Evig åminnelse: Metropolit Kallistos Ware 1934-2022

Metropolit Kallistos (Ware) av Diokleia har idag 24 Augusti 2022 insomnat i Herren, efter en tids sjukdom. Detta rapporterar patriarkatets tidning Fos Fanariou. Han var biskop i Storbritannien under Konstantinopels patriarkat.

Metropolit Kallistos Ware konverterade till Ortodoxa Kyrkan 1958, och har alltsedan dess varit en flitig författare. Jag tror knappast att någon gjort en större gärning än han vad gäller att göra den ortodoxa kristna tron mer bekant i Västerlandet. Det är en vision som jag delar.

Redan 1963 skrev han första utgåvan av den bok som skulle bli en klassisk introduktion till ortodoxin: Den ortodoxa kyrkan (Svensk utgåva 2000 och 2003). Strax efter den kom även Den ortodoxa kyrkans väg (på svenska 1993), vilken fokuserar mer på det inre livet såsom det gestaltas i vår tradition. Dock är en av hans främsta gärningar att medverka till översättningen av Filokalia till engelska (4 av 5 band hann han med). Förutom dessa verk har han skrivit en rad andra böcker och vetenskapliga artiklar.

Advertisement

Ortodoxa Kyrkan och världen

Jag tycker mig, grovt sett, se två tydliga trender bland ortodoxa bekännare kring hur man ska förhålla sig till världen och samhället: antingen med skepsis och misstänksamhet, eller med frimodighet och förtröstan på Gud.

Båda finner stöd i Bibeln, men beror också på hur man tolkar olika bibelställen. T.ex. “Anpassa er inte efter den här världen” (Rom 12:2) och ”Älska inte världen och det som finns i världen” (1 Joh 2:15). Vad betyder dessa uppmaningar? Antingen (1) betrakta världen med misstänksamhet och agera mer eller mindre separatistiskt, eller (2) var verksamma i världen med frimodighet samtidigt som vi inte anpassar oss efter världens fallna tillstånd. Personligen förespråkar jag det andra sättet att läsa.

Varför? Jo, därför att Jesus själv säger att han övervunnit världen (Joh 16:33), att vi sänds som får in bland vargar (Matt 10:16), men att vi ändå inte ska frukta dem som bara kan döda kroppen (Matt 10:28), att hans frid “som övergår vårt förstånd” (Fil 4:7) ska vara med oss och att vi därför inte ska känna oro eller tappa modet (Joh 14:27), att de dygder som präglar kristnas förhållande till sina medmänniskor inte är fruktan, skepsis och misstänksamhet, utan kärlek, glädje, frid, tålamod, gästvänlighet osv. (Gal 5:22-23).

Bokrecension: Moderna ortodoxa tänkare

Titel: Moderna ortodoxa tänkare

Författare: Andrew Louth

Förlag: Artos (2019)

ISBN: 9789177771029

(464 sidor)

Jag fick det stora förtroendet och glädjen att korrekturläsa denna bok när den nyligen var översatt till svenska av broder Johannes (tillhörande kommuniteten i Taizé, men verksam i Bangladesh) våren 2019 (denna recension grundar sig på det utkastet jag hade då, varför aktuella sidhänvisningar uteblir här). Boken kom ut på engelska 2015: Modern Orthodox Thinkers. Det är något av en tegelsten, men likväl lättläst vilket komplimenterar såväl författare som översättare.

Andrew Louth

Andrew Louth är en av världens mest respekterade patristiker. Han är professor emeritus i patristik och bysantinska studier vid Durham University, samt präst i Ryska Ortodoxa Kyrkan sedan 2003.

Boken Moderna ortodoxa tänkare är uppdelad enligt följande: Ett inledande kapitel om Filokalias betydelse för den Ortodoxa Kyrkan sedan publiceringen 1782. Filokalias framväxt i den kollyvadiska förnyelserörelsen betonas, med dess fokus på hesychastisk stilla bön och att åter studera kyrkofäderna för att rätt navigera i sin samtid. De heliga Nikodimos av det heliga berget (Athos) och Makarios, ärkebiskop av Korinth, sammansatte en rad mycket viktiga texter om det ortodoxa bönelivet i vad som kom att bli Filokalia – den bok som präglat ortodoxa Kyrkan enormt sedan dess.

Sex boktips till frälsning

För en kristen innehar självklart Bibeln en särskild plats som viktigaste bok, och särskilt evangelierna. Kyrkan uppmuntrar de troende att läsa ett litet stycke ur evangelierna och epistlarna varje dag. Dessutom utgörs större delen av våra gudstjänsttexter av stycken från Bibeln – i synnerhet Psaltaren.

Denna text handlar dock om andra böcker som hjälper mig fram på frälsningens väg. De utgör en riktig vapenarsenal för mig! Listan visar på böcker som på olika sätt konkretiserat evangeliet och hjälper mig att leva som kristen i vardagen och i mötet med mina medmänniskor och mig själv. Varsågoda:

Äktenskapet som martyrium

Studieanteckningar om äktenskapets sakramentala natur

Sergei Sveshnikov

Fr. Sergei Sveshnikov föddes och växte upp i Sovjetunionen. På 90-talet studerade han psykologi och sociologi på Moskvauniversitetes avdelning i Ulyanovsk. Sedan han kommit till USA tjänstgjorde han först i U.S. Navy innan han fortsatte sina studier vid Holy Trinity Seminary i Jordanville [och] Portland State University i Portland, Oregon, och erhöll Master’s of Applied Theology och Master’s of Divinity grad vid Maryhurst University. Han prästvigdes 2001 och är nu rektor för the New Martyrs of Russia Orthodox Church, Mulino, USA.

Åke Eldberg, församlingsherde i Mariannelund, har här översatt en artikel om vad som skiljer synen på äktenskapet mellan öst och väst. I väst betraktas äktenskapet som något som två personer gör, medan det i öst är något som görs med dem.

En av de uppenbara skillnaderna mellan den ortodoxa och den västliga förståelsen av äktenskapet är att i Väst är äktenskapet något som två personer gör, medan det i Öst är något som görs med dem. Denna skillnad kommer till uttryck i vigselgudstjänsten. I Väst avger brudparet en uppsättning löften, som innebär att de ingår ett kontrakt med varandra. I den ortodoxa gudstjänsten utbyts inga löften; efter den inledande frågan om de önskar ingå äktenskap med varandra (mer om det nedan) säger de absolut ingenting. De gör inte heller någonting: något görs med dem – kronor sätts på deras huvuden, de leds av prästen runt ambon med evangelieboken, den gemensamma bägaren räcks dem, och till och med vigselringarna sätts på deras fingrar av andra människor.

Oavsett hur den ortodoxa riten historiskt har utvecklats, så pekar dess form på äktenskapets sakramentala väsen. I det avseendet liknar riten eukaristin. Man framställer inte Kristi kropp och blod på samma sätt som man förhandlar fram ett kontrakt. Prästens och församlingens handlingar syftar inte till att framställa gåvorna, utan till att bereda sina egna hjärtan och själar för att ta emot mysteriet.

Men när vi talar om äktenskapets sakramentala natur, tror jag att vi bör mena något särskilt. Äktenskapet är inte ett sakrament därför att det står så i katekesen, och det är inte ett sakrament därför att Gud välsignar brudparet på något allmänt sätt. Ett av sätten att vi kan definiera ”ett sakrament” är att betrakta det som en förvandling. Det är inte kvantitativt (så att löften, välsignelser, bevis etc. ges till brudparet) utan kvalitativt – brudparet förblir inte samma två människor som de var före vigseln, utan förvandlas (”förändrande dem med din Helige Ande” i den eukaristiska betydelsen) till något de inte var förut – en särskild ikon av Kristus och hans Kyrka.

Bad hl. Nikolaos om förbön – fick barn!

En ofruktsam muslimsk kvinna födde en son efter att ha bett till den helige Nikolaos Undergöraren.

En muslimsk kvinna i den Ryska republiken Bashkiria, som behandlats för ofruktsamhet i fjorton år, födde en son efter att ha bett inför en ikon av den helige Nikolaos i en ortodox kyrka.

“Jag är muslim, men av någon anledning trodde jag att den (ikonen) skulle hjälpa mig,” sade den glada modern. Hennes vänner gav henne rådet att besöka kyrkan: hennes äktenskap var nära att spricka, och diagnosen hon hade var som en dödsdom för familjelyckan – det är omöjligt att föda med en sådan sjukdom.

Det var första gången kvinnan gick till kyrkan, och hon var lite rädd och visste inte hur hon skulle be. Församlingsmedlemmar sade till henne: “Be uppriktigt, från hjärtat, till den helige Nikolaos.”

Då bad hon en enkel bön: “Nikolaos undergöraren, hjälp mig! Ge oss en son, snälla…” Efteråt tog kvinnan av sitt favoritarmband av guld och lade det nära ikonen – det finns en tro att sådana gåvor gör bönen mer effektiv.

En månad efteråt förstod hon att hon var gravid. Hennes son Tamerlan är en glädje för sina föräldrar: han är så glad och smart.

