Vår sanna natur tar hand om Guds natur

I morse läste jag ett stycke ur Filokalia som jag ville dela med mig av. Det är från den helige Niketas Stetathos (slutet av 1000-talet). Han var lärjunge till helige Symeon den nye teologen, och avslutade troligen sitt liv som igumen (klosterföreståndare) för det kända klostret Studion i Konstantinopel.

Han skriver om människans sanna natur. Vi talar ofta om att det är mänskligt att synda, men enligt ortodox antropologi är vi inte alls skapade för synd. Synden består i att missa målet med Guds vilja för oss, och den tar sig uttryck t.ex. i högmod, egoism, frosseri och girighet. Dess frukt är död. Döden som kommer av ett liv utanför Guds vilja är inte para personlig, men påverkar även våra medmänniskor och hela skapelsen. Den ortodoxa teologiska visionen av människans plats i Skapelsen är viktig att ha i åminnelse när klimatproblemen behöver adresseras.

Här är helige Nikitas text i min översättning från engelskan, om syndens koppling till föraktet för skapelsen:

Om du längtar efter den falska ära som människor ger som om den vore autentisk, och vältrar dig i njutningslystnad på grund av din själs omättlighet, och om du genom frosseri binder upp dig i girighet, då gör du dig själv antingen demonisk genom självpåtagen inbilskhet och okunskap, eller degenererad till djurens nivå genom att tillfredsställa magen och könet, eller så blir du som ett vilddjur gentemot andra på grund av din omänskliga girighet. Din tro på Gud kommer att komma till korta på detta vis, som Kristus sade skulle ske när vi tar emot mänsklig ära (jfr. Joh 5:44); du kommer att överge självdisciplin och [andlig] renhet eftersom dina lägre drifter omättligt upphetsas och övervinns av ohämmat begär; och du kommer låsas ute från kärleken eftersom du bara betjänar dig själv och inte bistår dina skapade vänner när de är i nöd. Som ett slags mångskiftande monster på så vis sammansatt av mångahanda egenfientliga delar kommer du vara en oförsonlig fiende till Gud, till människan och till djuren.

Om en människas drivkraft, lust och inttelligenta krafter uppväcks och är aktiva och handlar spontant i enlighet med naturen, då gör de henne gudalik och gudomliggjord, sund i handling och aldrig bortdriven från naturens grundval. Men om hon förråder sin sanna natur följer hon en väg som går emot naturen, och de krafter jag nyss nämnde kommer att förvandla henne, som jag skrev, till ett mångskiftande monster på så vis sammansatt av mångahanda egenfientliga delar. […]

När vi sålunda ägnar oss åt asketiska övningar [t.ex. fasta och bön] eller är kontemplativa teologer(1), när vi handlar i enlighet med vår natur, då visar vi oss som trogna medlemmar i Kyrkan. När vi däremot handlar motsatt vår natur, då blir vi lika vilddjuren, vildsinta och demoniska.

Från “On the practice of the virtues: One Hundred Texts”, The Philocalia, the complete text, vol IV, Faber & Faber 1995, s. 82-83.

(1): teolog i detta sammanhang är inte en som gått en akademisk utbildning, utan en som ber i ande och sanning och skådar Gud, dvs. har fått sann kunskap om Gud.

Helige biskopen Blaisius av Sebaste. De vilda djuren besökte honom och inväntade att han skulle avsluta sin bön och välsigna dem.

Advertisement

Bokrecension: Creation as Sacrament

Titel: Creation as Sacrament: reflections on ecology and spirituality

Författare: John Chryssavgis

Förlag: t&t clark (2019)

ISBN: 9780567680709

(220 sidor)

Klimatet och miljön är frågor som egentligen ständigt är aktuella, men samtalet om hur vi ska förvalta skapelsen och råda bot på klimatproblemen har intensifierats under de senaste två åren. Jag har personligen länge försökt tänka klokt kring vår skapelse, och gläder mig åt att samtalet tas på allvar, men sörjer över den ensidighet som råder. Ortodoxa röster är som vanligt inte särskilt framträdande i den offentliga debatten, även om de finns (patriark Bartolomeus av Konstantinopel kallas ju den “gröne patriarken” och har varit engagerad i klimatproblemen sedan Greta gick i kortbyxor). Därför var det med glädje jag köpte denna bok av ärkediakon John Chryssavgis. Han är författare och teologisk rådgivare åt ekumeniske patriarken. Bland hans främsta inspirationskällor han nämner i denna bok är fader Alexander Schmemann och metropolit John Zizioulas.

Abba Gerasimos och lejonet

Den 4:e mars firar Ortodoxa Kyrkan minnet av den helige ökenfadern Gerasimos av Jordan (+475). Han levde till en början som eremit i den egyptiska öknen, men slog sid senare ned i Palestina där han grundade ett kloster. Klostret ligger vid floden Jordan, i närheten av den plats där Jesus döptes, och är aktivt än idag. Förutom att Abba Gerasimos är känd för sin asketiska levnad finns också en berättelse om hur han blev vän med ett lejon. Den är en i en lång rad av berättelser om hur heliga människor blir vänner med djur, och på så vis liknar människan i paradiset. Berättelsen finns återgiven i munken Johannes Moschos Den andliga ängen (Artos, 2002), s. 41-44:

Abba Gerasimos vandrade en dag längs den heliga Jordans strand och mötte ett lejon, som vrålade förfärligt på grund av smärtan i en tass. Ett vasst strå hade trängt djupt in i den och orsakat svullnad och varbildning. När lejonet såg abban, kom det fram till honom och bad honom om att få bli helad. När abban såg hur lejonet plågades, satte han sig ner, tog tassen, skar upp den och drog ut taggen och en mängd smuts. Han tvättade såret noga, förband det och lät djuret gå. Men det botade lejonet ville inte lämna honom utan följde honom som en trogen lärjunge vart han gick. Abban blev häpen över vilddjurets tillgivenhet och började mata det. Han satte fram bröd och kokta grönsaker.

Om korset, träden och en kristen förståelse av miljön:

Lördagen 14/9 är det en ortodox högtid som heter “Det livgivande korsets upphöjelse”. Då firar vi bl.a. när kejsarinnan Helena återfann korset i Jerusalem. I hymnografin för festen leker Kyrkan gärna med orden. Därför är korsets “trä” en glädje för alla “träd”. Således kopplar den ortodoxa sången ihop Kristi död på korset med skapelsens helgelse, som i den här hymnen från morgongudstjänsten: