En kritik av tesen “Skriften allena.”

Jag har publicerat en del på temat redan, och anledningen till det är att jag tycker att Luthers tes om “Skriften allena” (latin: sola Scriptura) som norm för Kyrkan är för fattig. Jag vet att den protestantiska kristenheten är bred, och att där ryms många olika förhållningssätt till tron. En är ganska liberal i sin tolkning av Bibeln, en annan är “Bibeltrogen” och en tredje räknar rent av den heliga Traditionen som en källa till Guds ledning också, utöver Bibeln. Oavsett vilket publicerar jag här en ganska lång text (21 sidor) som ställer frågor man då måste besvara. Texten heter:

Sola Scriptura – En Ortodox analys av den reformatoriska teologins hörnsten, av fader John Whiteford (klicka på titeln för att läsa texten).

Texten är mycket läsvärd, men jag beklagar mig över författarens ibland onödigt hårda ton: Han är inte direkt “EK” – “Ekumeniskt Korrekt”. Kan man bortse från detta så ser man många riktigt bra argument och frågor som den, som menar att Luthers tes om “Skriften allena” som norm för kyrkan är bra, måste besvara.

Läs gärna och kom tillbaka med tankar och frågor. Det är jag som översatt till Svenska, så alla fel där är mina! Jag är ingen professionell översättare, men jag tyckte texten var värd att översätta ändå.

Advertisement

Saxat om uppenbarelsens fullhet:

En ortodox teolog, f. Dumitru Staniloae, har gjort flera viktiga iaktagelser om ikonens förhållande till andra former av Guds närvaro hos sitt folk. Skiljaktigheter i kristendomen har mestadels ägt rum då en aspekt av Guds uppenbarelse har separerats från andra och uppfattats isolerat från de övriga. När helst Guds ord i Skriften har tagits som Guds enda autentiska uppenbarelse, så har de kristna ägnat sig åt en myckenhet av subjektiva, mänskliga tolkningar och åsikter. Bara när alla sätt för Guds uppenbarelse och närvaro hålls samman blir den kristna tron sammanhållen i En, Helige, Apostolisk Tradition. Både de heliga mysterierna (sakramenten) och Kristi ikon förhindrar en subjektiv tolkning av Skriften eftersom bägge uppenbarar en helt annan aspekt av kristi person och gudomliga makt, som Gud och gudomliggjord Människa. Bara allt sammantaget ger oss den fullständige Kristus. Det är samma sak i normala mänskliga förbindelser: samma ord kan tolkas olika med ett annat ansiktsuttryck. Ansiktets uttryck (här på ikonen) måste bekräftas av orden (i Skriften) och handlingarna (i sakramenten) för att vi skall kunna känna till Kristi fullhet.

– Guds Mänskliga Ansikte, av prästmunk fader Calinic (Berger), i “Ortodox Tidning” nr. 8 (471) årg. 49, s. 5.

Skriften och Traditionen, del 3/3:

Av R. Thomas Zell

Vad är Traditionen?

Traditionens viktigaste innehåll, det Nya Testamentet, höll fortfarande på att utvecklas under hela det första århundradet. Den Heliga Skrift, Guds osvikliga och ofelbara ord som apostlarna förmedlat, står högst och utan konkurrens. Den Ortodoxa teologen biskop Kallistos Ware talar för hela kristendomen när han säger att ”Bibeln är den högsta uppenbarelsen av Guds vilja för människorna.”

Folk från min evangelikala bakgrund har slagit knut på sig själva när de försökt ”hålla fast” vid denna livsviktiga aspekt av den Heliga Traditionen. Man kunde inte riktigt kalla sig evangelikal om man inte läste Bibeln regelbundet, gick till en Bibeltrogen kyrka där Skriften både predikades och praktiserades, samt spenderade tid på att begrunda den Heliga Skrifts budskap.

Skriften och Traditionen, del 2/3:

Av R. Thomas Zell

Den Heliga Traditionen: orättvist anklagad

Ingen kan förneka att tradition kan ha farliga och mörka sidor. Man behöver ingen teol.kand. i biblisk forskning för vara medveten om det hårda språket som används i Skriften gentemot fariséernas lagiska och människofokuserade traditioner, eller de tomma traditionerna som fanns på Nya Testamentets tid, och som den helige Paulus uppmanar sina läsare att vara på sin vakt mot (Kol 2:8).

