Varför Ortodoxa Kyrkan, del 4

Läs gärna del ett, två och tre också.

Vi närmar oss nu slutet på berättelsen om varför jag valde att bli ortodox kristen. Som jag skrev i del tre hade jag förmånen att få samtala med den förre biskopen i Göteborgs stift vid flera tillfällen. Jag var alltjämt prästkandidat för stiftet, även om vägen fram tycktes mörk. Vid den här tiden var jag fortfarande i viss mån präglad av en protestantisk uppfattning av vad kyrkan är, och jag föreställde mig att jag – som framtida präst i Svenska Kyrkan – skulle leva som ortodox “i lönndom”. Jag hade hunnit bli så influerad av ortodox teologi att jag för allt i världen inte kunde överge denna nyfunna skatt.

Varför Ortodoxa Kyrkan, del 3

Läs del ett här, och del två här.

Min tid på den kristna gymnasieskolan L.M. Engström gav mig otroligt mycket mer än vad jag hunnit skriva om i förra delen av min berättelse. Hur skulle jag kunna glömma skolprästen Olle som för första gången väckte mitt intresse för liturgins symbolspråk; min lärare i historia, Anders, som hastigt och lustigt tog ner en stackars “endast bibeltroende” Mikael på jorden genom sina kloka och syrliga utsagor; eller en annan Anders, lärare i naturkunskap, som sålde mig mitt första rökelsekar. Tiden på L.M. var onekligen avgörande för min resa i min kristna tro.

Efter att jag tagit studenten funderade jag inte särskilt länge på vad jag skulle göra: min vän David och jag beslutade oss för att bli inspiratörer i den kristna skolorganisationen Credo. Där utbildades och arbetade jag under läsåret 2003-04.

Varför Ortodoxa Kyrkan, del 2

I första delen av min berättelse om varför jag blev ortodox kristen skrev jag i stora drag om min uppväxt. Det blir lite längre när jag nu ska försöka berätta om mina erfarenheter på den kristna “multikonfessionella” gymnasieskolan L.M. Engström i Göteborg och vad jag lärde mig i storstaden i övrigt. Skolan i sig är inte direkt “multikonfessionell” – med det ordet menar jag att alla möjliga kristna konfessioner och inriktningar fanns representerade bland elever och lärare där – utan snarare gammalkyrklig och drivs av en stiftelse som står i schartauansk tradition (så vitt jag förstått det).  Jag bodde i Tranemo under grundskoletiden, men möjligheten att få komma till storstaden samt att få bo närmare många av vännerna från tiden på Åh stiftsgård gjorde att jag sökte till den kristna friskolan i Göteborg när det var dags för det. Glädjande nog kom jag in, och mina föräldrar ordnade ett rum i källaren hos en äldre dam i Hisings-Backa.

Varför Ortodoxa Kyrkan, del 1

Inledning

Jag har varit ortodox kristen i sex år, och bidragande till min resa har varit olika människors berättelser om varför de själva blivit ortodoxa.  Jag har länge funderat på om jag skulle skriva min egen berättelse, men alltid dragit mig för det eftersom jag varit rädd att inte göra historien rättvisa. Det är helt enkelt så många detaljer och händelser som för mig fram hit, och jag vill inte glömma någon av dem. Nu har jag dock slutligen landat i att skriva, och jag är glad och nöjd om min berättelse blir till nytta för någon.

De många konverteringarna är anledning till eftertanke

I tidningen Dagen skriver pingstpastor Makrus Holmbom från Skellefteå om varför somliga förblir protestanter, trots alla människor som mer eller mindre nyligen konverterat till den romersk-katolska kyrkan. Fenomenet med konversionerna har till och med behandlats av P1 i programmet Människor och tro. För egen del får folk självklart göra vad de vill, så länge de kan motivera det grundligt och inte baserat på felaktiga fakta eller dålig teologi. Dock borde fenomenet stämma till eftertanke i de protestantiska kyrkorna. Frågan är om protestantismen egentligen slåss mot väderkvarnar, och om den spelat ut sin roll?

