Bokrecension: The Byzantine Struggle Over the Icon

Denna recension är gjord av Dr. David Heith-Stade, forskare i östkyrkokunskap vid Wiens universitet på min förfrågan.

Titel: The Byzantine Struggle Over the Icon: On the Problem of Eastern European Symbolism

Författare: Avenarius, Alexander

Förlag: Bratislava: Academic Electronic Press, 2005

ISBN: 80-88880-66-1

(210 sidor)

Professor Alexander Avenarius (1942-2004) var en pionjär inom bysantinologin i Slovakien. Efter kommunismens fall undervisade han bland annat vid den ortodoxa teologiska fakulteten vid Prešovs universitet.

Denna bok är en postum översättning och bearbetning av ett manuskript som Avenarius lämnade efter sig. Det rör sig om en undersökning av ikonografins teori från fornkyrkan fram till början av 1900-talet – från kyrkofäderna till de ryska religionsfilosoferna. Avenarius fokuserar dock nästan uteslutande på Ryssland i framställning av den efterbysantinska utvecklingen av tänkande kring ikonografin i östkyrkan. Han drar paralleller mellan de bildteorier som ikonförespråkarna utvecklade och den moderna semiotiken och symbolismen (kap. 1, 10 och 12).

Bokrecension: Mina bibliska storasystrar

Titel: Mina bibliska storasystrar

Författare: Anna-Sophia Bonde

Förlag: Artos 2019

ISBN: 9789177770954

(153 sidor)

I en tid då många kristna utan djupare reflektion anammar en sekulär radikalfeministisk analys av relationen mellan könen, och bara strör lite kristna ord och lösryckta bibelcitat över den för att eventuella åhörare lättare ska svälja, då är Bondes bok synnerligen välbehövlig. Hennes bok är ovanlig för vår tid: den är skriven av en kvinna som är präst i Svenska Kyrkan och boken handlar om kvinnor i Gamla testamentet, men Bonde är långt ifrån en förespråkare för vår tids destruktiva radikalfeminism. Snarare handlar den om att fostra stadiga kristna kvinnor (och män!). Jag återkommer med några exempel ur boken strax.

Akademisk teologi och kunskap om Gud

Jag är inte en akademiskt bildad teolog av rang. Har bara en master-examen från Göteborgs Universitet samt diplom på en ortodox utbildning i USA, och är därefter självlärd. Visserligen brukar min fru påpeka att jag bara läser teologisk litteratur, men det har inte resulterat i någon högre titel inom akademin.

Jag är heller inte i närheten av de gudomliga insikter som den helige Symeon den Nye teologen (+1022) vittnar om, när man läser hans texter. Han är en av tre med epitetet ”teolog” i vår ortodoxa kristna tradition (de andra två är Johannes Evangelisten och Gregorios av Naziansos). Symeon är en verkligt helig människa med stor erfarenhet av både bön och askes. Själv kommer jag många gånger till korta inom båda dessa områden.

Trots dessa båda insikter ville jag dela ett stycke av den helige Symeon som jag nyss läste. Det rör dem som är akademiskt skolade, inklusive jag själv, samt det eventuella högmod som lätt följer på sådan bildning. Anledningen till att jag reagerade på det var att Symeon, som skrev för snart 1000 år sedan, mycket väl beskriver vår sekulariserade tid som även i hög grad berör och påverkar Ortodoxa Kyrkan (och andra kristna samfund).

“Hon ska bli räddad genom sitt moderskap”?

Är föräldraskap en väg till helighet och ödmjukhet i Ortodoxa Kyrkan? Tveklöst är svaret ”ja!” Hör hur den helige Johannes Chrysostomos kommenterar aposteln Paulus ord till Timotheos. Aposteln skriver om kvinnans höga roll genom moderskapet: ”Men hon skall bli räddad genom sitt moderskap om hon lever ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse” (1 Tim 2:15).

För det första slår Chrysostomos bort uppfattningen att moderskap i sig räcker för räddning, eftersom då varken män eller ofruktsamma skulle kunna räddas (moderskap kan vara mer än biologiskt dito). Vidare skulle även en moder som levde i synd räddas enkom på grund av att hon fött barn. Den ståndpunkten är alltså orimlig!

