Första besöket i en ortodox kyrka?

“Första besöket i en ortodox kyrka: 12 saker jag önskar jag känt till”, av Frederica Mathewes-Green, till svenska av Mikael Fälthammar

Ortodox tillbedjan är annorlunda! En del olikheter är uppenbara och kanske svåra att förstå första gången du kommer till en kyrka. Andra upptäcker du efter en tid. Här följer lite information som kan hjälpa dig att känna dig mer hemma i en ortodox gudstjänst – tolv saker jag önskar att jag känt till innan jag besökte en ortodox kyrka för första gången.

1. Vad handlar allt tumult om?

Under den första delen av gudstjänsten verkar kyrkan vara i tumult. Folk går fram i kyrkan och ber inför ikonostasen (de stående ikonerna framför altaret), de kysser saker och tänder ljus trots att gudstjänsten redan har börjat. Faktum är att gudstjänsten redan börjat när du kom in trots att det klart och tydligt stod ”Gudomlig Liturgi 9:30” på skylten utanför. Du kanske skäms lite över att du tydligen kommit för sent, men några andra verkar komma ännu senare, och de håller på att gå runt i kyrkan. Vad är det som händer egentligen?

I en ortodox kyrka är det bara en eukaristisk gudstjänst (Gudomlig Liturgi) per söndag, och den föregås av en timmeslång morgongudstjänst (Matutin eller Orthros) och några korta förberedelse-gudstjänster före den. Det är ingen paus mellan dessa gudstjänster – den ena börjar när den andra slutar, och utsatta starttider är bara rimliga gissningar. Allt som allt spenderar prästen över tre timmar vid altaret varje söndag, ”stående i elden”, som en ortodox präst uttryckte det.

Resultatet av detta ständiga flöde är att det inte finns en punkt när alla sitter tyst i kyrkbänkarna, sneglar på klockan som närmar sig 9:30, och väntar på att ingångshymnen ska börja. Ortodoxa gudstjänstfirare anländer när som helst från det att morgonbönen börjar fram till första delen av liturgin, vilket är ett tidsspann på över en timme. Man kan vara säker på att något pågår oavsett när man anländer, och de ortodoxa hindras inte av detta att be sina privata böner, dvs. de böner man ber när man träder in i en kyrka. Detta är distraherande för de som är nya, och kan till och med upplevas respektlöst, men snart börjar du förstå att det är ett uttryck för en tro som inte bara är formell utan mycket personlig. Det är självklart ingen ursäkt för att dyka upp efter 9:30, men punktlighet är tyvärr en av de få goda egenskaperna många ortodoxa saknar.

2. Stå upp, stå upp för Jesus.

I den ortodoxa traditionen står de troende upp nästa hela gudstjänsten. Det är sant. I en del ortodoxa kyrkor finns inte ens stolar, förutom några få utspridda längs väggarna för de som behöver dem. Förutom variation i praxis har en del kyrkor välanvända kyrkobänkar, speciellt de som köpt en gammal kyrkobyggnad. I vilket fall, om du tycker att ståendet är för utmanande är du välkommen att slå dig ner. Ingen tar illa vid sig om de ens lägger märke till det. Långtids-stående blir lättare med lite övning.

3. I detta tecken.

Det är en underdrift att säga att vi gör korstecknet ofta. Vi tecknar oss själva varje gång Treenigheten åkallas, närhelst vi vördar korset eller en ikon, och vid många andra tillfällen under liturgin. Folk förväntas dock inte göra allt på samma sätt. En del korsar sig tre gånger på raken, och en del avslutar med att röra vid golvet med sin högra hand. När de träder in i en kyrka går en del fram till en ikon, gör ”metanoia” – korsar sig själva och bugar sig till golvet med högra handen – två gånger, sedan kysser de ikonen, och sen gör de en metanoia till. Detta vänjer man sig med tiden, men i början verkar det som en sån där hemlig handskakning som du är bombsäker på att göra fel. Oroa dig inte, du behöver inte göra likadant.

Vi korsar oss med vår högra hand från höger till vänster (tryck, dra inte), i motsats till romerska katoliker och högkyrkliga protestanter. Vi håller handen på ett speciellt sätt: tummen och de första två fingerspetsarna ihoptryckta, de sista två fingrarna pressade mot handflatan. Här, som alltid, syftar det ortodoxa bruket till att göra allt för att bygga upp tron. Ser du symboliken? (Tre fingrar tillsammans för Treenigheten; två fingrar mot handflatan för Kristi två naturer och hans nedstigande till jorden.) Detta kräver också övning. Om en nybörjare håller fingrarna lite fel blir man inte stämplad som hedning.

4. Vafalls, inget knäfall?!

Vi knäböjer vanligen inte. Ibland gör vi prostrationer. Det är inte samma prostration som i den romersk-katolska traditionen, där man lägger sig raklång på golvet. Vår prostration går till så här: vi knäböjer, lägger våra händer på golvet och vidrör med vår panna golvet mellan våra händer. Det är precis som på fotografierna på tillbedjan från mellanöstern som för en västerlänning verkar som ett hav av ändor. Först känns en prostration pinsam, men ingen annan skäms, och efter ett tag känns det okej. Kvinnor inser snart att långkjolar lämpar sig bäst för prostrationer, precis som att vanliga skor är bäst att stå i.

Ibland gör vi såhär och reser oss direkt igen, som när vi ber hl. Efraim syrierns bön vilken beds flitigt under fastan. Andra gånger böjer vi oss ner och stannar där ett tag, som en del församlingar gör under en del av eukaristibönen.

Alla gör inte prostration. En del knäböjer, några står med huvudet ner; i en kyrkbänk kanske man böjer knä framför sittplatsen. Att stå och känna sig obekväm är också okej. Ingen kommer lägga märke till om du inte gör en prostration. Inom ortodoxin finns en stor acceptans för individuella fromhetsuttryck, snarare än en känsla av att folk iakttar dig och blir förnärmade om du gör fel.

En man som var präst i den episkopala kyrkan sa att när han såg folk göra prostration var det en av de saker som gjorde att han blev ivrigare att bli ortodox. Han tyckte att ”det är så vi borde vara inför Gud.”

5. Med kärlek och kyssar.

Vi kysser saker. När vi kommer till kyrkan kysser vi ikoner (Jesus på fötterna och helgon på händerna, enligt sed). Du kommer också att se att folk kysser kalken, en del kysser kanten på prästens skrud när han går förbi, altartjänarna kysser hans hand när de ger honom rökelsekaret, och vi alla köar för att kyssa korset när liturgin är slut. När vi talar om att ”vörda” något menar vi oftast att korsa oss själva och kyssa det vi vördar.

Vi kysser varandra innan vi tar emot kommunionen (”Hälsa varandra med kärlekens kyss,” 1 Pet 5:14). När romerska katoliker eller högkyrkliga protestanter ”ger varandra friden,” kramar de varandra, tar i hand, eller kysser flyktigt på kinden; så hälsar västerlänningar på varandra. Inom ortodoxin finns olika kulturer: greker och araber kysser på två kinder, och slaver kysser en tredje gång på den första kinden. Följ deras ledning som är runt omkring dig och försök att inte slå dig på näsan.

Den vanliga hälsningen är ”Kristus är mitt ibland oss” och man svarar ”Han är och skall vara.” Oroa dig inte om du glömmer av vad du ska säga. Det är inte samma hälsning som i Svenska Kyrkan, ”Herrens frid.” Det är inte heller ”Hej, fin kyrka ni har här.” Att utbyta fridskyssen är en liturgisk akt, ett tecken på den mystiska enheten. Prat och sällskap sparar vi till senare.

6. Välsignat bröd och konsekrerat bröd.

Det är bara de ortodoxa som får ta emot kommunionen (nattvarden), men alla kan få lite av det välsignade brödet. Så här fungerar det: det runda nattvardsbrödet som bakats av någon i församlingen är stämplat med ett sigill. Prästen skär ut en bit av sigillet och lägger det åt sidan under förberedelsegudstjänsten före liturgin; det kallas ”Lammet.” Resten av brödet delas och läggs i en stor korg, sedan välsignas det av prästen.

