Vara och kaos

Denna text är översatt från fader Stephen De Young’s blogg The Whole Counsel blog. Originalet publicerades 2019-06-24. Jag har översatt den eftersom den ger viktig förståelse kring det eviga livet och den bibliska och ortodoxa förståelsen av den eviga domen och syftet med livet i sig. Författaren reder ut orsaken till varför felaktiga läror som universalism och annihilationism sprider sig i vår moderna tid. Texten är mycket läsvärd för varje kristen som vill fördjupa sig i sin tro.

Vår moderna förståelse av begreppet ”vara/existens” är i motsats till intighet eller icke-existens. Något existerar, och med detta menar vi att det har något slags materiell verklighet, att det är ett ting. Eller så existerar det inte, och då betyder det att det är något påhittat som inte har en verklig existens i tid och rum. Svårigheten att diskutera Guds existens som ”en varelse” [notera etymologin kring ”att vara” = varelse] inom detta paradigm är just vad som skapat de flesta fruktlösa diskussioner kring ateism i vårt samhälle. Denna förståelse föregicks under flera sekler, särskilt i tänkandet i Väst, av en förståelse med rötter hos Platon och vidare utvecklad av medel- och nyplatonismen. Inom platonismen ställdes varande inte i motsats till ett slags uppfattning om icke-varande vilken kunde jämföras med icke-existens, utan istället i motsats till blivande. Det finns ting som helt enkelt är. På grund av detta är de överlägsna allt som är i rörelse eller genomgår en förändringsprocess i vilken de håller på att bli något men i mer eller mindre grad ännu inte är detta ting. Följden av detta är att stillastående/orörlighet är en av de högsta dygderna för platonismen.

Bokrecension: Mina bibliska storasystrar II

Titel: Mina bibliska storasystrar II: Glimtar från Nya testamentet

Författare: Anna-Sophia Bonde

Förlag: Artos 2021

ISBN: 9789177771432

(156 sidor)

Jag har recenserat Bondes fösta bok här, och mottog beskedet om en uppföljare med glädje. Bondes röst och budskap är mycket viktigt och nödvändigt i det kristna samtalet om jämlikhet, manligt och kvinnligt i Sverige idag. Åsiktshegemonin ägs av radikalfeminister och queerteologer som sällan välkomnar röster från ett mer traditionellt håll. Det första jag därför kan säga om Bondes uppföljare är att den är en frisk vind i detta samtalsklimat. Bonde är modig, och hennes jordnära mod inspirerar mig.

Ortodox konstantinism?

Jag lyssnade på en podd jag uppskattar och som två vänner har, vi kan kalla dem de ”kristna podd-profilerna”, och fick efter senaste avsnittet anledning att skriva om helige kejsar Konstantin. Detta har jag tänk göra länge, men vännernas typiskt protestantiska nedlåtande omdöme om honom eldade på motivationen. Läsaren får komma ihåg att detta är ett blogginlägg, och jag kan omöjligen täcka in allt jag skulle vilja säga i ämnet. Med det sagt:

Den konstantinistiska halmgubben

Heliga Konstantin och Helena

Vännerna intervjuade Stanley Hauerwas, protestantisk teolog som har mycket bra att säga om kristendomens profetiska roll i samhället. Under avsnittet sades mycket gott, men den gamla vanliga halmgubben ”konstantinism” dök upp (myntat av den anabaptistiske teologen Yoder under 1900-talet).

Det är mycket kortfattat föreställningen om att den kristna kyrkan, efter att ha blivit tolererad av kejsar Konstantin vid Milanoediktet 313 och sedermera premierad av kejsar Theodosius år 380, förlorat sin ursprungliga radikalitet: man talar om kompromiss med Jesu budskap, korruption och till och med avfall.

Det är viktigt att komma ihåg att denna kritik primärt kommer från protestantiska teologer. Både Hauerwas och Yoder är barn av den säregna amerikanska protestantismen där man historiskt fokuserat på läran om ”det stora avfallet”, där ett visst mått av separatism och dualism funnits i förhållandet till staten (förenta staterna grundades ju av religiösa dissidenter från England), och restorationism, dvs. tron att man i och med reformationen återupprättat den genuina kyrkan, i sig en naturlig följd av det stora avfallet – det finns alltså ecklesiologisk anledning att nedvärdera Konstantin.

Bokåret 2020: en lista med kommentarer

Jag fortsätter den tradition jag påbörjade förra året och skriver en lista på de böcker jag hunnit läsa under året som gått. Det är, för min del, både roligt och nyttigt att se tillbaka på alla titlar och minnas vilka böcker jag faktiskt hunnit läsa: det blev 45 böcker i år igen!

