Ortodoxa Kyrkan och världen

Jag tycker mig, grovt sett, se två tydliga trender bland ortodoxa bekännare kring hur man ska förhålla sig till världen och samhället: antingen med skepsis och misstänksamhet, eller med frimodighet och förtröstan på Gud.

Båda finner stöd i Bibeln, men beror också på hur man tolkar olika bibelställen. T.ex. “Anpassa er inte efter den här världen” (Rom 12:2) och ”Älska inte världen och det som finns i världen” (1 Joh 2:15). Vad betyder dessa uppmaningar? Antingen (1) betrakta världen med misstänksamhet och agera mer eller mindre separatistiskt, eller (2) var verksamma i världen med frimodighet samtidigt som vi inte anpassar oss efter världens fallna tillstånd. Personligen förespråkar jag det andra sättet att läsa.

Varför? Jo, därför att Jesus själv säger att han övervunnit världen (Joh 16:33), att vi sänds som får in bland vargar (Matt 10:16), men att vi ändå inte ska frukta dem som bara kan döda kroppen (Matt 10:28), att hans frid “som övergår vårt förstånd” (Fil 4:7) ska vara med oss och att vi därför inte ska känna oro eller tappa modet (Joh 14:27), att de dygder som präglar kristnas förhållande till sina medmänniskor inte är fruktan, skepsis och misstänksamhet, utan kärlek, glädje, frid, tålamod, gästvänlighet osv. (Gal 5:22-23). Continue reading

Mångfaldiga pandemier

Herdabrev av metropoliten av Naupaktos, Hierotheos (Vlachos). Rubriker är satta av bloggens författare för lättare navigering.

MÅNGFALDIGA PANDEMIER

Metropolit Hierotheos

Metropolit Hierotheos

Inledning:

Att diskutera känsliga pastorala och sociala frågor är riskabelt på något sätt. Det är bättre, att man inte alls rör vid dessa teman, utan talar om oviktiga saker. Det här är dock också slutligen resultatlöst.

Som ansvarsfull kyrklig herde måste jag besluta och föreställa mina tankar om olika kritiska teman för att informera kristna troende.

Om man är asket i Heliga Bergets öken, behöver han kanske inte lägga sig i saker, utan bara säga något till dem som frågar honom om något, enligt Gerontikons ord “Åldringen sade…”

En pastoral tjänsteuppgift innehåller ändå ansvar och plikter angående de kristna som hör till hjorden.

För en kort tid sedan skrev jag således en encyklika till mitt heliga stifts prästerskap, så att vi inte skulle ha allvarliga coronafall bland präster och att denna ondska inte skulle spridas i hela Kyrkan och att kristna inte skulle kunna skylla på präster för att de sprider sjukdomen.

De som agerar på den sociala och kyrkliga scenen måste åtlyda försiktighetsåtgärder. Det skulle vara irrationellt att läkarna på sjukhus skulle operera eller vårda på andra sätt utan nödvändiga skyddsåtgärdar.

Ändå har varje tal sitt motargument, som sagt – “allt tal kämpar med tal” – eftersom människor har olika åsikter. De befordrar dem med teologiska, parateologiska, vetenskapliga eller paravetenskapliga argument. Således har man skrivit olika texter – andra aktningsfullt och några andra med en olämplig, hånande stil – och på så vis har inte bara coronaviruset, utan också paranoiaviruset, dykt upp.

Det här är likaväl vår tids problem: några frågar om saker, som har redan svarats på i den texten som de antagligen har läst och som de dömer.

Här gäller det en andlig sjukdom som orsakar mångfaldiga pandemier, även inom Kyrkans heliga institution.

I alla fall vill jag i denna text erbjuda några förklaringar som gäller om min encyklika angående coronaviruset och sjukdomen som det orsakar. Coronaviruset är ingen “vanlig förkylning”! Continue reading

Maria i Bibeln

Med Maria är det så att hon är människans främsta förebild när det kommer till ödmjukhet och att sätta andra före sig själv. Under sin levnad gjorde hon inte så mycket väsen av sig, och tog inte så stor plats i rummet. Hon är långt ifrån vår tids självupptagna kändisar. Istället för att peka på sig själv pekar hon nämligen ständigt på Kristus.

Därför är det först i takt med att vi förstår mer och mer av inkarnationens mysterium, Frälsarens människoblivande, som vi förstår mer av vem Maria är och hennes storhet. Alltså, när vi rätt förstår Kristologin kan vi också vörda Maria rätt. Vladimir Lossky skriver:

Läran om Guds moder hör till traditionen, men det är enbart genom upplevelsen av vårt liv i kyrkan som vi kan bejaka den gränslösa vördnad för Guds moder som kyrkan uppvisar. Det är i samma mån vi bejakar den som vi tillhör Kristi kropp.1

Konkreta omnämnanden i Bibeln:

Maria omnämns av alla evangelisterna, och av Lukas även i Apostlagärningarna. Aposteln Paulus alluderar till henne i Galaterbrevet 4:4 ” när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen.”

