“Ge akt på dig själv”: Uppmärksamhet och vår digitala kultur

Av Arkimandrit Maximos Constas. Denna text är en översättning av fader Maximos artikel på engelska som du kan hämta här (med kompletta fotnoter och referenser). Fader Maximos har levt som munk på Simonopetra på Athos, men är nu verksam i USA.

Vårt distraherade liv

Vår allestädes närvarande och påträngande cyberkultur utlovade först en teknologisk utopi, men har istället utlöst en andlig kris i vilken den mänskliga erfarenheten systematiskt fragmentiserats och jagets koherens hotas allt mer. Genom att leva i en kultur av organiserade distraktioner blir våra tankar isolerade och frånkopplade, vilket hindrar oss från att se och erfara livet i dess helhet. Distraktioner och fragmentering har negativa konsekvenser för kunskapsorganisation: de hindrar oss från att engagera vårt andliga djup och gör oss oförmögna att ägna oss åt våra medmänniskors andliga djup, eftersom vi förlorat kontakt med vår egen personhet och därför inte heller varken kan bemöta vår nästas personhet eller Guds.

Med start år 2009 publicerade New York Times en serie artiklar under temat ”Driven till distraktion”, vilka fokuserade på olyckor och dödsfall där ouppmärksamma förare varit involverade. Serien fortsatte sedan med ”distraherade doktorer”, och kunde rapportera om det stora antal kirurger som förlade personliga telefonsamtal till operationstid; om sjukvårdspersonal som sms:ade samtidigt som de hjärt-lung bypass-maskin; och om narkossköterskor som köpte resor online.

Distraktioner orsakad av sociala media på arbetsplatsen kostade den amerikanska ekonomini $650 miljarder per år, då avbrott på grund av sociala medier skedde var tionde minut, och med anställda som spenderade 41% av sin tid på Facebook. Enbart i USA lades 12 miljarder timmar kollektivt på att surfa på sociala medier varje dag. Den genomsnittlige högskolestudenten lägger 3 timmar per dag på att kolla sina sociala medier, men bara 2 timmar på sina studier. Förutom dessa officiella data finns ett överflöd av anekdotiska bevis, som t.ex. en rapport från september 2013 om passagerare på ett tåg i San Francisco som alla var så distraherade av sina telefoner och paddor att de inte lade märke till den beväpnade man som viftat med sitt vapen för alla att se under ett antal minuter innan han sköt och dödade en 20 år pendlare (det hela fångades på tågets övervakningskamera).

Advertisement

Utdrag om sex före äktenskapet

Följande text är hämtad från prästmunk Gregorios bok The Mystery of Marriage (Engelsk utgiva 2018). Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget.

De negativa effekterna av sexuella förbindelser före äktenskapet hos dagens unga spelar en viktig roll i krisen för det sakramentala äktenskapet. Detta är välkänt för andliga fäder och de som äger andlig vakenhet och insikt. Andra, mindre upplysta personer, inklusive paren själva, betraktar sex före äktenskapet som normalt och oroar sig inte när de drabbas av dess smärtsamma konsekvenser. […]

Det finns många idag som undrar om det är en synd att fullborda [genom sexualakten, övers. anm.] en relation innan äktenskapet. Svaret, vilket är i enighet med Kristi undervisning och inte förändras från en tid till en annan, är utan reservationer: ”ja”. Sexuella relationer före det att man firat äktenskapets sakrament är en synd, och även om det är svårt att ta till sig, så skiljer det sig inte särskilt mycket från prostitution.

Idag, när en ung människa säger sig vara i en relation med någon, är det underförstått att denna relation redan fullbordats. Det mest beklagliga är att folk i vår tid fått ett så avtrubbat samvete att sex före äktenskapet betraktas som något normalt. Förutom det utomäktenskapliga samlivets första synd är paret övertygade om att de inte gjort något syndigt. Detta synsätt förtränger omvändelsen och förvärrar synden med alla dess olyckliga konsekvenser. Idag lägger folk inte grunden till familjelivet på annat än synd som hörnsten, snarare än på Guds välsignelse. Oundvikligen kommer det bygget att rasa.

Frestelser från höger

Följande text är från Arkimandrit Chrysostom, Abbott på klostret Faneromeni, Naxos (tidigare prästmunk på klostret Koutloumousianou på berget Athos). Texten på engelska här.