Förra året lovade jag att jag skulle läsa fler skönlitterära böcker. Det blev tre sådana, vilket är bättre än noll (som det var 2019). Nio av de årets böcker kategoriserar under politisk filosofi, vilket har varit ett någorlunda nytt och mycket intressant ämnesområde. Där har jag också funnit en ny författare som jag kommit att uppskatta högt: Sir Roger Scruton.

Minst tio av böckerna har (tillsammans med de i politisk filosofi) kretsat kring det som verkligen intresserat mig det senaste: frågan om vår samtid, modernitet, sekularisering och dess påverkan på kristendomen och särskilt Ortodoxa Kyrkan. De titlar som mer eller mindre medvetet besvarat eller kommenterat dessa frågor från ortodoxt håll har gjort så på ett mycket hoppfullt sätt. I övrigt är det en blandning av teologi och uppbyggelselitteratur.

Här är listan, lästa böcker 2020, i kronologisk läsordning:

Bokrecension: Filokalia III

Titel: Filokalia III

Översättare: Benedikt (Bengt) Pohjanen

Förlag: Artos & Norma bokförlag 2020

ISBN: 9789177771463

(87 sidor)

Filokalia är namnet på en stor samling texter om det andliga livet. Namnet Filokalia är grekiska och betyder kärlek till det sköna (i sammanhanget innebär det allt som är sant, gott och vackert från Gud). Texterna är författade mellan 300- och 1400-talen och sammanställdes på 1700-talet av den helige ärkebiskopen Makarios av Korinth och helige Nikodemos av berget Athos. Den grekiska utgåvan utkom i Venedig 1782.

Om vänskap

Helige Johannes Chrysostomos, Homilia II över 1 Thess 1.

Den som älskar bör älska på så vis att han, om det stod i hans makt, inte vägrade att utge sin själ eller sitt liv om man bad honom om dem. Jag stannar inte vid ”om man bad honom”, utan menar till och med att han skyndar sig att bära fram en sådan gåva. Ty inget, nej inget, är dyrare än en sådan kärlek, inget sorgligt kommer av sådan vänskap. Sannerligen, ”en trogen vän är livets medicin” (Pred 6:16). Ja, ”en trogen vän är ett tryggt försvar” (Pred 6:14). Ty vad finns som inte en sann vän skulle göra? Vad för gott vill han inte erbjuda? Vilken förmån? Vilken trygghet? Även om du skulle äga oändlig rikedom är det inte jämförbart med en god vän.

Äktenskapet plattform för ömsesidig fullkomning

Jag läste aposteln Paulus ord till Kolosserna (3:17-4:1) häromdagen, och stötte på ett av de där ställena som många tycker är svårt att förstå för oss som lever i Västvärlden. Paulus skriver ”Ni hustrur, underordna er era män, för så bör det vara i Herren. Ni män, älska era hustrur och var inte hårda mot dem” (v. 18-19).

Detta stället, och andra liknande ställen, har fått somliga att tro att Paulus föraktar kvinnor. Jag har skrivit om att så inte är fallet på ett annat ställe. Tvärtom är det så att allt som står i Skriften kan bli oss till uppbyggelse, men för att förstå även sådana här till synes svåra ställen måste vi leva ett heligt liv i Kyrkans gemenskap. Hur ska vi förstå dessa svåra ställen då?

Vår sanna natur tar hand om Guds natur

I morse läste jag ett stycke ur Filokalia som jag ville dela med mig av. Det är från den helige Niketas Stetathos (slutet av 1000-talet). Han var lärjunge till helige Symeon den nye teologen, och avslutade troligen sitt liv som igumen (klosterföreståndare) för det kända klostret Studion i Konstantinopel.

Han skriver om människans sanna natur. Vi talar ofta om att det är mänskligt att synda, men enligt ortodox antropologi är vi inte alls skapade för synd. Synden består i att missa målet med Guds vilja för oss, och den tar sig uttryck t.ex. i högmod, egoism, frosseri och girighet. Dess frukt är död. Döden som kommer av ett liv utanför Guds vilja är inte para personlig, men påverkar även våra medmänniskor och hela skapelsen. Den ortodoxa teologiska visionen av människans plats i Skapelsen är viktig att ha i åminnelse när klimatproblemen behöver adresseras.

