Fader Eusebios Vittis, vars “känsliga hjärta och stora kärlek till Guds skapelse omfamnade alla.”

Det är kanske inte så många idag som vet det, men i skogen i Dalarna bodde under flera år en ortodox munkpräst som var andligt barn till helige Porfyrios av Kavsokalyvia på Athos, och som förkroppsligade den ortodoxa tron på ett särskilt tydligt sätt. Prästmunken hette fader Eusebios Vittis. Hans föredöme är vi i stort behov av idag, i vår plågade samtid. Därför vill jag introducera honom för mina läsare. Nedan är en kort introduktion till honom från sidan om honom på grekiska, samt några minnesord över honom från olika människor som han lämnat intryck på, hämtade från Agios Nikolaos Rättvik. Jag har för avsikt att publicera mer utifrån hans skrifter i en nära framtid.

Introduktion:

Fader Eusebios föddes 1927 i Vlasti i Ptolemais. Han studerade vid Teologiska skolan i Aten, varifrån han tog examen 1950. Efter studierna var han aktiv medlem i sällskapet “Zoe”. Under tiden studerade han språk, och åkte sedermera till Frankrike som volontär i välgörenhetsorganisationen “Emmaus”, vilken leddes av Abbe Pierre, och hjälpte hemlösa och behövande.

1963 reste han till Sverige. Här kom han att hjälpa invandrare genom sitt arbete bl.a. som socionom. År 1965 vigdes han till präst av dåvarande ärkebiskopen av Thyateira, Athenagoras. Som präst ägnade han sig åt ortodox missionstjänst i hela Skandinavien: Sverige, Danmark, Norge. Han fick aldrig några pengar eller lön från sin tjänst som präst. År 1973 grundade han Sankt Nikolaos helgedom i Rättvik i Dalarna. Samtidigt som han arbetade som vaktmästare på den närliggande retreatgården St. Davidsgården. Där iakttog han sin heliga ortodoxa böneregel och mottog många pilgrimer som sökte vägen till frälsning genom att delta i det liturgiska livet.

År 1980 återvände han till Grekland, i lydnad till sin andliga fader, och bosatte sig i byn Faia Petra, Sidirokastro, på inbjudan av den dåvarande biskopen Ioannis. Fader Eusebios avled den 4:e november 2009 efter två års kamp mot sjukdom. Han skrev 20 andliga böcker. Han skrev också vetenskapliga studier som han publicerade i olika grekiska och främmande vetenskapliga tidskrifter. Han skrev bl.a. en avhandling om helige Johannes Evangelistens antropologi. Han översatte den finska ortodox författaren Tito Collianders bok Asketernas väg, samt verken Kejsaren av Portugallien, av Selma Lagerlöf och Vägmärken, av FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld. Dock är nog hans viktigaste arv alla de andliga barn som han fostrade i tron. För mig träder hans andliga dotter Christinas ord fram särskilt tydligt: “Hans känsliga hjärta och stora kärlek till Guds skapelse omfamnade alla. […] Hans liv visar oss vägen och sättet om man vill tillfredsställa Gud och bli frälst. Må f. Eusebios bli vägvisare för varje kristen.”

Advertisement

Mirakler vid liturgin

I boken Miracles and Revelations from the Orthodox Divine Liturgy (utgiven av Holy Monastery of Paracletos, Oropos 2018) beskrivs en mängd underbara händelser som skett under eller i anslutning till firandet av den gudomliga liturgin. Människor blir botade från sjukdomar, de förs till omvändelse, de får en försmak av himmelriket, osv. Exemplen är hämtade från hela vår heliga tradition och sträcker sig ända fram till idag, då flera vittnesbörd från händelser under 1900-talet inkluderats. Jag kan verkligen rekommendera hela boken för den som vill förnya sin iver i delaktigheten av den gudomliga liturgin. Här nedan tänkte jag bara återge tre små exempel ur boken med särskild koppling till berget Athos och fäder som var verksamma där.

Först några ”karismatiska situationer” från den helige Hieronymos av Simonopetra: Sedan 1931 hade Arkimandrit Hieronymos (1871-1957), abbot på klostret Simonopetra på Athos, tjänstgjort som andlig fader i en kyrka som var avhängig klostret, men belägen i Athen (Kristi himmelsfärds kyrka). Detta skedde genom Guds försyn, så att munkens helighet skulle skina i huvudstaden och så att mångas själar skulle vägledas till frälsning.

“Ge akt på dig själv”: Uppmärksamhet och vår digitala kultur

Av Arkimandrit Maximos Constas. Denna text är en översättning av fader Maximos artikel på engelska som du kan hämta här (med kompletta fotnoter och referenser). Fader Maximos har levt som munk på Simonopetra på Athos, men är nu verksam i USA.

Vårt distraherade liv

Vår allestädes närvarande och påträngande cyberkultur utlovade först en teknologisk utopi, men har istället utlöst en andlig kris i vilken den mänskliga erfarenheten systematiskt fragmentiserats och jagets koherens hotas allt mer. Genom att leva i en kultur av organiserade distraktioner blir våra tankar isolerade och frånkopplade, vilket hindrar oss från att se och erfara livet i dess helhet. Distraktioner och fragmentering har negativa konsekvenser för kunskapsorganisation: de hindrar oss från att engagera vårt andliga djup och gör oss oförmögna att ägna oss åt våra medmänniskors andliga djup, eftersom vi förlorat kontakt med vår egen personhet och därför inte heller varken kan bemöta vår nästas personhet eller Guds.

Med start år 2009 publicerade New York Times en serie artiklar under temat ”Driven till distraktion”, vilka fokuserade på olyckor och dödsfall där ouppmärksamma förare varit involverade. Serien fortsatte sedan med ”distraherade doktorer”, och kunde rapportera om det stora antal kirurger som förlade personliga telefonsamtal till operationstid; om sjukvårdspersonal som sms:ade samtidigt som de hjärt-lung bypass-maskin; och om narkossköterskor som köpte resor online.

Distraktioner orsakad av sociala media på arbetsplatsen kostade den amerikanska ekonomini $650 miljarder per år, då avbrott på grund av sociala medier skedde var tionde minut, och med anställda som spenderade 41% av sin tid på Facebook. Enbart i USA lades 12 miljarder timmar kollektivt på att surfa på sociala medier varje dag. Den genomsnittlige högskolestudenten lägger 3 timmar per dag på att kolla sina sociala medier, men bara 2 timmar på sina studier. Förutom dessa officiella data finns ett överflöd av anekdotiska bevis, som t.ex. en rapport från september 2013 om passagerare på ett tåg i San Francisco som alla var så distraherade av sina telefoner och paddor att de inte lade märke till den beväpnade man som viftat med sitt vapen för alla att se under ett antal minuter innan han sköt och dödade en 20 år pendlare (det hela fångades på tågets övervakningskamera).

Bokrecension: Den kungliga vägen

Titel: Den kungliga vägen – en introduktion till den ortodoxa kristna tron

Författare: Nikodemus Ungh

Förlag: Kristi Förklarings Ortodoxa Kyrka 2023

ISBN: 9789151983035

(127 sidor)

Sverige har fått en ny introduktionsbok till den ortodoxa kristna tron. Den heter Den kungliga vägen, och är författad av Nikodemus Ungh. Ungh är utbildad i filosofi, historia, psykologi, socialt arbete och juridik, och är aktiv i Kristi förklarings ortodoxa kyrka i Stockholm. Han bok grundar sig på det material han själv använder för undervisning i sin lokala kyrka, med välsignelse av sin präst fader Angel (Velitchkov).

Först något om bokens yttre karaktär. Det främsta som slår läsaren är den mycket snygga layouten och designen. Temat känns igen från helige metropoliten Filarets Ortodox Katekes (2021), och mycket riktigt är det samma person som ligger bakom designen: Velitchko Velitchkov. Genom bokens yttre förmedlas en relevant känsla till läsaren. Även inne i boken är texten lätt att läsa, inte klottrig. Citat lyfts fram och ger en luftig bild till sidorna.

Boken inleds av fader Angel med ett förord. Där förklaras titeln på ett sätt som omedelbart fångar läsaren. Temat är vägens betydelse i antiken, såsom sammankopplande hela Romarriket. Fader Angel lyfter sedan över läsaren till den andliga vägen, och skriver: ”När människan efter syndafallet förlorade vägen till Gud blev Gud istället själv en väg för oss. En väg utan omvägar, hinder, fällor. Den kungliga vägen då Kungen kommer till sitt folk för att leda det upp mot sitt Himmelska rike” (s. 9). Detta är en oerhört vacker beskrivning av bokens titel, och en sammanfattning i några få rader om vad hela det ortodoxa kristna livet handlar om.

Utdrag om sex före äktenskapet

Följande text är hämtad från prästmunk Gregorios bok The Mystery of Marriage (Engelsk utgiva 2018). Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget.

De negativa effekterna av sexuella förbindelser före äktenskapet hos dagens unga spelar en viktig roll i krisen för det sakramentala äktenskapet. Detta är välkänt för andliga fäder och de som äger andlig vakenhet och insikt. Andra, mindre upplysta personer, inklusive paren själva, betraktar sex före äktenskapet som normalt och oroar sig inte när de drabbas av dess smärtsamma konsekvenser. […]

Det finns många idag som undrar om det är en synd att fullborda [genom sexualakten, övers. anm.] en relation innan äktenskapet. Svaret, vilket är i enighet med Kristi undervisning och inte förändras från en tid till en annan, är utan reservationer: ”ja”. Sexuella relationer före det att man firat äktenskapets sakrament är en synd, och även om det är svårt att ta till sig, så skiljer det sig inte särskilt mycket från prostitution.

Idag, när en ung människa säger sig vara i en relation med någon, är det underförstått att denna relation redan fullbordats. Det mest beklagliga är att folk i vår tid fått ett så avtrubbat samvete att sex före äktenskapet betraktas som något normalt. Förutom det utomäktenskapliga samlivets första synd är paret övertygade om att de inte gjort något syndigt. Detta synsätt förtränger omvändelsen och förvärrar synden med alla dess olyckliga konsekvenser. Idag lägger folk inte grunden till familjelivet på annat än synd som hörnsten, snarare än på Guds välsignelse. Oundvikligen kommer det bygget att rasa.

Frestelser från höger

Följande text är från Arkimandrit Chrysostom, Abbott på klostret Faneromeni, Naxos (tidigare prästmunk på klostret Koutloumousianou på berget Athos). Texten på engelska här.

”Höger” och ”vänster” har inte bara med politiska preferenser att göra. Termerna har också en gammal historia i den andliga vägledningen, i det de beskriver två olika slags frestelser i det andliga livet. Faktiskt ansågs frestelsen ”från höger” vara allvarligare, eftersom den var svårare att upptäcka.

När kommer en frestelse från höger och när kommer den från vänster? Låt mig ge ett exempel. Om djävulen föreslår att du ska lura en kollega för egen vinnings skull utgör det en frestelse ”från vänster”. Du vet varifrån den kommer och du kan antingen godta den eller förkasta den. Men om djävulen viskar om att vi befinner oss i kris, och att din kollega inte har en egen familj vilket rättfärdigar att du kan lura vederbörande med tanke på dina egna barn, då utgör det en frestelse ”från höger”. Med andra ord ikläds den frestelsen i goda intentioner, eller i alla fall som ett nödvändigt ont. Den är ett sätt att hitta på ursäkter för synd.

SYNAXARION, smakprov: Herrens möte

En del av min tjänst utgörs av översättningsarbete. Två dagar i månaden arbetar jag med att översätta Synaxarion från klostret Simonopetra på berget Athos. Det är ett gemensamt projekt med elever på Sankt Ignatios och kursen Introduction to the Orthodox Hagiography samt föreningen Pilgrimsfonden. Gå in på Pilgrimsfondens hemsida för att stötta detta projekt! Arbetet utförs med välsignelse fader Makarios på Simonopetra.