Några av de hårdaste orden i hela Skriften riktade mot denna sida av traditionen kommer utan tvekan från Jesus Kristus själv i Matteus 15:3-9. Han kallar fariséerna ”hycklare” eftersom de gör Guds befallningar om intet genom deras falska traditioner. Jesus fortsätter sedan att kritisera dem genom att citera Jesajas profetia: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud.”

Vilket vettig kristen skulle vilja vara delaktig i något som fick en så hård kritik från Herren själv?!

Skriften och Traditionen, del 1/3:

Av R. Thomas Zell

Bibeln säger att när någon en gång tagit emot Kristus, så kan han aldrig gå miste om sin frälsning. För alla sanna kristna är evigheten säker.

Bibeln säger att det är möjligt att falla bort ifrån nåden. Till och med troende människor kan vända sig bort från Gud och för alltid gå förlorade i sina synder.

Bibeln säger att homosexualitet är en perversion av Guds moraliska lag, och en avvikelse från människans naturliga beteende.

Bibeln säger att homosexualitet är moraliskt acceptabelt. Det är ett sätt att leva, lika gott som något ”traditionellt” sätt att ingå äktenskap eller bilda familj.

Ny rubrik på sidan.

Jag har lagt till en ny rubrik till höger här på sidan, under “kategorier.” Den heter “sola Scriptura” vilket är latin och betyder “Skriften allena.” Det var en av Luthers käpphästar under reformationen. Från Luthers dagar fram till idag har “sola Scriptura” förvanskats och muterats av en lång rad schismatiska grupper, en splittringens kultur som kommit att bli den protestantiska kyrkans skam. Vad Luther en gång menade, “Skriften som främsta auktoritet”, har nu blivit “Skriften som enda auktoritet.” Det är en nymodighet i kyrkans historia, och den leder bort från sanningens fullhet och därför vill jag, under den nya rubriken, ge mina läsare den gamla kyrkans svar på problemet “sola Scriptura.”

Låt mig nu få citera en man som hjälpt till att leda mig dit jag är, främst genom sina böcker 21 Kyrkofäder och Drick djupt av Anden, pingstpastor Peter Halldorf:

Reformationens reaktion mot en avtärd kyrka var begriplig och befogad. Det olyckliga var det motsatsförhållande som uppstod under tidigt 1500-tal mellan skrift och tradition. Dessa två, som under den odelade kyrkans tid betraktats som oskiljaktiga, kom nu att glida isär. Med parollen Sola Scriptura, Skriften allena, formulerades en hållning som separerade Bibeln från historien. Det skrivna Ordet åtskiljdes från Andens fortgående verk i kyrkans liv.

Därmed var det fritt fram för var och en att bli sin egen bibelguide. “Du kanske läser så, men jag läser så här.” En hållning som klätt den moderna tidens individualism förträffligt. Kristna började tala om min tro istället för vår tro.

Det ledde inte bara till att den enskilde kristne blev mer sårbar i sin tro. När allt hänger på min överlåtelse och hängivenhet, min tro och fasthet, mina böner, öppnar sig snart en ravin av förtvivlan när jag ställs inför min egen svaghet och brist.

tron är förvisso personlig och pingsten är ett andligt myndigförklarande av människan. Men det är inte detsamma som att tron är ett privat projekt. Vi bärs av kroppens – kyrkans – tro, och framför allt av honom som är huvudet.  Vi tror tillsammans, inte var och en på egen hand. Här ligger styrkan i att vara del av den kristna församlingen. Som det heter, till vår stora lättnad, i en av de gamla nattvardsbönerna: “Herre, se inte till våra synder, utan till din kyrkas tro…”

Senare skriver han att

När var och en blev sin egen andliga auktoritet låg snart vägen öppen för en utveckling som skulle leda till ständigt nya avknoppningar. Den som menade sig läsa Bibeln i större trohet mot ursprungskristendomen än andra uppfattade sig ha mandat att bilda egen kyrka. Det protestantiska hjärtat, plågat av ensidighetens defekt, var fött.

(Från boken En Doft av Helgon, Cordia 2008)

Till anabaptisterna och evangelikalerna, med glimten i ögat!

Jag uppskattar att ta små pauser i mina studier och läsa något för egen uppbyggelse och eget nöje. För tillfället läser jag en fantastisk bok av Fr. Joseph Huneycutt, ortodox präst i Houston Texas. Boken heter “We Came, We Saw, We Converted“, och handlar om hur livet kan te sig som en “Orthodox White Boy” – någon som konverterat till ortodoxa kyrkan i en protestantisk kontext, typ. Alltså precis som jag har gjort! Hög igenkänningsfaktor.

