Ett litet klipp om den lilla delen av Ortodoxa Kyrkan i Sverige som är på svenska:
Intresserad av Ortodox tro, men bor inte i Göteborg?
Om du skulle vilja lära dig mer om Ortodox tro, men inte har möjlighet att närvara på de studiecirklar jag håller i Göteborg, kan jag rekommendera den här studiecirkeln online: “Vi skall se honom sådan han är.”
Det är min vän Daniel Öhrvall som tagit initiativ till den, och de kommer utgå från en bok av Arkemandrit Sofrony, som jag citerat en del här på sidan.
Kan inte vi?
Vid ett tillfälle för kanske två år sedan samtalade jag med en kvinna om den Ortodoxa Kyrkan. Det visade sig att vi båda var mycket intresserade av den, och att båda hade funderat på att konvertera. Hon berättade att hon hade varit i något land i östeuropa där hon hade en väninna som var ortodox, och hon hade berättat för henne att hon var intresserad av att bli det också. Då svarade hennes väninna och sa något som retat mig ända sedan dess: “You westerners, you can not do it.” Med det menade hon att den Ortodoxa tron var för svår för västerlänningar, och att det skulle vara bättre för min samtalspartner att blir katolik, eftersom det låg kulturellt närmare hennes protestantiska ursprung. Jag blev ledsen när jag hörde denna historien, och jag har hört flera som blir katoliker av pragmatiska skäl, när de egentligen fastnat för den ortodoxa tron.
Det är som om den här ortodoxa kvinnan trodde att hennes tro var något kulturellt som bara “passade” sådana som vuxit upp i en ortodox kultur. I och med det accepterade och förlikade hon sig med västs bild av det exotiska, spännande och svåra med östlig kristendom. Eller, än värre, som om sanningen – för den ortodoxa tron bär sanningens fullhet – inte skulle givas eller vara tillgänglig för de stackars olyckliga satar som råkats födas i västerlandet. Hur är det möjligt att resonera så? Hur kan man tillhöra den tro som man är övertygad om är sann, och mena att man inte kan tillhöra den kyrkan på grund av kulturella hinder? Gud förbjude! Och Kyrkan förbjude! Vid en pan-ortodox synod i Konstantinopel 1872 fördömdes Filetism: Kyrkan kunde inte acceptera tron på att ett folkslag var bättre , eller mer “ortodoxt,” än ett annat – det hindrar Kristi sanning.
Vi arbetar för en Ortodox Kyrka i Sverige. Då måste man skilja på två saker: Vad är en nationell kultur, och vad är en ortodox kultur? Det är inget dåligt med den nationella kulturen – den är ofta fin och värd att bevara – men om man vill att svenskarna ska få ta del av fullheten i den ortodoxa tron måste man ge den till dem så att de förstår, samt också bevara det specifikt ortodoxa. Här står vi i en fin tradition: hl. Patrik av Irland förde evangeliet på ett fenomenalt sätt till den gröna ön, och hl. Kyrillos och Methodios arbetade mycket klokt när de kristnade slaverna. De talade, så att säga, det språk som man talade där de befann sig. Hl. Paulus skriver ju “För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften” (1 Kor 9:20-23).
Kort och gott: Sanningens fullhet är inte begränsad till kulturer i öst eller i orienten – den finns tillgänglig för alla, även vanliga svenskar! En god nyhet och en bekräftelse på detta finns att beskåda här och här. För er som undrar: Det går alldeles utmärkt att vara både svensk och ortodox!
Om frid och vrede:
“Om den helige anden kan definieras som en frid i själen och dessutom är det, och om vrede kan sägas vara en oro i hjärtat och dessutom är det, då finns det inget som hindrar den helige andens närvaro i oss så mycket som vrede.”
- hl. Johannes Klimakos, ca. 579-649 (SVPB V, s. 223).
Mer musik…
För den som är intresserad kan jag nu informera om min och Carl Bäckerstens MySpace-sida. Det är ett litet musikprojekt där tanken är att det ska vara bra, fint och enkelt. Vårt namn? “Humble stream and field” blev det. Lyssna gärna!
Guds frid till Serbien:
Den 22:a januari 2010 valdes ny patriark för den Ortodoxa Kyrkan i Serbien, den 45:e efter hl. Sava. Valet skedde i broderlig kärlek och samstämmighet när biskopen av Nis, Irinej (Gavrilovic), valdes. Patriarken, född 1930, anses som en av de moderata kandidaterna, till skillnad från den mer konservative och nationalistiska Amfilohije. Det har sagts om den nyvalde patriarken att han vill föra samtal med romerska katolska kyrkan, och han skulle inte motsätta sig att påven besökte Serbien – ett av de få länder en påve aldrig besökt! Religionsanalytikern Mirko Djordjevic beskriver Irinej som ”en dialogens man” och menar att valet av honom var ”goda nyheter för såväl Kyrkan som folket.” Djordjevic sade också att ”han är en av de få män i vars biografi man inte kan hitta ett enda extremistiskt uttalande.” Låt oss be för honom, och att det hans namn indikerar (Irinej = frid & fred) också blir hans vägval som patriark i detta sargade område.
Som patriark blir han ledare för ca. 11 miljoner ortodoxa. Mer information kan du hitta här, här och här. Dagen skriver om honom här.
Vår resa till Belfast:
Jag utlovade en rapport om vår resan till Belfast. Här kommer den:
Tisdagen den 5:e januari flög vi från Göteborg till Belfast, med en lång väntetid på Stanstead flygplats. Begränsade medel gjorde att vi inte skulle ha råd med eventuella förseningar hos RyanAir, så vi ansåg det bäst att ha gott om tid istället. Vi lekte Fridas favorit lek på flyplatser: gissa svensken! Som namnet indikerar handlar det om att gissa vem som kommer från Sverige på flygplatsen. De två främsta ledtrådarna är 1.) de är välklädda, samt 2.) de har en ganska ”snorkig” uppsyn.
Väl framme i Belfast blev vi upphämtade av Seraphim, en kille som blev ortodox för ett år sedan. Han hade en bred irländsk dialekt som var svår att förstå, problemet var att han inte talade så tydligt! Han körde oss till St. Ignatios of Antioch Orthodox Church som hyrde in sig i en jättestor gammal anglikansk kyrka i centrala Belfast. Den var också väldigt kall och värmdes upp med infravärme i taket (britterna kan inte hantera kyla, det är en sak som är säker!). Det blev ett kärt återseende med Fr. Irenaeus och Khouria Genevieve. Strax fick vi tas upp som katekumener längst bak i kyrkan. Det innebar att vi fick vända oss åt väster och spotta på Djävulen och hans pack, samt åter vända oss åt öster och förklara vår trohet mot Kristus. Efter det firade vi den Gudomliga Liturgin tillsammans, följt av Theofanias fest, dvs. Kristi dop och vattenvälsignelsen.
På torsdagen åkte jag till Manchester i några ärenden. Då britterna inte kan hantera minusgrader överhuvudtaget spenderades ca. nio timmar i väntan på flygplatser. Segt. Frida var kvar i Belfast med Kh. Genevieve och samtalade om Byzantinsk musik den dagen. Tanken var att jag skulle komma hem runt kl. 17 den kvällen, men istället kom vi hem kl. 22:30. Britter och snö!
Under dagarna vi spenderade i Belfast samtalade vi mycket om stadens historia och blev mycket illa berörda av konflikten mellan romerska katoliker och protestanter. Vilka övergrepp som gjorts från båda håll i religionens namn! Konflikten har ju dock sin upprinnelse i koloniala intressen. Det värsta var att den fortfarande är aktuell, även om det för tillfället är ganska lugnt. Men, bara under tiden vi var där utsattes en polisman för ett bombattentat. Nästan varenda kvarter är omgärdat av höga murar och stängsel med taggtråd på, och en del gator har grindar i mitten som stängs av av myndigheterna när oroligheter uppstår. Utöver detta finns flera stora väggmålningar med krigiska budskap på. 
Gamla krigsherrar från 15- och 1600-talen ses fortfarande som förebilder i kampen för den ena eller andra saken, inte helt olikt nynazismens glorifiering av Karl XII här i Sverige. Vi blev påtagligt illa berörda av allt detta, och insåg vår trygga uppväxt. Det är inte många som får en så skyddad uppväxt som de flesta av oss får här i Sverige.