”Höger” och ”vänster” har inte bara med politiska preferenser att göra. Termerna har också en gammal historia i den andliga vägledningen, i det de beskriver två olika slags frestelser i det andliga livet. Faktiskt ansågs frestelsen ”från höger” vara allvarligare, eftersom den var svårare att upptäcka.

När kommer en frestelse från höger och när kommer den från vänster? Låt mig ge ett exempel. Om djävulen föreslår att du ska lura en kollega för egen vinnings skull utgör det en frestelse ”från vänster”. Du vet varifrån den kommer och du kan antingen godta den eller förkasta den. Men om djävulen viskar om att vi befinner oss i kris, och att din kollega inte har en egen familj vilket rättfärdigar att du kan lura vederbörande med tanke på dina egna barn, då utgör det en frestelse ”från höger”. Med andra ord ikläds den frestelsen i goda intentioner, eller i alla fall som ett nödvändigt ont. Den är ett sätt att hitta på ursäkter för synd.

Att bemöta sjukdom på andligt vis

Följande text är ett utdrag ur prästmunk Gregorios lilla häfte “Illness and the Believer” från 2012. Det är femte delen i en liten skriftserie om åtta delar vid dags dato. I dessa små skrifter ger författaren uttryck för djupt traditionell andlighet från Athos. Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget. Han är mest känd för sin kommentar till den gudomliga liturgin i fädernas ljus.

Människan måste bära sjukdomens prövning på ett andligt vis om hon ska få någon nytta av erfarenheten. När hon tar sig an sjukdom på detta viset kommer hon vara tacksam till Gud som, likt en kärleksfull fader, ansåg henne värdig denna fostran och således låta sig påminnas om profetens ord: ”Herren tuktar den han älskar och agar den son han har kär” (Ords 3:12). Hon kommer också att dra sig till minnes apostelns ord: ”För var finns den son som inte tuktas av sin far?” (Hebr 12:7), och därpå överlämna sig själv i Guds försyn, han som är våra själars och kroppars enda Läkare. Låt oss nu studera lite närmare hur vi bemöter sjukdom på andligt vis.

Fyra hinder på väg till bikt

Följande text är ett utdrag ur prästmunk Gregorios lilla häfte “Repentance and Confession” från 2010. Det är första delen i en liten skriftserie om åtta delar vid dags dato. I dessa små skrifter ger författaren uttryck för djupt traditionell andlighet från Athos. Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget. Han är mest känd för sin kommentar till den gudomliga liturgin i fädernas ljus.

I vår strävan efter omvändelse stöter vi på många hinder. Sådana hinder möter oss antingen genom djävulens ondska eller vår egen bristfälliga läggning. Låt oss studera båda dessa närmare:

1.) En del människor befinner sig i ett okänsligt tillstånd. De säger: ”Jag har inget att bekänna. Jag har inte skadat något. Jag har varken dödat någon eller stulit något.” Dock, om du frågar dem om specifika synder, även allvarliga sådana, skulle de erkänna att de gjort sådant, men de påstår att det inte är synder, utan säger: ”Nu för tiden gör ju alla så”. De tror att när många människor sysslar med en synd så är det inte längre en synd.

Evangelisten Johannes ord riktas till de som menar sig inte ha syndat: ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. […] Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss” (1 Joh 1:8, 10). Aposteln Jakob skriver: ”Vi felar ju alla på många sätt” (Jak 3:2). Det är på grund av detta vi alla är i behov av själens läkedom som erbjuds oss i den heliga bikten.

Må vi bli dårar för Kristus!

Följande text är ett utdrag ur arkimandrit Aimilianos predikan “Fools for Christ” från 1987. Arkimandrit Aimilianos var igumen på klostret Simonopetra på Athosberget, och dog 2019. Han är en av vår tids främsta andliga vägledare. Här uppmuntrar han åhöraren att bli en “dåre för Kristus” i någon mån.

Låt oss nu begrunda den betydelse som de heliga dårarna har för oss. Vi har sett dessa helgons extatiska andliga kärlek. Den är underbar! Kan vi erfara densamma? Det är inte enkelt. Vårt hjärta måste kunna härbärgera en sådan kärlek för att vi ska kunna erfara den. Likväl är vi alla ”dårar för Kristus” i högre eller lägre grad, som aposteln Paulus sade (jfr. 1 Kor 4:10). Vilken troende kristen som lever här i världen skiljer sig inte från de som inte tror?

