. Jag var ungefär 23-24 då jag fick en insikt att politik är en stor källa av negativitet och hat. Jag började märka hur denna negativitet påverkade mig och min själ. Hur jag gick runt negativ, arg och frustrerad. Som i ett ögonblick, fick jag en känsla i mitt hjärta att detta är inget vi som människor kan vara kallade till, detta kan inte va vad vi är ämnade för.

Från Småland till Antiokia (via Rom)

Andrès och jag har känt varandra ganska länge. Vi läste religion tillsammans på Göteborgs Universitet 2005, och har stött på varandra sedan dess i olika sammanhang. Läs hans berättelse om uppväxten i en småländsk Alliansförsamling, hans konvertering till romersk-katolicism, och hur han slutligen fann ett hem i den Ortodoxa Kyrkan. Här är Andrès egen berättelse:

Jag är uppvuxen i den frikyrkliga myllan på Vätterbygden. Församlingslivet i min Alliansförsamling (Svenska Alliansmissionen) var rikt på barn- och ungdomsverksamhet. Redan från tidig barndom hade jag ett ovanligt intresse för Bibeln och så fort jag kunde läsa så läste jag min barnbibel om och om igen. Berättelserna och bilderna etsade sig fast i mitt minne. Söndagsskolan var veckans höjdpunkt där mitt intresse för Ordet fick näring. Min egna församlings gudstjänst påminde om en lågkyrklig luthersk gudstjänst med en avskalad liturgi, predikan ifrån pastorn, psalmsång men också en öppenhet för enklare personliga vittnesbörd och modern kör- och lovsång.

Varför Ortodoxa Kyrkan, del 4

Läs gärna del ett, två och tre också.

Vi närmar oss nu slutet på berättelsen om varför jag valde att bli ortodox kristen. Som jag skrev i del tre hade jag förmånen att få samtala med den förre biskopen i Göteborgs stift vid flera tillfällen. Jag var alltjämt prästkandidat för stiftet, även om vägen fram tycktes mörk. Vid den här tiden var jag fortfarande i viss mån präglad av en protestantisk uppfattning av vad kyrkan är, och jag föreställde mig att jag – som framtida präst i Svenska Kyrkan – skulle leva som ortodox “i lönndom”. Jag hade hunnit bli så influerad av ortodox teologi att jag för allt i världen inte kunde överge denna nyfunna skatt.

Varför Ortodoxa Kyrkan, del 3

Läs del ett här, och del två här.

Min tid på den kristna gymnasieskolan L.M. Engström gav mig otroligt mycket mer än vad jag hunnit skriva om i förra delen av min berättelse. Hur skulle jag kunna glömma skolprästen Olle som för första gången väckte mitt intresse för liturgins symbolspråk; min lärare i historia, Anders, som hastigt och lustigt tog ner en stackars “endast bibeltroende” Mikael på jorden genom sina kloka och syrliga utsagor; eller en annan Anders, lärare i naturkunskap, som sålde mig mitt första rökelsekar. Tiden på L.M. var onekligen avgörande för min resa i min kristna tro.

Efter att jag tagit studenten funderade jag inte särskilt länge på vad jag skulle göra: min vän David och jag beslutade oss för att bli inspiratörer i den kristna skolorganisationen Credo. Där utbildades och arbetade jag under läsåret 2003-04.

Varför Ortodoxa Kyrkan, del 2

I första delen av min berättelse om varför jag blev ortodox kristen skrev jag i stora drag om min uppväxt. Det blir lite längre när jag nu ska försöka berätta om mina erfarenheter på den kristna “multikonfessionella” gymnasieskolan L.M. Engström i Göteborg och vad jag lärde mig i storstaden i övrigt. Skolan i sig är inte direkt “multikonfessionell” – med det ordet menar jag att alla möjliga kristna konfessioner och inriktningar fanns representerade bland elever och lärare där – utan snarare gammalkyrklig och drivs av en stiftelse som står i schartauansk tradition (så vitt jag förstått det).  Jag bodde i Tranemo under grundskoletiden, men möjligheten att få komma till storstaden samt att få bo närmare många av vännerna från tiden på Åh stiftsgård gjorde att jag sökte till den kristna friskolan i Göteborg när det var dags för det. Glädjande nog kom jag in, och mina föräldrar ordnade ett rum i källaren hos en äldre dam i Hisings-Backa.

Varför Ortodoxa Kyrkan, del 1

Inledning

Jag har varit ortodox kristen i sex år, och bidragande till min resa har varit olika människors berättelser om varför de själva blivit ortodoxa.  Jag har länge funderat på om jag skulle skriva min egen berättelse, men alltid dragit mig för det eftersom jag varit rädd att inte göra historien rättvisa. Det är helt enkelt så många detaljer och händelser som för mig fram hit, och jag vill inte glömma någon av dem. Nu har jag dock slutligen landat i att skriva, och jag är glad och nöjd om min berättelse blir till nytta för någon.

“Främmande men bekant: Min resa till den Ortodoxa Kyrkan” av Biskop Kallistos Ware

Främmande men bekant: Min resa till den Ortodoxa Kyrkan

av Biskop Kallistos Ware (till svenska av fader Mikael Fälthammar)

”Idag förenas himmelen och jorden” – hymn från julaftonens aftongudstjänst

”O förunderliga Ortodoxa Kyrka!” – fader Lev Gillet

En frånvaro och en närvaro

Biskop Kallistos Ware

Jag minns exakt när min egen resa till den Ortodoxa Kyrkan påbörjades. Det skedde ganska oväntat en lördag eftermiddag sommaren 1952 när jag var sjutton år. Jag gick längs Buckingham Palace Road, ganska nära Victoria Station i centrala London, när jag gick förbi en gotisk 1800-tals kyrka, stor och något förfallen, som jag aldrig lagt märke till tidigare. Där fanns ingen riktig skylt utanför – marknadsföring har aldrig varit en stark sida hos den Ortodoxa Kyrkan i Västvärlden! – men jag minns att det fanns en bronsplatta med den korta inskriptionen ”Ryska Kyrkan.”
När jag gick in i St. Philip’s – så var kyrkans namn – trodde jag först att den var helt tom. På gatan utomhus hade solen skinit men här inne var det kyligt, ekande och mörkt. Det första jag lade märke till när mina ögon vant sig vid dunklet var en frånvaro. Det fanns inga bänkar, inga stolar i ordnade rader; framför mig var ett stort och tomt utrymme som bara var bonat golv.

Varför är ni kvar i Svenska Kyrkan?

Jag måste ta tillfället i akt och fråga: Varför är ni kvar i Svenska Kyrkan?

Såhär några kvällar efter valet till kyrkomötet i Svenska Kyrkan 2013 sitter jag och undrar varför goda och fromma människor, flera av mina vänner, fortfarande är kvar i Svenska Kyrkan? Efter ännu ett val, 13 år efter att stat och kyrka skildes åt, där socialdemokraterna och andra nomineringsgrupper som fortfarande är knutna till moderpartiet alltjämt har stort inflytande i kyrkomötet borde någon ställa frågan: Går Svenska Kyrkan att rädda från den världsliga politiska makten?

Mitt svar är kort och gott “nej”. Förvisso kan Gud gripa in och göra vad han vill, men det har han redan gjort. Jag ska återkomma till vad jag menar.