Bokrecension: The Byzantine Struggle Over the Icon

Denna recension är gjord av Dr. David Heith-Stade, forskare i östkyrkokunskap vid Wiens universitet på min förfrågan.

Titel: The Byzantine Struggle Over the Icon: On the Problem of Eastern European Symbolism

Författare: Avenarius, Alexander

Förlag: Bratislava: Academic Electronic Press, 2005

ISBN: 80-88880-66-1

(210 sidor)

Professor Alexander Avenarius (1942-2004) var en pionjär inom bysantinologin i Slovakien. Efter kommunismens fall undervisade han bland annat vid den ortodoxa teologiska fakulteten vid Prešovs universitet.

Denna bok är en postum översättning och bearbetning av ett manuskript som Avenarius lämnade efter sig. Det rör sig om en undersökning av ikonografins teori från fornkyrkan fram till början av 1900-talet – från kyrkofäderna till de ryska religionsfilosoferna. Avenarius fokuserar dock nästan uteslutande på Ryssland i framställning av den efterbysantinska utvecklingen av tänkande kring ikonografin i östkyrkan. Han drar paralleller mellan de bildteorier som ikonförespråkarna utvecklade och den moderna semiotiken och symbolismen (kap. 1, 10 och 12).

Advertisement

Abba Gerasimos och lejonet

Den 4:e mars firar Ortodoxa Kyrkan minnet av den helige ökenfadern Gerasimos av Jordan (+475). Han levde till en början som eremit i den egyptiska öknen, men slog sid senare ned i Palestina där han grundade ett kloster. Klostret ligger vid floden Jordan, i närheten av den plats där Jesus döptes, och är aktivt än idag. Förutom att Abba Gerasimos är känd för sin asketiska levnad finns också en berättelse om hur han blev vän med ett lejon. Den är en i en lång rad av berättelser om hur heliga människor blir vänner med djur, och på så vis liknar människan i paradiset. Berättelsen finns återgiven i munken Johannes Moschos Den andliga ängen (Artos, 2002), s. 41-44:

Abba Gerasimos vandrade en dag längs den heliga Jordans strand och mötte ett lejon, som vrålade förfärligt på grund av smärtan i en tass. Ett vasst strå hade trängt djupt in i den och orsakat svullnad och varbildning. När lejonet såg abban, kom det fram till honom och bad honom om att få bli helad. När abban såg hur lejonet plågades, satte han sig ner, tog tassen, skar upp den och drog ut taggen och en mängd smuts. Han tvättade såret noga, förband det och lät djuret gå. Men det botade lejonet ville inte lämna honom utan följde honom som en trogen lärjunge vart han gick. Abban blev häpen över vilddjurets tillgivenhet och började mata det. Han satte fram bröd och kokta grönsaker.

Till Gud genom himlens fönster:

Guds Moder med Kristusbarnet.
Ikon av Katarina.

Elsa Katarinas resa har gått från likgiltig ateism, till att fångas av Gud, bäras av honom, och tjäna honom genom ikonmåleriet. Idag är hon pensionär och bor i sin enrummare i Göteborg. Där målar hon ikoner, och hela lägenheten – från golv till tak – är fylld av dessa vackra ”fönster” mot himlen.

Efter att ha förlorat båda sina föräldrar tidigt fick Elsa Katarina flytta från Nederkalix till Göteborg. Där bodde hennes syster som tog hand om henne. Hon växte upp utan minsta religiösa influens, likt många svenskar idag, men vad som var förberett för henne kunde hon aldrig ana.

Elsa Katarina lämnades av sin man i trettioårsåldern, när hennes döttrar var fem och sju år gamla, något som drabbade henne så hårt att hon led av både sjukdom och förlust. För att vila upp sig fick hon bo en tid på ett hem i Dalarna. Där träffade hon år 1974 sitt livs kärlek i en trubadur som bodde i poeten Dan Anderssons gamla stuga i närheten. Rolf, som trubaduren hette, spelade och sjöng sig in i Elsa Katarinas hjärta.

Ortodox missionsverksamhet

Här följer en intressant lista på Ortodox missionsverksamhet genom historien. Självklart inte uttömmande, men de viktigaste händelserna finns med. Säga vad man vill om den Ortodoxa Kyrkan, men den har ganska god erfarenhet av mission. Varsågoda:

Ortodox missionsverksamhet genom historien

Från och med Konstantins omvändelse.

314: Gregorios Upplysaren vigs till biskop över Armenien.

318: Nina den apostlalika evangeliserar i Georgien.

311-383: Biskop Ulfilas är aktiv med kristen mission till Goterna och närbesläktade folk i Rumänien. Samtidigt är Martin av Tours aktiv i Gallien.

Om uppståndelsen:

Utdrag av en predikan, av hl. Justin Popovic:

Up to the time of His Resurrection, the Lord taught about eternal life; but in the Resurrection, He shows us that He Himself is Eternal Life. Up to the time of His Resurrection, He taught about the Resurrection from the dead; but in the Resurrection, He showed that He Himself was indeed the resurrection of the dead. Up to the time of His Resurrection, He taught that belief in Him took one from death to life; but in His Resurrection, He showed that He Himself had conquered death and had thus assured those afflicted by death of passage from death to resurrection. Yes, O indeed, yes: the God-Man Jesus Christ, by His Resurrection, showed and demonstrated that He is the only true God, the only God-Man among all humankind.