Det är viktigt att påpeka att jag nu inte redogör för Marias uppväxt som sådan, utan bara hennes plats i Bibelns texter. Som följd av det måste man också komma ihåg att evangelisterna skriver inte en mariologi, utan de skriver det glada budskapet om Kristi seger över demonerna och ondskans herravälden som hållit oss och hela skapelsen i sitt våld. Kristus är i centrum, och berättelsen syftar till att lyfta fram budskapet om honom. Maria är med i den mån hennes roll är intressant för det narrativet. Med det sagt känner Kyrkan mer om Marias historia än vad som finns inom evangeliernas pärmar. Somligt av det har hamnat på pränt i tidiga kristna skrifter, annat blir antytt i Gamla testamentets olika skrifter, ytterligare står att finna i våra hymner, ikoner och vördnadsbetygelser inför henne. Men allt det är ämne för ett annat tillfälle. Continue reading

Bokrecension: Folkhemseremiten

Titel: Folkhemseremiten

Författare: Hans Lundin

Förlag: Vulkan 2020

ISBN: 9789189219755

(247 sidor)

Sverige har fått en författare som skriver skönlitteratur där handlingen grundar sig i en ortodox kristen förståelse av tillvaron. Hans Lundin tillhör samma kyrka som jag, och har skrivit boken Folkhemseremiten. I den ger han sig på ett svårt uppdrag: att försöka ge ord för Ortodoxa Kyrkans lära om döden, själen och uppståndelsen. Som förebild har han ”den fjärde kappadokiern”, heliga Makrina den yngre.

I boken får läsaren följa Folke, en typisk äldre svensk man vars uppfattning om kristen tro är högst rudimentär – vilket säkerligen inte är långt ifrån verkligheten för de flesta svenska idag. Han är broderskapare (dvs. Socialdemokrat med ett slags vag kristen förankring) och sjöng tidigare i kör. Dock har kören decimerats genom åren genom körmedlemmarnas oundvikliga frånfälle. Folke beger sig till det ortodoxa klostret Nya Valamo i Finland, i hopp om att där åter få höra vad han anser vara den vackraste körsången av dem alla: den ryska liturgiska sången. Continue reading

Vara och kaos

Denna text är översatt från fader Stephen De Young’s blogg The Whole Counsel blog. Originalet publicerades 2019-06-24. Jag har översatt den eftersom den ger viktig förståelse kring det eviga livet och den bibliska och ortodoxa förståelsen av den eviga domen och syftet med livet i sig. Författaren reder ut orsaken till varför felaktiga läror som universalism och annihilationism sprider sig i vår moderna tid. Texten är mycket läsvärd för varje kristen som vill fördjupa sig i sin tro.

Domens dag (stor)Vår moderna förståelse av begreppet ”vara/existens” är i motsats till intighet eller icke-existens. Något existerar, och med detta menar vi att det har något slags materiell verklighet, att det är ett ting. Eller så existerar det inte, och då betyder det att det är något påhittat som inte har en verklig existens i tid och rum. Svårigheten att diskutera Guds existens som ”en varelse” [notera etymologin kring ”att vara” = varelse] inom detta paradigm är just vad som skapat de flesta fruktlösa diskussioner kring ateism i vårt samhälle. Denna förståelse föregicks under flera sekler, särskilt i tänkandet i Väst, av en förståelse med rötter hos Platon och vidare utvecklad av medel- och nyplatonismen. Inom platonismen ställdes varande inte i motsats till ett slags uppfattning om icke-varande vilken kunde jämföras med icke-existens, utan istället i motsats till blivande. Det finns ting som helt enkelt är. På grund av detta är de överlägsna allt som är i rörelse eller genomgår en förändringsprocess i vilken de håller på att bli något men i mer eller mindre grad ännu inte är detta ting. Följden av detta är att stillastående/orörlighet är en av de högsta dygderna för platonismen. Continue reading

Bokrecension: Mina bibliska storasystrar II

Titel: Mina bibliska storasystrar II: Glimtar från Nya testamentet

Författare: Anna-Sophia Bonde

Förlag: Artos 2021

ISBN: 9789177771432

(156 sidor)

Jag har recenserat Bondes fösta bok här, och mottog beskedet om en uppföljare med glädje. Bondes röst och budskap är mycket viktigt och nödvändigt i det kristna samtalet om jämlikhet, manligt och kvinnligt i Sverige idag. Åsiktshegemonin ägs av radikalfeminister och queerteologer som sällan välkomnar röster från ett mer traditionellt håll. Det första jag därför kan säga om Bondes uppföljare är att den är en frisk vind i detta samtalsklimat. Bonde är modig, och hennes jordnära mod inspirerar mig. Continue reading

Ortodox konstantinism?

