Att bemöta sjukdom på andligt vis

Följande text är ett utdrag ur prästmunk Gregorios lilla häfte “Illness and the Believer” från 2012. Det är femte delen i en liten skriftserie om åtta delar vid dags dato. I dessa små skrifter ger författaren uttryck för djupt traditionell andlighet från Athos. Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget. Han är mest känd för sin kommentar till den gudomliga liturgin i fädernas ljus.

Människan måste bära sjukdomens prövning på ett andligt vis om hon ska få någon nytta av erfarenheten. När hon tar sig an sjukdom på detta viset kommer hon vara tacksam till Gud som, likt en kärleksfull fader, ansåg henne värdig denna fostran och således låta sig påminnas om profetens ord: ”Herren tuktar den han älskar och agar den son han har kär” (Ords 3:12). Hon kommer också att dra sig till minnes apostelns ord: ”För var finns den son som inte tuktas av sin far?” (Hebr 12:7), och därpå överlämna sig själv i Guds försyn, han som är våra själars och kroppars enda Läkare. Låt oss nu studera lite närmare hur vi bemöter sjukdom på andligt vis.

Advertisement

Fyra hinder på väg till bikt

Följande text är ett utdrag ur prästmunk Gregorios lilla häfte “Repentance and Confession” från 2010. Det är första delen i en liten skriftserie om åtta delar vid dags dato. I dessa små skrifter ger författaren uttryck för djupt traditionell andlighet från Athos. Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget. Han är mest känd för sin kommentar till den gudomliga liturgin i fädernas ljus.

I vår strävan efter omvändelse stöter vi på många hinder. Sådana hinder möter oss antingen genom djävulens ondska eller vår egen bristfälliga läggning. Låt oss studera båda dessa närmare:

1.) En del människor befinner sig i ett okänsligt tillstånd. De säger: ”Jag har inget att bekänna. Jag har inte skadat något. Jag har varken dödat någon eller stulit något.” Dock, om du frågar dem om specifika synder, även allvarliga sådana, skulle de erkänna att de gjort sådant, men de påstår att det inte är synder, utan säger: ”Nu för tiden gör ju alla så”. De tror att när många människor sysslar med en synd så är det inte längre en synd.

Evangelisten Johannes ord riktas till de som menar sig inte ha syndat: ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. […] Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss” (1 Joh 1:8, 10). Aposteln Jakob skriver: ”Vi felar ju alla på många sätt” (Jak 3:2). Det är på grund av detta vi alla är i behov av själens läkedom som erbjuds oss i den heliga bikten.

Må vi bli dårar för Kristus!

Följande text är ett utdrag ur arkimandrit Aimilianos predikan “Fools for Christ” från 1987. Arkimandrit Aimilianos var igumen på klostret Simonopetra på Athosberget, och dog 2019. Han är en av vår tids främsta andliga vägledare. Här uppmuntrar han åhöraren att bli en “dåre för Kristus” i någon mån.

Låt oss nu begrunda den betydelse som de heliga dårarna har för oss. Vi har sett dessa helgons extatiska andliga kärlek. Den är underbar! Kan vi erfara densamma? Det är inte enkelt. Vårt hjärta måste kunna härbärgera en sådan kärlek för att vi ska kunna erfara den. Likväl är vi alla ”dårar för Kristus” i högre eller lägre grad, som aposteln Paulus sade (jfr. 1 Kor 4:10). Vilken troende kristen som lever här i världen skiljer sig inte från de som inte tror?

Låt säga att du plötsligt insåg trons sanning. Du gick till bikt och började leva ett nytt liv. Dina vänner skulle se skillnad med en gång! Du skulle behöva handskas med vissa problem. Du frågar dig själv: ”Vad ska jag göra på söndag morgon? Tidigare brukade jag gå på promenad. Nu måste jag gå till kyrkan. Ska jag gå eller inte?” Ser du att vi redan ställs inför vårt första problem. Om du går till kyrkan kommer de att säga: ”Vår vän har blivit galen!” Du går till en middagsbjudning – varför skulle du inte gå? – och den äger rum på en fastedag, eftersom de förlagt den just på en fastedag för att se om du kommer att avstå. Ska du avstå eller inte? Ska du visa din hängivelse till Gud? Om de ser dig fasta kommer de att säga ”Någonting har hänt med honom.” Vi må klumpas samman hur som helst, men en troende person kommer alltid stå ut i mängden, eftersom hon skiljer sig från de andra. Varje troende person kommer att vara som en dåre i Kyrkan för Kristus; som en martyr och profet, precis som dårarna var. Och det finns många troende som är sådana. Här i denna kyrka kan man fråga sig: hur många hemliga martyrer – dårar för Kristus – är vi?

Tre förutsättningar för sunt andligt liv

Följande korta stycke är ett utdrag ur arkimandrit Georgios korta bok Experiences of the Grace of God (s. 21-23) som handlar om just sanna och genuina andliga erfarenheter enligt den Ortodoxa Kyrkans heliga tradition. Arkimandrit Georgios var igumen på klostret Gregoriou på Athosberget, och dog 2014. Texten ger på ett utmärkt sätt uttryck för ortodox kristen andlighet.

Förutsättningar för autentisk erfarenhet av Guds nåd

Arkimandrit Georgios (Kapsanis)

Vi ska nu undersöka förutsättningarna som försäkrar oss om att de olika [andliga] erfarenheter vi har är autentiska och inte falska.

Den första förutsättningen är att vi måste leva i omvändelse. Om vi inte omvänder oss från våra synder och inte renar oss från våra lidelser kan vi inte skåda Gud. Vår Herre säger ju i saligprisningarna: ”Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” (Matt 5:8). Ju mer en människa renas från lidelserna, omvänder sig och återvänder till Gud, desto bättre kan hon skåda och erfara honom.

