Jag lyssnade på en podd jag uppskattar och som två vänner har, vi kan kalla dem de ”kristna podd-profilerna”, och fick efter senaste avsnittet anledning att skriva om helige kejsar Konstantin. Detta har jag tänk göra länge, men vännernas typiskt protestantiska nedlåtande omdöme om honom eldade på motivationen. Läsaren får komma ihåg att detta är ett blogginlägg, och jag kan omöjligen täcka in allt jag skulle vilja säga i ämnet. Med det sagt:
Den konstantinistiska halmgubben

Heliga Konstantin och Helena
Vännerna intervjuade Stanley Hauerwas, protestantisk teolog som har mycket bra att säga om kristendomens profetiska roll i samhället. Under avsnittet sades mycket gott, men den gamla vanliga halmgubben ”konstantinism” dök upp (myntat av den anabaptistiske teologen Yoder under 1900-talet).
Det är mycket kortfattat föreställningen om att den kristna kyrkan, efter att ha blivit tolererad av kejsar Konstantin vid Milanoediktet 313 och sedermera premierad av kejsar Theodosius år 380, förlorat sin ursprungliga radikalitet: man talar om kompromiss med Jesu budskap, korruption och till och med avfall.
Det är viktigt att komma ihåg att denna kritik primärt kommer från protestantiska teologer. Både Hauerwas och Yoder är barn av den säregna amerikanska protestantismen där man historiskt fokuserat på läran om ”det stora avfallet”, där ett visst mått av separatism och dualism funnits i förhållandet till staten (förenta staterna grundades ju av religiösa dissidenter från England), och restorationism, dvs. tron att man i och med reformationen återupprättat den genuina kyrkan, i sig en naturlig följd av det stora avfallet – det finns alltså ecklesiologisk anledning att nedvärdera Konstantin. Continue reading