Jag lyssnade på en podd jag uppskattar och som två vänner har, vi kan kalla dem de ”kristna podd-profilerna”, och fick efter senaste avsnittet anledning att skriva om helige kejsar Konstantin. Detta har jag tänk göra länge, men vännernas typiskt protestantiska nedlåtande omdöme om honom eldade på motivationen. Läsaren får komma ihåg att detta är ett blogginlägg, och jag kan omöjligen täcka in allt jag skulle vilja säga i ämnet. Med det sagt:

Den konstantinistiska halmgubben

Konstantin och Helena

Heliga Konstantin och Helena

Vännerna intervjuade Stanley Hauerwas, protestantisk teolog som har mycket bra att säga om kristendomens profetiska roll i samhället. Under avsnittet sades mycket gott, men den gamla vanliga halmgubben ”konstantinism” dök upp (myntat av den anabaptistiske teologen Yoder under 1900-talet).

Det är mycket kortfattat föreställningen om att den kristna kyrkan, efter att ha blivit tolererad av kejsar Konstantin vid Milanoediktet 313 och sedermera premierad av kejsar Theodosius år 380, förlorat sin ursprungliga radikalitet: man talar om kompromiss med Jesu budskap, korruption och till och med avfall.

Det är viktigt att komma ihåg att denna kritik primärt kommer från protestantiska teologer. Både Hauerwas och Yoder är barn av den säregna amerikanska protestantismen där man historiskt fokuserat på läran om ”det stora avfallet”, där ett visst mått av separatism och dualism funnits i förhållandet till staten (förenta staterna grundades ju av religiösa dissidenter från England), och restorationism, dvs. tron att man i och med reformationen återupprättat den genuina kyrkan, i sig en naturlig följd av det stora avfallet – det finns alltså ecklesiologisk anledning att nedvärdera Konstantin. Continue reading

Bokåret 2020: en lista med kommentarer

Jag fortsätter den tradition jag påbörjade förra året och skriver en lista på de böcker jag hunnit läsa under året som gått. Det är, för min del, både roligt och nyttigt att se tillbaka på alla titlar och minnas vilka böcker jag faktiskt hunnit läsa: det blev 45 böcker i år igen!

Förra året lovade jag att jag skulle läsa fler skönlitterära böcker. Det blev tre sådana, vilket är bättre än noll (som det var 2019). Nio av de årets böcker kategoriserar under politisk filosofi, vilket har varit ett någorlunda nytt och mycket intressant ämnesområde. Där har jag också funnit en ny författare som jag kommit att uppskatta högt: Sir Roger Scruton.

Minst tio av böckerna har (tillsammans med de i politisk filosofi) kretsat kring det som verkligen intresserat mig det senaste: frågan om vår samtid, modernitet, sekularisering och dess påverkan på kristendomen och särskilt Ortodoxa Kyrkan. De titlar som mer eller mindre medvetet besvarat eller kommenterat dessa frågor från ortodoxt håll har gjort så på ett mycket hoppfullt sätt. I övrigt är det en blandning av teologi och uppbyggelselitteratur.

Här är listan, lästa böcker 2020, i kronologisk läsordning: Continue reading

Bokrecension: Filokalia III

Titel: Filokalia III

Översättare: Benedikt (Bengt) Pohjanen

Förlag: Artos & Norma bokförlag 2020

ISBN: 9789177771463

(87 sidor)

Filokalia är namnet på en stor samling texter om det andliga livet. Namnet Filokalia är grekiska och betyder kärlek till det sköna (i sammanhanget innebär det allt som är sant, gott och vackert från Gud). Texterna är författade mellan 300- och 1400-talen och sammanställdes på 1700-talet av den helige ärkebiskopen Makarios av Korinth och helige Nikodemos av berget Athos. Den grekiska utgåvan utkom i Venedig 1782.

Continue reading

Om vänskap

Om vänskap

Helige Johannes Chrysostomos, Homilia II över 1 Thess 1.

Den som älskar bör älska på så vis att han, om det stod i hans makt, inte vägrade att utge sin själ eller sitt liv om man bad honom om dem. Jag stannar inte vid ”om man bad honom”, utan menar till och med att han skyndar sig att bära fram en sådan gåva. Ty inget, nej inget, är dyrare än en sådan kärlek, inget sorgligt kommer av sådan vänskap. Sannerligen, ”en trogen vän är livets medicin” (Pred 6:16). Ja, ”en trogen vän är ett tryggt försvar” (Pred 6:14). Ty vad finns som inte en sann vän skulle göra? Vad för gott vill han inte erbjuda? Vilken förmån? Vilken trygghet? Även om du skulle äga oändlig rikedom är det inte jämförbart med en god vän.

Continue reading