I kapitlet “Constantine: He Built the City, But He Didn’t Write the Song!”, ett kapitel som behandlar många protestanters kritik av den hl. kejsar Konstantin, reser Fr. Joseph i en tidsmaskin tillbaka till ett rum i Rom år 313, och det följande utspelar sig:

there came a loud knock at the door, and I opened it to se three frazzled and haggard hippie types come rushing into my house, saying, “Berne! (For some reason, “Bernie” appears to be my time travel name.) Your’e not going to believe what happened! Sit down and listen!”

I didn’t know what else to do but sit down. They related their tale of woe:  “Bernie, it was Saturday and we were worshipping in the community worship center, you know: wearing jeans, banging tambourines, strumming our guitars and singing the ancient hymn-”

I said, “Kumbaya”?

“No! You Know: ‘Our God is an awesome God.’ Anyway, on about the eighteenth time through the chorus, word came down that Emperor Constantine had ruined the Church!”

“What?” I asked. “You mean he demanded Power Point® presentations and use of the words emergent and post-modern?”

“No, Silly,” they replied. “He wants us to do church on Sunday, pray to the dead, worship Mary, wear gold vestments, and call ourselves Catholics!

Nu på svenska: Biskop Kallistos Ware: Hur Bibeln ska läsas, del 4/4:

Bibeln som personlig

Som den helige Markus munken, en tidig asketisk författare i den kristna östern sade: ”När en som är ödmjuk i sina tankar och utför andliga gärningar läser den Heliga Skrift kommer han säga att allt handlar om honom och inte om hans granne.” Som ortodoxa kristna ska vi leta överallt i Skriften efter personliga tillämpningar. Vi ska inte bara fråga ”Vad betyder detta?” utan ”Vad betyder detta för mig?” Skriften är en personlig dialog mellan Frälsaren och mig själv – Kristus talar till mig, och jag svarar. Det är det fjärde kriteriet för hur vi läser Bibeln.

Jag ska se på alla Skriftens berättelser som del av min egen personliga berättelse. Vem är Adam? Namnet Adam betyder ”man”, ”människa”, och på så vis berättar 1 Mosebok inte bara om Adams fall, utan också om mitt. Jag är Adam. Det är till mig Gud talar när han säger till Adam: ”Var är du?” (1 Mos 3:9). Vi frågar ofta ”Var är Gud?” Den verkliga frågan är den Gud ställer till den Adam som bor i oss alla: ”Var är du?”

Nu på svenska: Biskop Kallistos Ware: Hur Bibeln ska läsas, del 3/4:

Kristus, Bibelns Hjärta

Det tredje vi ska tänka på när vi läser Skriften är att vår läsning ska vara Kristus-centrerad. Skriften utgör en sammanhängande helhet eftersom alla böcker är Kristus-centrerade. Frälsning genom Messias är det centrala och gemensamma ämnet. Han är ”tråden” som går genom hela den Heliga Skrift, från den första meningen till den sista. Vi har redan varit inne på hur bilder av Kristus återfinns i gamla testamentet.

Mycket av den västliga moderna kritiska forskningen i Skriften använder sig av ett analytiskt synsätt. Man delar upp varje bok mellan olika källor. De sammanfogande länkarna nystas upp, och Bibeln förminskas till en rad ursprungliga enheter. Det finns förvisso värdefulla saker i detta, men vi måste se både Skriftens enhet såväl som dess mångfald. Både det allomfattande slutet såväl som de olika begynnelserna. Överlag föredrar man, inom ortodoxin, ett syntetiskt snarare än ett analytiskt synsätt, där man ser på Skriften som en integrerad helhet, där Kristus överallt är den förenande faktorn.

Nu på svenska: Biskop Kallistos Ware: Hur Bibeln ska läsas, del 2/4:

Förstå Bibeln genom Kyrkan

För det andra ska vi ta emot och tolka Skriften genom Kyrkan och i Kyrkan. Vi närmar oss inte Skriften bara i lydnad utan också ecklesiologiskt.

Det är Kyrkan som talar om för oss vad som är Skrift. En bok är inte en del av Skriften på grund av någon teori om dess datering eller författarskap. Även om man t.ex. skulle kunna bevisa att det fjärde evangeliet faktiskt inte var skrivet av Johannes, lärjungen Kristus älskade, så skulle det inte påverka det faktum att vi Ortodoxa räknar det fjärde evangeliet till den Heliga Skrift. Varför? Jo, för att johannesevangeliet är accepterat av Kyrkan och i kyrkan.