And something further: without the Resurrection of the God-Man, it would be impossible to explain the witness of the Apostles, or the martyrdom of the Martyrs, or the confessions of the Confessors, or the holiness of the Holy, or the ascetic labor of the Ascetics, or the wonders of the Wonder-Workers, or the faith of the Faithful, or the love of those of love, or the hope of the hopeful, or the prayer of the prayerful, or the repentance of the repentant, or the mercies of the merciful, or any Christian virtue or labor.  Had the Lord not risen as the Resurrected One and had He not filled His Disciples with life-giving power and miraculous wisdom, what could have brought these cowardly and fugitive men together, giving them the courage and the strength and the wisdom so fearlessly to preach and to confess the Resurrected Christ and to go with such joy even to death on His behalf? And if the Resurrected Savior did not fill them with His divine power and wisdom, how could they have ignited in the world the inextinguishable fire of the New Testamental Faith, these simple, unlearned, and poor men? If the Christian Faith were not a faith in the Resurrection and, as a consequence, in the Eternally-Living and Life-Giving Lord, who would have been able to inspire the Martyrs in the feat of martyrdom, the Confessors in the feat of confession, the Ascetics in the feats of asceticism, the Unmercenaries in the feat of penury, the Fasters in their feats of abstinence, and any Christian in any Christian feat?

Thus it is that all of these things are true for me and for every human being —through the Resurrection of Christ. The Wondrous and Sweet Jesus Christ, the Resurrected God-Man, is the only Being under the heavens in whom man here on earth can conquer death and sin and the devil and come to blessedness and immortality —becoming a partaker, indeed, of the Eternal Kingdom of the Love of Christ. For the human being, the Resurrected Christ is the all in all throughout mankind: all that is Beautiful, Good, True, Precious, Harmonious, Sacred, Wise, and Everlasting. He is all of our Love, all of our Truth, all of our Joy, all of our Life, the Eternal Life unto all the sacred eternities and infinities.

(Hl. Justin Popovic, 1894-1979)

Hela predikan finns här.

Doxastikon för den Helige Johannes Evangelisten & Teologen, ton 6:

O Kristi apostel, evangelisten och teologen Johannes, då du invigts i obeskrivliga ting, dundrade du fram till oss med visdomens obeskrivliga läror. Uppenbarande utlade du för de trogna: I Begynnelsen var Ordet; och genom detta motsade du läran om att det fanns en tid då Han inte var till. Du tillslöt heretikernas munnar, och bevisade dig vara hans älskade och nära vän, likt den stora rösten Jesaja, och Mose som såg Gud. Eftersom du är frimodig inför Gud, bönfall honom enträget för våra själar.

20:e århundradets martyrer

Ikonen föreställer församlingen, som den beskrivs i Upp 7:13-17. Det 20:e århundradet är inte bara en historia om några modiga kristna, utan ett “massmartyriums” historia. En stor mängd vittnen går högtidligt fram mot Kristus och bär palmkvistar i händerna. Bland dem är Maria, evangelisten Johannes och Johannes döparen med apostlarna Petrus, Paulus och Andreas tillsammans med martyrerna Bartholomeus och Adalbert. Åt dem likväl som åt de nya martyrerna från det 20:e århundradet är katedralen vigd. Under dem breder, efter Johannes vision från Uppenbarelseboken, änglarna ut Guds tält över jorden.

På jorden är i mitten av ikonen ett läger framställt, som en stor basilika av taggtråd, som påminner om den största platsen för bön och enhet för kyrkorna i öst och väst. Paul Schneiders ansikte är synligt bakom gallret i cellen. Därunder en stad med förstörda murar framställd, som anspelar på den mänskliga samlevnadens sammanbrott. Här erinras om flera martyrer: armenierna, de kristna i Algeriet, Indien och Libanon. I en vanhelgad kyrka dödas män och kvinnor i bön: i mitten befinner sig en albansk präst, som dödas, eftersom han döpt ett barn; från stadsporten kommer de ut, de som omkom under dödsmarscher, som armenierna. Nere t.h. (från ikonens perpektiv) ser vi en bild av strafflägret på Solovski-öarna, som påminner om den rysk-ortodoxa kyrkan; t.v. från den västliga kyrkan, bl.a. ärkebiskop i Nicaragua Oscar Romero (dödad under mässan i sin kyrka 1980-talet).

På den högra sidan lite längre upp: Trosvittnen lever idag Kristi lidande: Den orättfärdiga processen (biskop Luwum, Uganda); tortyr, bespottelse, verkställande av dödsstraff. Bland dem som avrättas med svärd är hutu- och tutsiseminaristerna, som mördades i Ruanda, eftersom de int ville skilja sig från varandra. Bland de skjutna: den koptiske patriarken från Etiopien Abuna Petros, martyrerna från Spanien, Mexiko och Zeferino, en zigenare, som mördades under det spanska inbördeskriget.

På den vänstra sidan lite längre ner: Martyrernas insats. Bönen: i fängelsedunklet i Rumänien delar katoliker, ortodoxa och baptister upp Bibeln, för att lära sig den utantill och kunna citera den för varandra. Nästankärleken: Maximilian Kolbe, och tillsammans med honom de som gav sitt liv för sjuka, hungrande eller offrat sig för att de upptagit en fiende.

Slutligen, överlämnandet av evangeliet: Det påminner om de missionärer, som dödats på alla kontinenter.

– översatt från tyskan i Artikel i Diakrisis, spec utgåva, dec 2006, Erik Wiberg