Bokrecension: The Divine Magician

Titel: The Divine Magician – the disappearance of religion and the discovery of faith
Författare: Peter Rollins
Förlag: Hodder & Stoughton (2015)
ISBN: 978-1-444-70379-5
(189 sidor)

I april kommer denna boks författare till Sverige, varför en recension av hans bok är både lämplig och aktuell. Det var längesedan jag läste en bok av det här slaget, dvs. en bok som på ett halv-akademiskt sätt kommer med en “ny och hittills oupptäckt” aspekt av Jesu lära och gärning. Under min tid på universitetet förekom sådana böcker titt som tätt. När jag läste denna boken kom ett gammalt minne tillbaka:

För många år sedan, när jag alltjämt var med i en frikyrka i Göteborg, var jag och församlingens pastor på kristna bokhandeln i stan. Vi tittade på böcker och vår blick föll på en bok skriven av en sydamerikansk pastor inom trosrörelsen. Titeln på boken var något i stil med “De tio hemliga stegen till framgång i tron och livet” eller något dylikt. Min pastor pekade på boken och sade att han alltid känner sig illa till mods när en person tror sig ha upptäckt något som Kyrkan missat genom alla århundradena, och först nu har det uppenbarats för pastor “John” eller “Jack”.

The biggest problem in Orthodoxy

Regarding the Orthodox Church’s biggest problem in Sweden, currently.

(This text in swedish can be found here.)

“every foreign land is our father land, and every fatherland is a foreign land.”

– Epistle to Diognetos, chapter 5.

Working in the Orthodox Church in Sweden these days involves no small number of blessings, but also a few hardships. This text is about one of the most serious problems – but also about one for which a pastoral solution is most urgently needed: language barriers.

Language barriers are a well known problem in the Orthodox Church today in countries which historically have not been Orthodox, such as Sweden, the United Kingdom, and United States. Wrapped up in the problem of language barriers is also the problem of isolation and ethnocentrism that can arise in a diaspora church (diaspora = “scattering”, in this context the word indicates that people have moved from a country where the Orthodox church has historically been an established institution). The serious consequences of this is seen in how the Orthodox immigrants’ children and grandchildren keep the faith through their encounter with the secularized western countries, their languages and their cultures.

Maria sökte sanningen

Linda Maria

Linda Maria Skhirtladze Segerpalm längtade efter ett en fördjupning i sin kristna tro. Sanningen ska göra er fria lovade guds ord. Till slut hittade hon en ortodox gemenskap där hon kände sig hemma.

 

Det strålar om henne, blir till en gloria i motljuset från den låga eftermiddagssolen i det avlånga rummet med de stora tunga stolarna. Jag hörde det redan i telefon. En klar och tydlig stämma med tid och plats för intervjun ”Jag ska på sånglektion på onsdag, då skulle vi kunna dricka en kopp kaffe före lektionen och du kan fråga om hur jag hittade till den ortodoxa kyrkan” sa hon i telefon. Nu sitter vi i ett soligt rum i Vårfrukyrkan som likt henne konverterat till ortodox tro från den Lutherska Svenska kyrkan.

– I denna kyrka var min pappa präst, han fick sin första tjänst här. Det känns speciellt att han verkat här säger hon om sin älskade pappa som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.

Ortodoxins främsta problem

Om den Ortodoxa Kyrkans allvarligaste problem i Sverige idag.

(Denna text finns på engelska här.)

”varje främmande land är vårt fädernesland, och varje fädernesland är ett främmande land.”

– Brevet till Diognetos, kap 5.

Att arbeta med den Ortodoxa Kyrkan i Sverige idag medför en uppsjö av välsignelser, men också en och annan svårighet. Denna text handlar om en av de största svårigheterna men också en av de viktigaste att finna en bra och pastoral lösning på: spårkförbistringen.

Språkförbistringen är ett allmänt känt problem för den Ortodoxa Kyrkan idag i länder som traditionellt inte varit ortodoxa, som t.ex. Sverige, Storbritannien och USA. I språkförbistringen ligger också den kulturella isoleringen eller etnocentrismen som kan uppstå i en diasporaförsamling (diaspora = förskingring eller kringspriddhet. I detta sammanhang syftar ordet på folk som flyttat från ett ursprungligen ortodoxt land till ett som inte är det). Den allvarliga följden av detta är problemet kring hur invandrade ortodoxa trosbekännares barn och barnbarn ska bevaras i tron i mötet med det sekulariserade Sverige, dess språk och kultur.

Bokrecension: Herrens bön

Titel: Herrens bön
Författare: Nicholas Ayo c.s.c.
Förlag: Gloria Förlag
ISBN: 978-91-87615-15-3
(270 sidor)

Händer det att du, som jag, ber Herrens bön något slött? Har orden i Fader Vår blivit lite för vardagliga för dig? Är bönen allt som oftast något som du rabblar med läpparna utan att egentligen begrunda vad du ber? Då är detta boken för dig!

Författaren Nicholas Ayo är teologie licentiat och filosofie doktor, men inget av det högtravande universitetsspråket man då kunde förvänta sig försvårar förståelsen av det han vill förmedla: storheten i Herrens bön. Även om en mycket kunnig författare, både teologiskt, filosofiskt och exegetiskt, framträder i boken är det herden som skriver till läsaren för att öppna upp de många skatter som Herrens bön rymmer. Boken lämpar sig för var och en, oavsett skolning, som vill fördjupa sin förståelse av bönernas bön.

Ayo går igenom Fader Vår systematiskt och börjar med de sk. “Du-bönerna”, dvs. de böner som ärar Gud och som riktar sig till honom. Därefter redogör han för “Vi-bönernas” innehåll, dvs. de böner där vi ber Gud om t.ex. att förlåta oss våra skulder. Dessa två avsnitt utgör huvudparten av boken, och här visar Ayo på en uppsjö olika sätt att översätta, läsa och tolka bönerna, alla med exempel ur kyrkohistorien. Hela tiden jämför och kontrasterar han mellan de båda versionerna som finns i Matteus och Lukas evangelier. Ayo skriver:

“I jämförelsen av Herrens bön mellan Matteus och Lukas kan vi dra slutsatsen att Matteus betonar perspektivet av ändens tid, och Lukas fokuserar på den pågående heliga historien” (s.25).

Efter denna gedigna genomgång av Herrens bön, och gedigen är nästan att underdriva – han påminner nästan om Origenes i sin utläggningskonst –  så bjuder författaren oss på inte mindre än tio olika författare som var och en får tolka olika delar av Fader Vår. Bland dessa är Cyprianus av Karthago, Gregorios av Nyssa, Maximos Bekännaren, tillsammans med Simone Weil och Leonardo Boff. Detta för att ge utförliga exempel på olika sätt att läsa och tolka bönen.

På det följer en sammanfattning där Ayo knyter ihop trådarna mycket bra. Därefter kommer ett långt avsnitt med appendix. Bland. dessa finns Fader Vår på grekiska och latin, nio svenska översättningar av bönen, olika kateketiska förklaringar samt analogier ur Nya Testamentet. Läsaren får alltså gott om material för eget studium vid avslutad läsning.

Slutligen något kort om översättningen: Kai Larsen, präst i Svenska Kyrkan och ordförande för den svenska grenen av Sällskapet St Alban & St Sergius, har gjort en mästerlig översättning som gör att texten är lättläst och flyter bra. Sällan är det jag som läsare stannar upp inför något underligt. Jag är mycket tacksam till Kai för att han gjort denna bok tillgänglig på svenska – en bok som jag verkligen rekommenderar varje kristen som vill be Herrens bön med brinnande hjärta.

Köp boken här.