Tre pappor, religiös kitsch och andligt övergrepp

Jag såg miniserien Tre pappor på SVT härom kvällen. På olika vägar hade jag hört talas om den. ”Ha skämskudden nära till hands”, sade någon. Det var ett gott tips! Jag tänkte dock inte uppehålla mig så mycket vid ämnen som förvisso är intressanta, som t.ex. frågan om ideal och förväntningar kring manlighet eller rollen som pappa. Personligen tycker jag Jan-Emanuel skrivit bra om det här, och Steven Crosson skriver bra om hur snett de tre papporna hamnar trots sina intentioner här. Jag tänkte istället ägna min text åt att ge ett pastoralt perspektiv på avsnitten.

Advertisement

Pilgrim då och nu

Under flera år har jag noterat en tendens som gjort mig sorgsen. Ibland har jag tyckt mig vara ensam om den, men på senare tid har flera i min omgivning gett uttryckt för liknande sorg. Därför önskar jag nu skriva om det. Det gäller sfären kring tidskriften Pilgrim och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby (EKiBS). Den sorgliga tendensen är att tidskriften Pilgrim, som hänger intimt samman med EKiBS, gått från att tveklöst representera traditionell kristen tro till att allt mer ge utrymme för dekonstruktivistisk och progressiv teologi. Jag ska kortfattat 1.) ge exempel på vad jag menar, samt ge 2.) min teori över hur det kommit sig att bli så.

Bokåret 2021: inläsning och glädje

Strax efter jul är det nu tradition för mig att dela min läslista för det gångna året, som ett slags summering av året som gått. Läsning är ett enkelt nöje, och för egen del ser jag till att försöka läsa så fort jag får en stund över. I år har jag läst 46 böcker.

Jag hade som ambition inför 2021 att läsa om ortodox teologiskt antropologi samt litteratur i skärningspunkten mellan teologi, patristik och politik/ideologi. Den föresatsen tycker jag att jag lyckats med, inte minst vad gäller området mänsklig sexualitet. Detta ämne är ju en “het potatis” både politiskt och pastoralt, och jag ville därför rusta mig med sund input från ortodoxa författare. Jag ville även läsa författare som inte flyter med narrativ som vanligen presenteras från media och akademi idag, för att få andra perspektiv än det rådande.

Jag har även haft glädjen att läsa senbysantinska författare: Gregorios Palamas, Nikolas Kabasilas, Gregorios av Sinai m.fl. Detta har varit mycket inspirerande! Som vanligt följer en mycket kortfattade utvärdering i slutet, men nu, till listan:

Ortodoxa Kyrkan och världen

Jag tycker mig, grovt sett, se två tydliga trender bland ortodoxa bekännare kring hur man ska förhålla sig till världen och samhället: antingen med skepsis och misstänksamhet, eller med frimodighet och förtröstan på Gud.

Båda finner stöd i Bibeln, men beror också på hur man tolkar olika bibelställen. T.ex. “Anpassa er inte efter den här världen” (Rom 12:2) och ”Älska inte världen och det som finns i världen” (1 Joh 2:15). Vad betyder dessa uppmaningar? Antingen (1) betrakta världen med misstänksamhet och agera mer eller mindre separatistiskt, eller (2) var verksamma i världen med frimodighet samtidigt som vi inte anpassar oss efter världens fallna tillstånd. Personligen förespråkar jag det andra sättet att läsa.

Varför? Jo, därför att Jesus själv säger att han övervunnit världen (Joh 16:33), att vi sänds som får in bland vargar (Matt 10:16), men att vi ändå inte ska frukta dem som bara kan döda kroppen (Matt 10:28), att hans frid “som övergår vårt förstånd” (Fil 4:7) ska vara med oss och att vi därför inte ska känna oro eller tappa modet (Joh 14:27), att de dygder som präglar kristnas förhållande till sina medmänniskor inte är fruktan, skepsis och misstänksamhet, utan kärlek, glädje, frid, tålamod, gästvänlighet osv. (Gal 5:22-23).