Låt säga att du plötsligt insåg trons sanning. Du gick till bikt och började leva ett nytt liv. Dina vänner skulle se skillnad med en gång! Du skulle behöva handskas med vissa problem. Du frågar dig själv: ”Vad ska jag göra på söndag morgon? Tidigare brukade jag gå på promenad. Nu måste jag gå till kyrkan. Ska jag gå eller inte?” Ser du att vi redan ställs inför vårt första problem. Om du går till kyrkan kommer de att säga: ”Vår vän har blivit galen!” Du går till en middagsbjudning – varför skulle du inte gå? – och den äger rum på en fastedag, eftersom de förlagt den just på en fastedag för att se om du kommer att avstå. Ska du avstå eller inte? Ska du visa din hängivelse till Gud? Om de ser dig fasta kommer de att säga ”Någonting har hänt med honom.” Vi må klumpas samman hur som helst, men en troende person kommer alltid stå ut i mängden, eftersom hon skiljer sig från de andra. Varje troende person kommer att vara som en dåre i Kyrkan för Kristus; som en martyr och profet, precis som dårarna var. Och det finns många troende som är sådana. Här i denna kyrka kan man fråga sig: hur många hemliga martyrer – dårar för Kristus – är vi?

Tre förutsättningar för sunt andligt liv

Följande korta stycke är ett utdrag ur arkimandrit Georgios korta bok Experiences of the Grace of God (s. 21-23) som handlar om just sanna och genuina andliga erfarenheter enligt den Ortodoxa Kyrkans heliga tradition. Arkimandrit Georgios var igumen på klostret Gregoriou på Athosberget, och dog 2014. Texten ger på ett utmärkt sätt uttryck för ortodox kristen andlighet.

Förutsättningar för autentisk erfarenhet av Guds nåd

Arkimandrit Georgios (Kapsanis)

Vi ska nu undersöka förutsättningarna som försäkrar oss om att de olika [andliga] erfarenheter vi har är autentiska och inte falska.

Den första förutsättningen är att vi måste leva i omvändelse. Om vi inte omvänder oss från våra synder och inte renar oss från våra lidelser kan vi inte skåda Gud. Vår Herre säger ju i saligprisningarna: ”Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” (Matt 5:8). Ju mer en människa renas från lidelserna, omvänder sig och återvänder till Gud, desto bättre kan hon skåda och erfara honom.

Det är ett misstag att söka och ta emot erfarenheter av Gud på konstgjord väg och med metoder som heretikerna använder, hinduer och yogis. Dessa erfarenheter är inte av Gud. De är frammanade på psykologisk väg.

De heliga fäderna lär oss: ”Ge blod och ta emot ande”. Det vill säga, om du inte ger av ditt hjärtas blod genom omvändelse, bön, fasta och genom all andlig kamp, kan du inte ta emot den Helige Andes nåd.

Ortodoxa Kyrkan och världen

Jag tycker mig, grovt sett, se två tydliga trender bland ortodoxa bekännare kring hur man ska förhålla sig till världen och samhället: antingen med skepsis och misstänksamhet, eller med frimodighet och förtröstan på Gud.

Båda finner stöd i Bibeln, men beror också på hur man tolkar olika bibelställen. T.ex. “Anpassa er inte efter den här världen” (Rom 12:2) och ”Älska inte världen och det som finns i världen” (1 Joh 2:15). Vad betyder dessa uppmaningar? Antingen (1) betrakta världen med misstänksamhet och agera mer eller mindre separatistiskt, eller (2) var verksamma i världen med frimodighet samtidigt som vi inte anpassar oss efter världens fallna tillstånd. Personligen förespråkar jag det andra sättet att läsa.

Varför? Jo, därför att Jesus själv säger att han övervunnit världen (Joh 16:33), att vi sänds som får in bland vargar (Matt 10:16), men att vi ändå inte ska frukta dem som bara kan döda kroppen (Matt 10:28), att hans frid “som övergår vårt förstånd” (Fil 4:7) ska vara med oss och att vi därför inte ska känna oro eller tappa modet (Joh 14:27), att de dygder som präglar kristnas förhållande till sina medmänniskor inte är fruktan, skepsis och misstänksamhet, utan kärlek, glädje, frid, tålamod, gästvänlighet osv. (Gal 5:22-23).