Det var skönt att flytta ut till landsbygden de sista tre nätterna. Vi fick på hos en underbar broder, Maximos, och hans två söner i Whitehead – en gammal Victoriansk by utanför Belfast. Där tog vi en lång promenad till fyren på Blackhead och fick njuta av den gröna ön: Underbar natur och många fina fåglar att glädjas över, bl.a. en sparv som jag inte kunnat artbestämma än!
På lördag kväll firade vi completorium med Maximos och sönerna, sen var det fasta från kl. 24 fram till efter kommunionen dagen efter – vår första kommunion i den ortodoxa kyrkan! Men, first things first, på söndagen togs vi upp i kyrkan inna den Gudomliga Liturgin. Vi fick ta emot krismationens sakrament, det är smörjelse med den Helige Ande. Vi stod barfota i den kalla kyrkan och blev smorda med olja på flera ställen på kroppen: pannan, ögonen, öronen, läpparna, händerna, fötterna m.fl. Sedan fick vi göra vårt första offer som ortodoxa kristna i ”tonsuren”: Fr. Irenaeus klippte av lite hår från oss båda för att visa på livet i försakelse som vi är kallade till. Sedan fick vi ljus i händerna och blev ledda av Fr. Irenaeus tre varv runt bordet (vilket vi stod framför) för att visa på vårt inträde i Guds rike.
Efter det satte morgonbönen igång följt av den Gudomliga Liturgin i vilken vi fick ta del av Eukaristin för första gången! Det var stort! Under liturgin fick jag också möjlighet att vara med vid altaret som altartjänare och se vad som händer bakom ikonostasen. Efter Liturgin fick vi ta emot många lyckönskningar, och sen fick vi spendera dagen med vår fadder, Diakonen Paul, en man som talar mycket bred irländska! Det gick över förväntan, vi förstod ungefär 75 % av det han sade. Måndagen efter flög vi hem igen, återigen med lång väntetid på Stanstead. Väl hemma pustade vi ut efter en vecka som kan sammanfattas med orden: mycken och god! Herren är god!
(Jag kunde dock ha lett mer på den här bilden!)
Är du att lita på?
“Tänk inte högmodigt att du är god, för du kan inte lita på dina fiender. Hys inte förtroende för dig själv så länge du befinner dig i kroppen, innan du undkommit alla mörkrets makter. [---] Att inte sätta värde på sig själv och att hålla sig själv okänd utmärker den människa som inte ägnar sig åt lidelserna och gör deras vilja, utan som i stället gör Guds vilja. Den som vill säga sin mening om allt visar att det hos honom inte finns någon gudsfruktan. Gudsfruktan är ett gott skydd och en hjälp för själen, och värnar det inre förståndet, så att alla dess fiender förgörs.”
- Abba Esaias av Gaza (+491), SvPB V, s. 186-187.
Herren är god!
Imorgon (tisdag) bär det av till Belfast där jag och Frida kommer att tas upp i den Ortodoxa Kyrkan. Vi kommer bl.a. bo hos våra vänner Fr. Irenaeus och Kh. Genevieve, och det är Fr. Irenaeus som kommer hålla i vår Chrismation. När vi kommer tillbaka drar studiecirkeln snart igång.
Be att Herren är god mot oss!
Biskop Kallistos Ware: How to read the Bible, del 4 av 4
The Bible as Personal
In the words of an early ascetic writer in the Christian East, Saint Mark the Monk: “He who is humble in his thoughts and engaged in spiritual work, when he reads the Holy Scriptures, will apply everything to himself and not to his neighbor.” As Orthodox Christians we are to look everywhere in Scripture for a personal application. We are to ask not just “What does it mean?” but “What does it mean to me?” Scripture is a personal dialogue between the Savior and myself – Christ speaking to me, and me answering. That is the fourth criterion in our Bible reading.