Vilken är Guds kallelse för mig?

Det händer att jag får denna fråga: “vilken är min kallelse?” Jag har ett svar som de flesta kanske blir besvikna över, men som jag tror är förankrat i den kristna erfarenheten genom seklerna. Mitt svar är hämtat från min Mästare, och det lyder: “Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också” (Matt 6:33).

Tron på varje människas unika kallelse kan ibland vara sprungen ur en oro kring huruvida man lever sitt liv på det fullt autentiska sätt som man tror sig vara skapt till. Sökandet efter sin autentiska kallelse kan vara ett uttryck för en omedvetet sekulariserad inställning till livet: “mitt liv är nu, här på denna jord.”

Om förlåtelse

Idag 1/3 2020 är det förlåtelsens söndag, öven kallad ”Adams förvisning från paradiset” och sista söndagen innan fastan börjar. Det är då lämpligt att fråga sig: vad är förlåtelse? Här följer några försök till svar att begrunda:

Tio år som ortodox: podd!

Med anledning av att jag den 10:e januari firar tio år som ortodox kristen har jag startat en podcast där jag ämnar dela med mig av mina erfarenheter och av ortodox kristen tro. Den heter “Ortodox kristen tro”, och du hittar den där poddar finns, men t.ex. på Poddtoppen. Om du gillar vad du hör får du gärna lämna ett positivt omdöme på iTunes eller lämna en kommentar här.

(Hade lite problem med ljudet på första avsnittet, men det blir bättre sen)

Bokåret 2019: en lista och några tankar

Vid förra årsskiftet beslutade jag mig för att föra logg på hur mycket och vad jag kan tänkas läsa under ett års tid. Jag har aldrig gjort så tidigare, vilket jag ångrat. När jag nu gjort det för det år som gått är jag mycket glad – detta ska jag fortsätta med!

Under år 2019 har jag läst 45 böcker. Det är 3,75 i månaden. Tjocklek har givetvis varierat, och sidantal borde väl egentligen räknas. Nåväl… Utmärkande för året är att jag inte läst någon skönlitterär bok, vilket jag annars brukar göra (minst ett par stycken). Bättring inför 2020!

Nedanför listan skriver jag om årets bästa bok, största överraskning, besvikelse, m.m.

Sociala medier och andens skadliga rätter

Vi ortodoxa kristna fastar regelbundet. En del hakar upp sig på kosten, men nu tänkte jag skriva något om ”andens skadliga maträtter”. Men först något mycket kort om fastan.

Förutom nästan varje onsdag och fredag fastar vi även fyra längre perioder under kyrkoåret: 1.) Stora och heliga fastan inför påsk, 2.) Apostlafastan (Från måndagen efter alla heliga [första söndagen efter pingst] till och med den 28 juni), 3.) Fastan inför Guds Moders avsomnande (1-14 augusti), 4.) Julfastan (15 nov – 24 dec).

Under denna tid äter vi för det mesta vegansk kost och avstår från alkohol. Var och en följer de av Kyrkan angivna föreskrifterna efter bästa förmåga. Den som behöver mildare fasta kan tala med sin präst om det.

Syftet med fastan är att ge bränsle åt bönen och umgänget med Gud. Det sägs ju att ”vi blir som vi umgås”, och vår kallelse är att bli gudomliggjorda, delaktiga av gudomlig natur (2 Petr 1:4). Under fastan inlåter vi oss i en särskilt intensiv andlig träning. Genom Guds nåd och vårt samarbete förvandlas vi successivt till att bli mer och mer lika honom.

Tre tankar om barn

Det har nu gått drygt två månader sedan vi fick vårt tredje barn. Jag tackar Gud för att allt gått bra än så länge! Jag vill dela med mig av tre reflektioner jag gått och grunnat på nu när jag blivit trebarnsfar. De rör vad barnet lär mig, hur hon inspirerar mig och gör mig till en bättre kristen. Håll till godo: