Ortodox konstantinism?

Jag lyssnade på en podd jag uppskattar och som två vänner har, vi kan kalla dem de ”kristna podd-profilerna”, och fick efter senaste avsnittet anledning att skriva om helige kejsar Konstantin. Detta har jag tänk göra länge, men vännernas typiskt protestantiska nedlåtande omdöme om honom eldade på motivationen. Läsaren får komma ihåg att detta är ett blogginlägg, och jag kan omöjligen täcka in allt jag skulle vilja säga i ämnet. Med det sagt:

Den konstantinistiska halmgubben

Heliga Konstantin och Helena

Vännerna intervjuade Stanley Hauerwas, protestantisk teolog som har mycket bra att säga om kristendomens profetiska roll i samhället. Under avsnittet sades mycket gott, men den gamla vanliga halmgubben ”konstantinism” dök upp (myntat av den anabaptistiske teologen Yoder under 1900-talet).

Det är mycket kortfattat föreställningen om att den kristna kyrkan, efter att ha blivit tolererad av kejsar Konstantin vid Milanoediktet 313 och sedermera premierad av kejsar Theodosius år 380, förlorat sin ursprungliga radikalitet: man talar om kompromiss med Jesu budskap, korruption och till och med avfall.

Det är viktigt att komma ihåg att denna kritik primärt kommer från protestantiska teologer. Både Hauerwas och Yoder är barn av den säregna amerikanska protestantismen där man historiskt fokuserat på läran om ”det stora avfallet”, där ett visst mått av separatism och dualism funnits i förhållandet till staten (förenta staterna grundades ju av religiösa dissidenter från England), och restorationism, dvs. tron att man i och med reformationen återupprättat den genuina kyrkan, i sig en naturlig följd av det stora avfallet – det finns alltså ecklesiologisk anledning att nedvärdera Konstantin.

Bokåret 2020: en lista med kommentarer

Jag fortsätter den tradition jag påbörjade förra året och skriver en lista på de böcker jag hunnit läsa under året som gått. Det är, för min del, både roligt och nyttigt att se tillbaka på alla titlar och minnas vilka böcker jag faktiskt hunnit läsa: det blev 45 böcker i år igen!

Förra året lovade jag att jag skulle läsa fler skönlitterära böcker. Det blev tre sådana, vilket är bättre än noll (som det var 2019). Nio av de årets böcker kategoriserar under politisk filosofi, vilket har varit ett någorlunda nytt och mycket intressant ämnesområde. Där har jag också funnit en ny författare som jag kommit att uppskatta högt: Sir Roger Scruton.

Minst tio av böckerna har (tillsammans med de i politisk filosofi) kretsat kring det som verkligen intresserat mig det senaste: frågan om vår samtid, modernitet, sekularisering och dess påverkan på kristendomen och särskilt Ortodoxa Kyrkan. De titlar som mer eller mindre medvetet besvarat eller kommenterat dessa frågor från ortodoxt håll har gjort så på ett mycket hoppfullt sätt. I övrigt är det en blandning av teologi och uppbyggelselitteratur.

Här är listan, lästa böcker 2020, i kronologisk läsordning:

Bokrecension: Filokalia III

Titel: Filokalia III

Översättare: Benedikt (Bengt) Pohjanen

Förlag: Artos & Norma bokförlag 2020

ISBN: 9789177771463

(87 sidor)

Filokalia är namnet på en stor samling texter om det andliga livet. Namnet Filokalia är grekiska och betyder kärlek till det sköna (i sammanhanget innebär det allt som är sant, gott och vackert från Gud). Texterna är författade mellan 300- och 1400-talen och sammanställdes på 1700-talet av den helige ärkebiskopen Makarios av Korinth och helige Nikodemos av berget Athos. Den grekiska utgåvan utkom i Venedig 1782.

Om vänskap

Helige Johannes Chrysostomos, Homilia II över 1 Thess 1.

Den som älskar bör älska på så vis att han, om det stod i hans makt, inte vägrade att utge sin själ eller sitt liv om man bad honom om dem. Jag stannar inte vid ”om man bad honom”, utan menar till och med att han skyndar sig att bära fram en sådan gåva. Ty inget, nej inget, är dyrare än en sådan kärlek, inget sorgligt kommer av sådan vänskap. Sannerligen, ”en trogen vän är livets medicin” (Pred 6:16). Ja, ”en trogen vän är ett tryggt försvar” (Pred 6:14). Ty vad finns som inte en sann vän skulle göra? Vad för gott vill han inte erbjuda? Vilken förmån? Vilken trygghet? Även om du skulle äga oändlig rikedom är det inte jämförbart med en god vän.

Äktenskapet plattform för ömsesidig fullkomning

Jag läste aposteln Paulus ord till Kolosserna (3:17-4:1) häromdagen, och stötte på ett av de där ställena som många tycker är svårt att förstå för oss som lever i Västvärlden. Paulus skriver ”Ni hustrur, underordna er era män, för så bör det vara i Herren. Ni män, älska era hustrur och var inte hårda mot dem” (v. 18-19).

Detta stället, och andra liknande ställen, har fått somliga att tro att Paulus föraktar kvinnor. Jag har skrivit om att så inte är fallet på ett annat ställe. Tvärtom är det så att allt som står i Skriften kan bli oss till uppbyggelse, men för att förstå även sådana här till synes svåra ställen måste vi leva ett heligt liv i Kyrkans gemenskap. Hur ska vi förstå dessa svåra ställen då?

Vår sanna natur tar hand om Guds natur

I morse läste jag ett stycke ur Filokalia som jag ville dela med mig av. Det är från den helige Niketas Stetathos (slutet av 1000-talet). Han var lärjunge till helige Symeon den nye teologen, och avslutade troligen sitt liv som igumen (klosterföreståndare) för det kända klostret Studion i Konstantinopel.

Han skriver om människans sanna natur. Vi talar ofta om att det är mänskligt att synda, men enligt ortodox antropologi är vi inte alls skapade för synd. Synden består i att missa målet med Guds vilja för oss, och den tar sig uttryck t.ex. i högmod, egoism, frosseri och girighet. Dess frukt är död. Döden som kommer av ett liv utanför Guds vilja är inte para personlig, men påverkar även våra medmänniskor och hela skapelsen. Den ortodoxa teologiska visionen av människans plats i Skapelsen är viktig att ha i åminnelse när klimatproblemen behöver adresseras.

Här är helige Nikitas text i min översättning från engelskan, om syndens koppling till föraktet för skapelsen:

Om du längtar efter den falska ära som människor ger som om den vore autentisk, och vältrar dig i njutningslystnad på grund av din själs omättlighet, och om du genom frosseri binder upp dig i girighet, då gör du dig själv antingen demonisk genom självpåtagen inbilskhet och okunskap, eller degenererad till djurens nivå genom att tillfredsställa magen och könet, eller så blir du som ett vilddjur gentemot andra på grund av din omänskliga girighet. Din tro på Gud kommer att komma till korta på detta vis, som Kristus sade skulle ske när vi tar emot mänsklig ära (jfr. Joh 5:44); du kommer att överge självdisciplin och [andlig] renhet eftersom dina lägre drifter omättligt upphetsas och övervinns av ohämmat begär; och du kommer låsas ute från kärleken eftersom du bara betjänar dig själv och inte bistår dina skapade vänner när de är i nöd. Som ett slags mångskiftande monster på så vis sammansatt av mångahanda egenfientliga delar kommer du vara en oförsonlig fiende till Gud, till människan och till djuren.

Om en människas drivkraft, lust och inttelligenta krafter uppväcks och är aktiva och handlar spontant i enlighet med naturen, då gör de henne gudalik och gudomliggjord, sund i handling och aldrig bortdriven från naturens grundval. Men om hon förråder sin sanna natur följer hon en väg som går emot naturen, och de krafter jag nyss nämnde kommer att förvandla henne, som jag skrev, till ett mångskiftande monster på så vis sammansatt av mångahanda egenfientliga delar. […]

När vi sålunda ägnar oss åt asketiska övningar [t.ex. fasta och bön] eller är kontemplativa teologer(1), när vi handlar i enlighet med vår natur, då visar vi oss som trogna medlemmar i Kyrkan. När vi däremot handlar motsatt vår natur, då blir vi lika vilddjuren, vildsinta och demoniska.

Från “On the practice of the virtues: One Hundred Texts”, The Philocalia, the complete text, vol IV, Faber & Faber 1995, s. 82-83.

(1): teolog i detta sammanhang är inte en som gått en akademisk utbildning, utan en som ber i ande och sanning och skådar Gud, dvs. har fått sann kunskap om Gud.

Helige biskopen Blaisius av Sebaste. De vilda djuren besökte honom och inväntade att han skulle avsluta sin bön och välsigna dem.

Bokrecension: The Byzantine Struggle Over the Icon

Denna recension är gjord av Dr. David Heith-Stade, forskare i östkyrkokunskap vid Wiens universitet på min förfrågan.

Titel: The Byzantine Struggle Over the Icon: On the Problem of Eastern European Symbolism

Författare: Avenarius, Alexander

Förlag: Bratislava: Academic Electronic Press, 2005

ISBN: 80-88880-66-1

(210 sidor)

Professor Alexander Avenarius (1942-2004) var en pionjär inom bysantinologin i Slovakien. Efter kommunismens fall undervisade han bland annat vid den ortodoxa teologiska fakulteten vid Prešovs universitet.

Denna bok är en postum översättning och bearbetning av ett manuskript som Avenarius lämnade efter sig. Det rör sig om en undersökning av ikonografins teori från fornkyrkan fram till början av 1900-talet – från kyrkofäderna till de ryska religionsfilosoferna. Avenarius fokuserar dock nästan uteslutande på Ryssland i framställning av den efterbysantinska utvecklingen av tänkande kring ikonografin i östkyrkan. Han drar paralleller mellan de bildteorier som ikonförespråkarna utvecklade och den moderna semiotiken och symbolismen (kap. 1, 10 och 12).

Bokrecension: Mina bibliska storasystrar

Titel: Mina bibliska storasystrar

Författare: Anna-Sophia Bonde

Förlag: Artos 2019

ISBN: 9789177770954

(153 sidor)

I en tid då många kristna utan djupare reflektion anammar en sekulär radikalfeministisk analys av relationen mellan könen, och bara strör lite kristna ord och lösryckta bibelcitat över den för att eventuella åhörare lättare ska svälja, då är Bondes bok synnerligen välbehövlig. Hennes bok är ovanlig för vår tid: den är skriven av en kvinna som är präst i Svenska Kyrkan och boken handlar om kvinnor i Gamla testamentet, men Bonde är långt ifrån en förespråkare för vår tids destruktiva radikalfeminism. Snarare handlar den om att fostra stadiga kristna kvinnor (och män!). Jag återkommer med några exempel ur boken strax.

Akademisk teologi och kunskap om Gud

Jag är inte en akademiskt bildad teolog av rang. Har bara en master-examen från Göteborgs Universitet samt diplom på en ortodox utbildning i USA, och är därefter självlärd. Visserligen brukar min fru påpeka att jag bara läser teologisk litteratur, men det har inte resulterat i någon högre titel inom akademin.

Jag är heller inte i närheten av de gudomliga insikter som den helige Symeon den Nye teologen (+1022) vittnar om, när man läser hans texter. Han är en av tre med epitetet ”teolog” i vår ortodoxa kristna tradition (de andra två är Johannes Evangelisten och Gregorios av Naziansos). Symeon är en verkligt helig människa med stor erfarenhet av både bön och askes. Själv kommer jag många gånger till korta inom båda dessa områden.

Trots dessa båda insikter ville jag dela ett stycke av den helige Symeon som jag nyss läste. Det rör dem som är akademiskt skolade, inklusive jag själv, samt det eventuella högmod som lätt följer på sådan bildning. Anledningen till att jag reagerade på det var att Symeon, som skrev för snart 1000 år sedan, mycket väl beskriver vår sekulariserade tid som även i hög grad berör och påverkar Ortodoxa Kyrkan (och andra kristna samfund).

“Hon ska bli räddad genom sitt moderskap”?

Är föräldraskap en väg till helighet och ödmjukhet i Ortodoxa Kyrkan? Tveklöst är svaret ”ja!” Hör hur den helige Johannes Chrysostomos kommenterar aposteln Paulus ord till Timotheos. Aposteln skriver om kvinnans höga roll genom moderskapet: ”Men hon skall bli räddad genom sitt moderskap om hon lever ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse” (1 Tim 2:15).

För det första slår Chrysostomos bort uppfattningen att moderskap i sig räcker för räddning, eftersom då varken män eller ofruktsamma skulle kunna räddas (moderskap kan vara mer än biologiskt dito). Vidare skulle även en moder som levde i synd räddas enkom på grund av att hon fött barn. Den ståndpunkten är alltså orimlig!

Följande utdrag ur den store förkunnarens predikan över första Timotheosbrevets andra kapitel v. 11-15 gör det istället klart och tydligt att det kristna föräldraskapet – moderns och faderns – är en fullgod och välsignad väg till helgelse och ödmjukhet.