Eftersom Kyrkan idag, den 2 februari, firar Herrens möte, vill jag bjuda på ett smakprov på dagens läsning från Synaxarion:

+ Den 2:a i månaden firar vi vår Herres, Guds och Frälsares, JESU KRISTI FRAMBÄRANDE i templet (HYPAPANTE).¹

När de fyrtio dagars reningstid var över, som Mose lag föreskriver för en moder efter att hon fött en son (jfr. 3 Mos 12:2-4), förde Guds heliga moder och den helige Josef Jesusbarnet till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. Ty varje förstfödd son tillhör enligt Mose lag Herren (jfr. 2 Mos 13:15), och skulle enligt samma lag helgas åt Honom i templet och, på sätt och vis, utväxlas mot att man istället frambar ett årsgammalt lamm eller ett par turturduvor eller två duvor om ens familj var fattig (3 Mos 12:8). Himlens och jordens Herre, han som givit lagen åt sitt folk Israel, kom inte för att upphäva lagen utan för att uppfylla den (Matt 5:17). Efter att ha tagit på sig vår natur, som har varit dödlig alltsedan Adams olydnad, återställer han den i det han kommer till världen och följer lagens alla föreskrifter.  

Bokåret 2022: alver, filosofer och munkar

Det är återigen dags för min bokredovisning för det gångna året. Under 2022 har jag hunnit läsa 59 böcker, varav en del inte är så omfångsrika. Bland de centrala teman som jag uppehållit mig vid är teologisk antropologi, politisk filosofi, exegetik och andlig uppbyggelse/vägledning. Därutöver i år även ovanligt mycket skönlitterärt, inte minst högläsningen med min son av Tolkiens klassiker. Guld!

Mina förväntningar inför det gångna året var att läsa mer av Alfeyevs exegetiska böcker om Jesus, vilket jag också gjort. Dock syns de inte på listan, eftersom min läsning av dem utgör del av min förberedelse inför vår församlings bibelstudier. Jag skriver bara upp helt färdiglästa böcker på listan! En annan förväntning att fortsätta läsa in mig på ämnen kring ortodoxi/politisk filosofi. Det har jag gjort, med god behållning. Jag hoppas kunna skriva något mer specifikt på detta stora och viktiga tema inom kort, eftersom så mycket skräp produceras av diverse författare och teologer – inte mint vad gäller området teologisk antropologi. Vid inträdet av år 2022 avsåg jag också läsa mer om ortodox skapelsesyn. Det har jag gjort, lite, och det har varit givande. Men här känner jag att jag behöver läsa mer.

Min resa till berget Athos under ljusa veckan i våras resulterade i att jag upptäckte många sunda och goda ortodoxa författare från det heliga berget: Arkimandrit Georgios av Gregoriou och prästmunk Gregorios i synnerhet. Denna läsning är inspirerande för min tjänst som präst. Denna nya inspiration har varit viktig för mig, men som listan visar har jag läst ganska vitt och brett under året. Se själv:

Tre pappor, religiös kitsch och andligt övergrepp

Jag såg miniserien Tre pappor på SVT härom kvällen. På olika vägar hade jag hört talas om den. ”Ha skämskudden nära till hands”, sade någon. Det var ett gott tips! Jag tänkte dock inte uppehålla mig så mycket vid ämnen som förvisso är intressanta, som t.ex. frågan om ideal och förväntningar kring manlighet eller rollen som pappa. Personligen tycker jag Jan-Emanuel skrivit bra om det här, och Steven Crosson skriver bra om hur snett de tre papporna hamnar trots sina intentioner här. Jag tänkte istället ägna min text åt att ge ett pastoralt perspektiv på avsnitten.

Att bemöta sjukdom på andligt vis

Följande text är ett utdrag ur prästmunk Gregorios lilla häfte “Illness and the Believer” från 2012. Det är femte delen i en liten skriftserie om åtta delar vid dags dato. I dessa små skrifter ger författaren uttryck för djupt traditionell andlighet från Athos. Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget. Han är mest känd för sin kommentar till den gudomliga liturgin i fädernas ljus.

Människan måste bära sjukdomens prövning på ett andligt vis om hon ska få någon nytta av erfarenheten. När hon tar sig an sjukdom på detta viset kommer hon vara tacksam till Gud som, likt en kärleksfull fader, ansåg henne värdig denna fostran och således låta sig påminnas om profetens ord: ”Herren tuktar den han älskar och agar den son han har kär” (Ords 3:12). Hon kommer också att dra sig till minnes apostelns ord: ”För var finns den son som inte tuktas av sin far?” (Hebr 12:7), och därpå överlämna sig själv i Guds försyn, han som är våra själars och kroppars enda Läkare. Låt oss nu studera lite närmare hur vi bemöter sjukdom på andligt vis.