I am to see all the stories in Scripture as part of my own personal story. Who is Adam? The name Adam means “man,” “human,” and so the Genesis account of Adam’s fall is also a story about me. I am Adam. It is to me that God speaks when He says to Adam, “Where art thou?” (Genesis 3:9). “Where is God?” we often ask. But the real question is what God asks the Adam in each of us: “Where art thou?”
When, in the story of Cain and Abel, we read God’s words to Cain, “Where is Abel thy brother?” (Genesis 4:9), these words, too, are addressed to each of us. Who is Cain? It is myself. And God asks the Cain in each of us, “Where is thy brother?” The way to God lies through love of other people, and there is no other way. Disowning my brother, I replace the image of God with the mark of Cain, and deny my own vital humanity.
In reading Scripture, we may take three steps. First, what we have in Scripture is sacred history: the history of the world from the Creation, the history of the chosen people, the history of God Incarnate in Palestine, and the “mighty works” after Pentecost. The Christianity that we find in the Bible is not an ideology, not a philosophical theory, but a historical faith.
Then we are to take a second step. The history presented in the Bible is a personal history. We see God intervening at specific times and in specific places, as He enters into dialogue with individual persons. He addresses each one by name. We see set before us the specific calls issued by God to Abraham, Moses and David, to Rebekah and Ruth, to Isaiah and the prophets, and then to Mary and the Apostles. We see the selectivity of the divine action in history, not as a scandal but as a blessing. God’s love is universal in scope, but He chooses to become Incarnate in a particular comer of the earth, at a particular time and from a particular Mother. We are in this manner to savor all the uniqueness of God’s action as recorded in Scripture. The person who loves the Bible loves details of dating and geography. Orthodoxy has an intense devotion to the Holy Land, to the exact places where Christ lived and taught, died and rose again. An excellent way to enter more deeply into our Scripture reading is to undertake a pilgrimage to Jerusalem and Galilee. Walk where Christ walked. Go down to the Dead Sea, sit alone on the rocks, feel how Christ felt during the forty days of His temptation in the wilderness. Drink from the well where He spoke with the Samaritan woman. Go at night to the Garden of Gethsemane, sit in the dark under the ancient olives and look across the valley to the lights of the city. Experience to the full the reality of the historical setting, and take that experience back with you to your daily Scripture reading.
Then we are to take a third step. Reliving Biblical history in all its particularity, we are to apply it directly to ourselves. We are to say to ourselves, “All these places and events are not just far away and long ago, but are also part of my own personal encounter with Christ. The stories include me.”
Betrayal, for example, is part of the personal story of everyone. Have we not all betrayed others at some time in our life, and have we not all known what it is to be betrayed, and does not the memory of these moments leave continuing scars on our psyche? Reading, then, the account of Saint Peter’s betrayal of Christ and of his restoration after the Resurrection, we can see ourselves as actors in the story. Imagining what both Peter and Jesus must have experienced at the moment immediately after the betrayal, we enter into their feelings and make them our own. I am Peter; in this situation can I also be Christ? Reflecting likewise on the process of reconciliation – seeing how the Risen Christ with a love utterly devoid of sentimentality restored the fallen Peter to fellowship, seeing how Peter on his side had the courage to accept this restoration – we ask ourselves: How Christ-like am I to those who have betrayed me? And, after my own acts of betrayal, am I able to accept the forgiveness of others – am I able to forgive myself? Or am I timid, mean, holding myself back, never ready to give myself fully to anything, either good or bad? As the Desert Fathers say, “Better someone who has sinned, if he knows he has sinned and repents, than a person who has not sinned and thinks of himself as righteous.”
Have I gained the boldness of Saint Mary Magdalene, her constancy and loyalty, when she went out to anoint the body of Christ in the tomb (John 20:l)? Do I hear the Risen Savior call me by name, as He called her, and do I respond Rabboni (Teacher) with her simplicity and completeness (John 20:16)?
Reading Scripture in this way – in obedience, as a member of the Church, finding Christ everywhere, seeing everything as a part of my own personal story – we shall sense something of the variety and depth to be found in the Bible. Yet always we shall feel that in our Biblical exploration we are only at the very beginning. We are like someone launching out in a tiny boat across a limitless ocean.
“Thy word is a lamp unto my feet, and a light unto my path” (Psalm 118 [119]:105).