Det är ett misstag att söka och ta emot erfarenheter av Gud på konstgjord väg och med metoder som heretikerna använder, hinduer och yogis. Dessa erfarenheter är inte av Gud. De är frammanade på psykologisk väg.

De heliga fäderna lär oss: ”Ge blod och ta emot ande”. Det vill säga, om du inte ger av ditt hjärtas blod genom omvändelse, bön, fasta och genom all andlig kamp, kan du inte ta emot den Helige Andes nåd.

Om vänskap

Helige Johannes Chrysostomos, Homilia II över 1 Thess 1.

Den som älskar bör älska på så vis att han, om det stod i hans makt, inte vägrade att utge sin själ eller sitt liv om man bad honom om dem. Jag stannar inte vid ”om man bad honom”, utan menar till och med att han skyndar sig att bära fram en sådan gåva. Ty inget, nej inget, är dyrare än en sådan kärlek, inget sorgligt kommer av sådan vänskap. Sannerligen, ”en trogen vän är livets medicin” (Pred 6:16). Ja, ”en trogen vän är ett tryggt försvar” (Pred 6:14). Ty vad finns som inte en sann vän skulle göra? Vad för gott vill han inte erbjuda? Vilken förmån? Vilken trygghet? Även om du skulle äga oändlig rikedom är det inte jämförbart med en god vän.

Akademisk teologi och kunskap om Gud

Jag är inte en akademiskt bildad teolog av rang. Har bara en master-examen från Göteborgs Universitet samt diplom på en ortodox utbildning i USA, och är därefter självlärd. Visserligen brukar min fru påpeka att jag bara läser teologisk litteratur, men det har inte resulterat i någon högre titel inom akademin.

Jag är heller inte i närheten av de gudomliga insikter som den helige Symeon den Nye teologen (+1022) vittnar om, när man läser hans texter. Han är en av tre med epitetet ”teolog” i vår ortodoxa kristna tradition (de andra två är Johannes Evangelisten och Gregorios av Naziansos). Symeon är en verkligt helig människa med stor erfarenhet av både bön och askes. Själv kommer jag många gånger till korta inom båda dessa områden.

Trots dessa båda insikter ville jag dela ett stycke av den helige Symeon som jag nyss läste. Det rör dem som är akademiskt skolade, inklusive jag själv, samt det eventuella högmod som lätt följer på sådan bildning. Anledningen till att jag reagerade på det var att Symeon, som skrev för snart 1000 år sedan, mycket väl beskriver vår sekulariserade tid som även i hög grad berör och påverkar Ortodoxa Kyrkan (och andra kristna samfund).

Vilken är Guds kallelse för mig?

Det händer att jag får denna fråga: “vilken är min kallelse?” Jag har ett svar som de flesta kanske blir besvikna över, men som jag tror är förankrat i den kristna erfarenheten genom seklerna. Mitt svar är hämtat från min Mästare, och det lyder: “Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också” (Matt 6:33).

Tron på varje människas unika kallelse kan ibland vara sprungen ur en oro kring huruvida man lever sitt liv på det fullt autentiska sätt som man tror sig vara skapt till. Sökandet efter sin autentiska kallelse kan vara ett uttryck för en omedvetet sekulariserad inställning till livet: “mitt liv är nu, här på denna jord.”

Frälsning från högmod

Denna text av den helige Johannes Kassianos är genial. En dialog mellan Lucifer (Satan) och Frälsaren Jesus Kristus:

Gud som har skapat universum och också kan hela det, visste att högmodet var upphovet och ursprunget till alla andra laster. Därför ville han bota det genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skulle återuppstå genom ödmjukhet:

Polariseringens religion

Jag läste denna text och tyckte att den passar bra också i vårt samhälle som i allt högre grad präglas av klyftor mellan olika läger. Kristendomen kallar till enhet!

Abbot Tryfon

Som 73 år gammal har jag bevittnat många förändringar i USA, men den förändring som gjort mig mest ledsen är att kristendomen skjutits åt sidan som vårt lands gemensamma tro, och i dess ställe finns en ny religion.

Denna nya religion saknar Kristus och grundas på de politiska uppdelningar som ansatt vårt land. De som identifierar sig som Blå (alltså Demokraterna) har demoniserat de konservativa, och de som identifierar sig som Röda (dvs. Republikanerna) demoniserar liberalerna. Bortblåst är den tid då man kunde föra en respektfull dialog, och då åtskillnad i politiska åsikter och synsätt höll en hjärtlig nivå.

Om ödmjuk kärlek

Ödmjuka dig och stig ned från dig själv, och du skall upptäcka Guds härlighet inom dig. Ty där ödmjukheten spirar, där sprider sig Guds härlighet. Om du bär ödmjukheten i ditt hjärta, skall Gud där uppenbara sin härlighet för dig. Förakta dig själv i din storhet och förstora dig inte i din litenhet.

När du möter din nästa, bemöda dig om att ära honom och upphöja honom. När ni har skilts, säg endast vackra och värdiga ord om honom. Om din nästa har sina fel skall han i känslan att vara ovärdig den ära du bevisar honom få hjälp till bättring. Handla alltid så. Hälsa och hedra alla levande varelser. Om du vill återföra din broder till sanningen, så sörj för hans skull, gråt, älska honom, säg honom ett vänligt ord eller två. Men vredgas aldrig mot honom. Ty kärleken kan aldrig vredgas, såra eller häftigt klandra någon. Tecknet på kärlek och insikt är ödmjukheten, som föds av ett gott samvete i Kristus vår Herre.

– Ur Isak Syrierns femte andliga tal