Här är helige Nikitas text i min översättning från engelskan, om syndens koppling till föraktet för skapelsen:

Om du längtar efter den falska ära som människor ger som om den vore autentisk, och vältrar dig i njutningslystnad på grund av din själs omättlighet, och om du genom frosseri binder upp dig i girighet, då gör du dig själv antingen demonisk genom självpåtagen inbilskhet och okunskap, eller degenererad till djurens nivå genom att tillfredsställa magen och könet, eller så blir du som ett vilddjur gentemot andra på grund av din omänskliga girighet. Din tro på Gud kommer att komma till korta på detta vis, som Kristus sade skulle ske när vi tar emot mänsklig ära (jfr. Joh 5:44); du kommer att överge självdisciplin och [andlig] renhet eftersom dina lägre drifter omättligt upphetsas och övervinns av ohämmat begär; och du kommer låsas ute från kärleken eftersom du bara betjänar dig själv och inte bistår dina skapade vänner när de är i nöd. Som ett slags mångskiftande monster på så vis sammansatt av mångahanda egenfientliga delar kommer du vara en oförsonlig fiende till Gud, till människan och till djuren.

Om en människas drivkraft, lust och inttelligenta krafter uppväcks och är aktiva och handlar spontant i enlighet med naturen, då gör de henne gudalik och gudomliggjord, sund i handling och aldrig bortdriven från naturens grundval. Men om hon förråder sin sanna natur följer hon en väg som går emot naturen, och de krafter jag nyss nämnde kommer att förvandla henne, som jag skrev, till ett mångskiftande monster på så vis sammansatt av mångahanda egenfientliga delar. […]

När vi sålunda ägnar oss åt asketiska övningar [t.ex. fasta och bön] eller är kontemplativa teologer(1), när vi handlar i enlighet med vår natur, då visar vi oss som trogna medlemmar i Kyrkan. När vi däremot handlar motsatt vår natur, då blir vi lika vilddjuren, vildsinta och demoniska.

Från “On the practice of the virtues: One Hundred Texts”, The Philocalia, the complete text, vol IV, Faber & Faber 1995, s. 82-83.

(1): teolog i detta sammanhang är inte en som gått en akademisk utbildning, utan en som ber i ande och sanning och skådar Gud, dvs. har fått sann kunskap om Gud.

Helige biskopen Blaisius av Sebaste. De vilda djuren besökte honom och inväntade att han skulle avsluta sin bön och välsigna dem.

Bokrecension: The Byzantine Struggle Over the Icon

Denna recension är gjord av Dr. David Heith-Stade, forskare i östkyrkokunskap vid Wiens universitet på min förfrågan.

Titel: The Byzantine Struggle Over the Icon: On the Problem of Eastern European Symbolism

Författare: Avenarius, Alexander

Förlag: Bratislava: Academic Electronic Press, 2005

ISBN: 80-88880-66-1

(210 sidor)

Professor Alexander Avenarius (1942-2004) var en pionjär inom bysantinologin i Slovakien. Efter kommunismens fall undervisade han bland annat vid den ortodoxa teologiska fakulteten vid Prešovs universitet.

Denna bok är en postum översättning och bearbetning av ett manuskript som Avenarius lämnade efter sig. Det rör sig om en undersökning av ikonografins teori från fornkyrkan fram till början av 1900-talet – från kyrkofäderna till de ryska religionsfilosoferna. Avenarius fokuserar dock nästan uteslutande på Ryssland i framställning av den efterbysantinska utvecklingen av tänkande kring ikonografin i östkyrkan. Han drar paralleller mellan de bildteorier som ikonförespråkarna utvecklade och den moderna semiotiken och symbolismen (kap. 1, 10 och 12).

Bokrecension: Mina bibliska storasystrar

Titel: Mina bibliska storasystrar

Författare: Anna-Sophia Bonde

Förlag: Artos 2019

ISBN: 9789177770954

(153 sidor)

I en tid då många kristna utan djupare reflektion anammar en sekulär radikalfeministisk analys av relationen mellan könen, och bara strör lite kristna ord och lösryckta bibelcitat över den för att eventuella åhörare lättare ska svälja, då är Bondes bok synnerligen välbehövlig. Hennes bok är ovanlig för vår tid: den är skriven av en kvinna som är präst i Svenska Kyrkan och boken handlar om kvinnor i Gamla testamentet, men Bonde är långt ifrån en förespråkare för vår tids destruktiva radikalfeminism. Snarare handlar den om att fostra stadiga kristna kvinnor (och män!). Jag återkommer med några exempel ur boken strax.