Mångfaldiga pandemier

Herdabrev av metropoliten av Naupaktos, Hierotheos (Vlachos). Rubriker är satta av bloggens författare för lättare navigering.

Metropolit Hierotheos

Inledning:

Att diskutera känsliga pastorala och sociala frågor är riskabelt på något sätt. Det är bättre, att man inte alls rör vid dessa teman, utan talar om oviktiga saker. Det här är dock också slutligen resultatlöst.

Som ansvarsfull kyrklig herde måste jag besluta och föreställa mina tankar om olika kritiska teman för att informera kristna troende.

Om man är asket i Heliga Bergets öken, behöver han kanske inte lägga sig i saker, utan bara säga något till dem som frågar honom om något, enligt Gerontikons ord “Åldringen sade…”

En pastoral tjänsteuppgift innehåller ändå ansvar och plikter angående de kristna som hör till hjorden.

För en kort tid sedan skrev jag således en encyklika till mitt heliga stifts prästerskap, så att vi inte skulle ha allvarliga coronafall bland präster och att denna ondska inte skulle spridas i hela Kyrkan och att kristna inte skulle kunna skylla på präster för att de sprider sjukdomen.

De som agerar på den sociala och kyrkliga scenen måste åtlyda försiktighetsåtgärder. Det skulle vara irrationellt att läkarna på sjukhus skulle operera eller vårda på andra sätt utan nödvändiga skyddsåtgärdar.

Ändå har varje tal sitt motargument, som sagt – “allt tal kämpar med tal” – eftersom människor har olika åsikter. De befordrar dem med teologiska, parateologiska, vetenskapliga eller paravetenskapliga argument. Således har man skrivit olika texter – andra aktningsfullt och några andra med en olämplig, hånande stil – och på så vis har inte bara coronaviruset, utan också paranoiaviruset, dykt upp.

Det här är likaväl vår tids problem: några frågar om saker, som har redan svarats på i den texten som de antagligen har läst och som de dömer.

Här gäller det en andlig sjukdom som orsakar mångfaldiga pandemier, även inom Kyrkans heliga institution.

I alla fall vill jag i denna text erbjuda några förklaringar som gäller om min encyklika angående coronaviruset och sjukdomen som det orsakar. Coronaviruset är ingen “vanlig förkylning”!

Vara och kaos

Denna text är översatt från fader Stephen De Young’s blogg The Whole Counsel blog. Originalet publicerades 2019-06-24. Jag har översatt den eftersom den ger viktig förståelse kring det eviga livet och den bibliska och ortodoxa förståelsen av den eviga domen och syftet med livet i sig. Författaren reder ut orsaken till varför felaktiga läror som universalism och annihilationism sprider sig i vår moderna tid. Texten är mycket läsvärd för varje kristen som vill fördjupa sig i sin tro.

Vår moderna förståelse av begreppet ”vara/existens” är i motsats till intighet eller icke-existens. Något existerar, och med detta menar vi att det har något slags materiell verklighet, att det är ett ting. Eller så existerar det inte, och då betyder det att det är något påhittat som inte har en verklig existens i tid och rum. Svårigheten att diskutera Guds existens som ”en varelse” [notera etymologin kring ”att vara” = varelse] inom detta paradigm är just vad som skapat de flesta fruktlösa diskussioner kring ateism i vårt samhälle. Denna förståelse föregicks under flera sekler, särskilt i tänkandet i Väst, av en förståelse med rötter hos Platon och vidare utvecklad av medel- och nyplatonismen. Inom platonismen ställdes varande inte i motsats till ett slags uppfattning om icke-varande vilken kunde jämföras med icke-existens, utan istället i motsats till blivande. Det finns ting som helt enkelt är. På grund av detta är de överlägsna allt som är i rörelse eller genomgår en förändringsprocess i vilken de håller på att bli något men i mer eller mindre grad ännu inte är detta ting. Följden av detta är att stillastående/orörlighet är en av de högsta dygderna för platonismen.