Under eukaristibönen konsekreras Lammet till att bli Kristi kropp, och kalken med vin konsekreras som hans blod. Nu händer något oväntat: prästen lägger ”Lammet” i kalken med vinet. När vi tar emot kommunionen ställer vi oss i kö framför prästen och när det blir vår tur öppnar vi munnen medan han ger oss en bit av det genomvåta brödet med en guldsked. Han ber också för oss och nämner oss vid namn, antingen vårt tilltalsnamn eller vårt helgonnamn som vi valde när vi döptes eller mottog krismationen (togs upp i kyrkan genom att bli smorda med olja).

När vi gått förbi prästen kommer vi till en altartjänare som håller korgen med välsignat bröd. Folk tar lite till sig själva och till besökande och icke-ortodoxa som är närvarande. Om någon ger dig en bit välsignat bröd ska du inte drabbas av panik; det är inte den eukaristiska Kristi kropp. Det är ett tecken på gemenskap.

En del besökare blir förnärmade av att de inte tillåts ta del av kommunionen. De ortodoxa tror att mottagandet av kommunionen är djupare än jag-och-Jesus; det bekräftar tron på den historiska ortodoxa läran, lydnad till en ortodox biskop, och en överlåtelse till en gudstjänstfirande ortodox församling. Detta är inte exkluderande; alla är inbjudna att göra denna överlåtelse till den ortodoxa kyrkan. Eukaristin är dock kyrkans skatt, och den är förbehållen de som är förenade med kyrkan. En analogi kan vara att vänta med äktenskapliga relationer tills det att man har gift sig.

Vi behandlar också Eukaristin mer allvarsamt än vad många andra samfund gör, vilket också förklarar varför vi skyddar den från allmänt deltagande. Vi tror att det verkligen är Kristi kropp och blod. Vi själva tar inte emot kommunionen om vi inte biktar våra synder regelbundet för en präst och har frid med de andra kommunikanterna. Vi fastar från all mat och dryck – ja, till och med en kopp kaffe – från midnatt natten före kommunionen.

Detta leder oss över till frågan om fasta. När nykomlingar hör om den ortodoxa praxisen är den vanligaste reaktionen, ”Du måste skämta.” Vi fastar från kött, fisk, mejeriprodukter, vin och olivolja nästan varje onsdag och fredag, och under fyra andra perioder under året. Den längsta perioden är stora fastan före påsk. Allt som allt rör det sig om nästan halva året. Här, som annars, kan du räkna med en stor variation. Med vägledning från sin präst avgör folk i hur hög grad de kan hålla dessa fastor, både fysiskt och andligt – att försöka för hårt för tidigt föder snart frustration och nederlag. Den fasta man håller har ingen annan att göra med. Som hl. Johannes Chrysostomos säger i sin älskade påskpredikan, alla är välkomna till festen oavsett om de fastat eller inte: ”Ni nyktra och ni bekymmerslösa, ära dagen… Gläd er idag, både ni som har fastat och ni som inte beaktat fastan.”

Det viktiga är att fastan inte är rigida regler som du bryter med stor risk. Den är inte heller ett straff för synd. Fastan är en övning för att tänja ut och stärka oss, en medicin för vår själs hälsa. Du kan, tillsammans med din präst som din andlige doktor, hitta ett faste-schema som styrker dig och inte knäcker dig. Nästa år kanske du är redo för mer? Ju längre tiden går och när man får erfara kamratskap med fastan och med en kärleksfull gemenskap, är det faktiskt så att de flesta märker att de börjar fatta tycke för utmaningen i fastan.

7. Var är den allmänna syndabekännelsen?

Vår erfarenhet är att vi inte har några allmänna synder; de är alla ganska specifika. Det finns ingen fullständig bekännelsebön i liturgin. De ortodoxa förväntas gå till privat bikt hos sin präst regelbundet.

Herdens roll är mycket mer den som andlig fader än i andra samfund. Han tilltalas inte med sitt förnamn bara, utan omtalas som ”Fader Förnamn.” Hans fru har också en roll som församlingsmoder, och hon har också en titel. Den varierar från kultur till kultur: antingen ”Khouria” (arabiska), eller ”Presbytera” (grekiska), som båda betyder ”prästens fru;” eller ”Matushka” (ryska), som betyder ”mamma.”