(källa)

En fin bild:

En bild från konferensen i Swanwick i Augusti, där både biskop Johannes (Yuhanna) och biskop Kallistos deltog. Bilden här är från den Gudomliga Liturgin på söndagens morgon.

Männen och Kyrkan, del 5/5:

Vi fortsätter textserien om Männen och Kyrkan, av Frederica Mathewes-Green. Detta är del 5. Del 1 finner du här, del 2 här, del 3 här, och del 4 här.

Balanserade män. Dock inbjuder ortodoxin män till något mer subtilt än en ”standardiserad maskulin stereotyp.” Andlig läkedom och vägledning är anpassad till varje människas unika behov, och man tvingar inte in folk i två stereotyper som passar alla: ”actionhjälte eller prinsessa.” Det är en vanföreställning att män och kvinnor har ”olika andliga behov” beroende på kön. Varje person förhåller sig till Kristus direkt, från sin egen persons inre djup. Dessa ”andliga specialiteter och kategorier” hjälper inte, förutom som marknadsföringsredskap.

En präst refererade till något som värderas högt av helgonen, att få ”döpas i tårar:” en andlig gåva av stilla djup ånger och barmhärtighet som uttryck genom ömma (och ibland ihållande) tårar. Detta går ju emot Hollywoods idé om maskulinitet, men hos en bedjande man eller kvinna är det ett tecken på att den Helige Ande arbetar i den personen på ett djupt sätt. ”Trots att det går emot den vanliga uppfattningen om att vara macho, så förringar det inte något i den positiva ortodoxa maskuliniteten. Faktum är att det befäster relationen med Kristus.” Han tillägger att under aftongudstjänsten på fredagen före Påsk, när Kristi blomsterbeklädda grav bärs i procession och när man sjunger de tillhörande sångerna, ”då är det de mest maskulina i vår församling som du ser ha tårar i ögonen.”

Männen och Kyrkan, del 4/5:

Vi fortsätter textserien om Männen och Kyrkan, av Frederica Mathewes-Green. Detta är del 4. Del 1 finner du här, del 2 här, och del 3 här.

Obekväm tillbedjan. Män som utgår från ett intellektuellt sökande och besöker en ortodox kyrka kan bli förvirrade till en början. ”Ortodoxin är för skrämmande för en protestant som stöter på den för första gången.” ”Det är fantastiskt annorlunda.” ”Bugningarna, rökelsen, mässandet, ikonerna – en del av dessa saker tog det ett tag att vänja sig vid, men de fyllde ett tomrum efter det jag erfarit fram till dess.” ”En del män vet till en början inte vad de ska göra av sig själva under gudstjänsten, eftersom den inte är rent intellektuell, och eftersom man använder ett poetiskt språk i tillbedjan.

Uthållighet belönar sig: ”Ortodoxin ter sig skrämmande till en början, men ju längre tid jag spenderade där, desto mer fick jag en känsla av att detta var ‘hemma.’” ”I början var vi kullkastade av den högtidliga liturgin och dess intensiva vördnad, men där fanns något annat också – det är att det är en så stark maskulin känsla i ortodox tillbedjan och andlighet.” Som tjej kan jag berätta att jag först ogillade ortodox tillbedjan – jag var van vid att man fokuserade på inspiration och uppmuntran, dvs. att man fokuserade på mig. Det obevekliga fokuset på Gud allena tycktes ”hårt.” Efter några månader upptäckte jag dock att jag hade en djupt rotad hunger efter det där objektiva fokuset på Gud, trots att jag aldrig anat det innan. En kvinna som besökte en aftongudstjänst som bara hade vissa delar på engelska berättade för mig att hon inte förstått mycket av vad som pågick, ”Men jag förstod en sak: this is so not about me.”

Männen och Kyrkan, del 3/5:

Vi fortsätter textserien om Männen och Kyrkan, av Frederica Mathewes-Green. Detta är del 3. Del 1 finner du här, och del 2 här.

Jesus Kristus. Vad som drar män till ortodoxin är inte bara att den är utmanande och mystisk. Vad som drar dem är Herren Jesus Kristus. Han är i centrum av allt Kyrkan gör eller säger.

”Ortodoxin erbjuder en robust Jesus” till skillnad från en del andra kyrkor. Man visar också på en robust Jungfru Maria, hyllad i en hymn som ”vår Kapten, krigets Drottning.” Ett flertal använde termen ”stridande” eller talade om ortodoxin som kristendomens fallskärmsjägare. (Kriget är givetvis mot självförödande synd och de osynliga andliga makterna, inte mot andra människor.)