En annan skillnad du kanske upptäcker finns i den Nicenska trosbekännelsen, som läses eller sjungs beroende på församlingen. Om du säger att den Helige Ande utgår från Fadern, och av vana lägger till ”och Sonen,” kommer du att vara ensam. ”Filioque” (”och Sonen”) fogades till trosbekännelsen ungefär sexhundra år efter den var skriven, och vi håller oss till originalet. Högkyrkliga besökare kanske också märker att vi inte bugar eller knäböjer under ”tagit mandom.” Vi slutar inte använda ”halleluja” under fastan (när systrarna i ett episkopalt konvent talade om det som ”the ‘H’-word”); faktum är att det är fler halleluja i morgonbönerna under fastan än annars.

8. Musik, musik, musik.

Ungefär sjuttiofem procent av gudstjänsten består av församlingssång. Traditionellt sett brukar de ortodoxa inte använda instrument, men en del kyrkor har orgel. Vanligtvis brukar en liten kör leda folket acapella, och folkets respons varierar från församling till församling. Musikstilen varierar också. Det låter ganska orientaliskt i en arabisk kyrka, och mer västligt med harmonier i en rysk kyrka, samt en hel del variation däremellan.

Detta konstanta sjungande kan vara lite överväldigande i början; det känns som att kliva på det första steget på en rulltrappa och åka med i all hast till du kliver av nittio minuter senare. Det har med all rätt sagts att liturgin är en enda kontinuerlig sång.

Det som gör att det inte blir utmattade är att det i stort sett är ’samma’ sång varje vecka. Det är ganska lite som ändras från söndag till söndag; samma böner och hymner dyker upp vid samma tillfällen, och det dröjer inte länge innan du kan det hela utantill. Då hamnar du i Guds närhet på ett sätt du aldrig kunnat när du växlat mellan bönbok till gudstjänstordning till psalmbok.

9. Redaktörerna våndas!

Finns det ett kortfattat sätt att säga någonting på? Kan extra adjektiv tas bort? Kan den livligaste, mest uttryckliga prosan kortas ner en gång till, till en mer tydlig nivå? Då är det inte ortodox tillbedjan. Om det finns ett längre sätt att säga något på, så kommer de ortodoxa att finna det. I ortodox tillbedjan är mer alltid mer på alla områden, inklusive bön. När prästen eller diakonen sjunger ”Låt oss fullkomna vår bön till Herren” kan du räkna med att fortfarande stå kvar femton minuter till.

Den ursprungliga liturgin varade något över fem timmar; folket då måste verkligen brunnit för Gud. Hl. Basileios Liturgi redigerade ner liturgin till ungefär två och en halv timma, och senare (runt år 400 e.kr.) reducerade hl. Johannes Chrysostomos Gudomliga Liturgi ner liturgin till ungefär en och en halv timma. Vi använder hl. Johannes Chrysostomos Gudomliga Liturgi de flesta söndagarna, men en del gudstjänster (t.ex. söndagarna i fastan, julafton) använder vi hl. Basileios längre Liturgi.

10. Vår förkämpe.

Ett karaktäristiskt kännetecken för ortodoxa gudstjänster är vördandet av jungfru Maria, alla kristnas store förkämpe. Vi brukar ofta tilltala henne som ”Theotokos,” vilket betyder ”Guds Moder,” eller ”Gudaföderska.” Genom att skänka Gud de fysiska förutsättningarna för att kunna bli människa gjorde hon vår frälsning möjlig.

Även om vi vördar henne, som skriften förutsade (”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” Luk 1:48), så tror vi inte att hon eller någon av de andra helgonen har magiska krafter eller är halvgudar. När vi sjunger ”Heliga Gudaföderska, rädda oss,” menar vi inte att hon ger oss den eviga frälsningen, utan att vi ber om hennes förböner för vårt beskydd och tillväxt i vår tro. Precis som när vi ber om varandras förböner ber vi om Marias och andra helgons förböner. De är inte döda, de har bara gått vidare till andra sidan. Vi har ikoner runt om i kyrkan för att påminna oss om alla helgon som är osynligt förenade med oss i tillbedjan.

11. De tre dörrarna.

Alla ortodoxa kyrkor har en ikonostas framför altaret. ”Ikonostas” betyder ”ikon-vägg,” och den kan vara så enkel som en stor ikon på Kristus till höger och en lika stor ikon av Maria med Jesusbarnet till vänster. I en mer etablerad kyrka kan ikonostasen vara en rejäl vägg full av ikoner. En del varianter skymmer altaret helt, förutom när de mittersta dörrarna är öppna.

Den enklaste uppsättningen med två stora ikoner skapar, om du använder din fantasi, tre dörrar. Den mittersta, framför själva altaret, kallas de ”heliga dörrarna” eller ”kungliga portarna,” eftersom ärans Konung kommer ut därifrån med Eukaristin till församlingen. Det är bara prästen och diakonerna, som bär Eukaristin, som använder de heliga dörrarna.

De andra öppningarna på de andra sidorna av ikonerna har dörrar med ikoner med änglar på, om det är en fullständig ikonostas. De kallas ”diakonens dörrar.” Altartjänare och andra som ska göra något vid altaret under gudstjänsten använder dessa. Ingen ska gå genom dörrarna utan god anledning. Att tjäna vid altaret – präster, diakoner, altartjänare – är förbehållet män. Kvinnor inbjuds att delta inom alla andra av kyrkolivets områden. Deras bidrag har varit lika uppskattat som männens ända sedan martyrernas dagar; du kan inte titta på ett ortodoxt altare utan att se Maria och andra heliga kvinnor. I de flesta ortodoxa församlingar gör kvinnor de saker som män också gör: leder kören och församlingssången, målar ikoner, undervisar, läser episteln och tjänar i kyrkorådet.

12. Var passar en svensk in?

När man slår i Gula Sidorna för en stor stad kan det hända att man finner flera ortodoxa kyrkor: grekisk, rumänsk, rysk, antiokensk, serbisk osv. Är ortodoxin verkligen så folkslagsorienterad? Finns det även teologiska bråk och schismer bakom dessa uppdelningar?

Inte alls. Alla dessa ortodoxa kyrkor är en kyrka. Den etniska benämningen har att göra med något som kallas församlingens ”jurisdiktion” och den klargör vilken biskop som har auktoritet där. Det finns ungefär 110 000 ortodoxa i Sverige, och runt 250 miljoner i världen, vilket gör ortodoxin till den näst största kristna gemenskapen.

Det som är förvånansvärt med denna etniska mångfald är att den har teologisk och moralisk enhet. De ortodoxa runt om i världen har enhälligt hållit fast vid den grundläggande kristna läran som apostlarna lärde ut och gav vidare till sina efterträdare biskoparna genom seklerna. De håller också fast vid apostlarnas moraliska standard; t.ex. förblir abort och sex utanför ett heterosexuellt monogamt äktenskap synder i ortodoxa ögon.

Man skulle kanske säga att denna enhet beror på historiska tillfälligheter. Vi brukar tillskriva den Helige Ande äran.

Varför finns det då så många etniska kyrkor? De nationella benämningarna representerar uppenbarligen den geografiska verkligheten. Eftersom Sverige också är en geografisk verklighet kan vi också ha en enad nationell kyrka en dag – en svensk ortodox kyrka. Det är mycket som måste ske innan det blir så, men det finns många som ber och arbetar för det.

Som det är nu är den serbiska kyrkan den största jurisdiktionen i Sverige. Grekerna har den näst största jurisdiktionen. Liturgierna är i stort sett samma hos alla, men det kan förekomma variationer i språk och musikstil.

Jag önskar jag kunde säga att alla församlingar ivrigt välkomnade nykomlingar, men en del är fortfarande så nära förknippade med sin erfarenhet som invandrare att de förbryllas över varför utomstående skulle vara intresserade. Genom att besöka olika ortodoxa församlingar kan du avgöra var du känner dig som mest hemma. Troligen letar du efter en församling som använder sig mestadels av svenska som gudstjänstspråk. De församlingar med en stor del konvertiter håller ofta sina gudstjänster helt på svenska (två exempel: Kristi Förklaring och hl. Maria Magdalena i Göteborg).

Ortodoxin tycks läskigt främmande i början, men ju fler veckor som går försvinner den känslan. Det börjar kännas mer och mer som hemma, och till slut kommer den att dra dig till ditt rätta hem, Guds rike. Jag hoppas att ditt första besök i en ortodox kyrka ska bli trevligt, och att det inte blir ditt sista.

Advertisement