Följande utdrag ur den store förkunnarens predikan över första Timotheosbrevets andra kapitel v. 11-15 gör det istället klart och tydligt att det kristna föräldraskapet – moderns och faderns – är en fullgod och välsignad väg till helgelse och ödmjukhet.

Vilken är Guds kallelse för mig?

Det händer att jag får denna fråga: “vilken är min kallelse?” Jag har ett svar som de flesta kanske blir besvikna över, men som jag tror är förankrat i den kristna erfarenheten genom seklerna. Mitt svar är hämtat från min Mästare, och det lyder: “Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också” (Matt 6:33).

Tron på varje människas unika kallelse kan ibland vara sprungen ur en oro kring huruvida man lever sitt liv på det fullt autentiska sätt som man tror sig vara skapt till. Sökandet efter sin autentiska kallelse kan vara ett uttryck för en omedvetet sekulariserad inställning till livet: “mitt liv är nu, här på denna jord.”

Guds rike i pandemins tid

Just nu lider världen av Coronaviruset, Covid-19. Med inspiration från OrthodoxHistory.org vill jag lyfta fram ett gott exempel på hur kristna kan reagera inför en pandemi. Människor är rädda, och vi reagerar olika på den rädslan. En kristen människa har sitt hemland hos Gud och ser Kristus i sin medmänniska, oavsett vem denne är.

I den antika världsmetropolen Alexandria levde under antiken mellan 300-500 000 människor av blandad härkomst. Den helige Dionysios den store var påve av Alexandria under åren 248-267. Kejsar Decius hade just utsatt de kristna för förföljelse. Direkt därefter drabbades romarriket av en kraftig pandemi, en pest som drog över riket och dödade folk i tusental. I ett brev beskriver påven Dionusios hur det var i staden under detta lidande, och hur de kristna förhöll sig. Brevet finns återgivet i Eusebios kyrkohistoria, VII:22 (Artos 2007, s. 247-9).

Bokrecension: Creation as Sacrament

Titel: Creation as Sacrament: reflections on ecology and spirituality

Författare: John Chryssavgis

Förlag: t&t clark (2019)

ISBN: 9780567680709

(220 sidor)

Klimatet och miljön är frågor som egentligen ständigt är aktuella, men samtalet om hur vi ska förvalta skapelsen och råda bot på klimatproblemen har intensifierats under de senaste två åren. Jag har personligen länge försökt tänka klokt kring vår skapelse, och gläder mig åt att samtalet tas på allvar, men sörjer över den ensidighet som råder. Ortodoxa röster är som vanligt inte särskilt framträdande i den offentliga debatten, även om de finns (patriark Bartolomeus av Konstantinopel kallas ju den “gröne patriarken” och har varit engagerad i klimatproblemen sedan Greta gick i kortbyxor). Därför var det med glädje jag köpte denna bok av ärkediakon John Chryssavgis. Han är författare och teologisk rådgivare åt ekumeniske patriarken. Bland hans främsta inspirationskällor han nämner i denna bok är fader Alexander Schmemann och metropolit John Zizioulas.

Abba Gerasimos och lejonet

Idag, den 5:e mars firar Ortodoxa Kyrkan minnet av den helige ökenfadern Gerasimos av Jordan (+475). Han levde till en början som eremit i den egyptiska öknen, men slog sid senare ned i Palestina där han grundade ett kloster. Klostret ligger vid floden Jordan, i närheten av den plats där Jesus döptes, och är aktivt än idag. Förutom att Abba Gerasimos är känd för sin asketiska levnad finns också en berättelse om hur han blev vän med ett lejon. Den är en i en lång rad av berättelser om hur heliga människor blir vänner med djur, och på så vis liknar människan i paradiset. Berättelsen finns återgiven i munken Johannes Moschos Den andliga ängen (Artos, 2002), s. 41-44:

Abba Gerasimos vandrade en dag längs den heliga Jordans strand och mötte ett lejon, som vrålade förfärligt på grund av smärtan i en tass. Ett vasst strå hade trängt djupt in i den och orsakat svullnad och varbildning. När lejonet såg abban, kom det fram till honom och bad honom om att få bli helad. När abban såg hur lejonet plågades, satte han sig ner, tog tassen, skar upp den och drog ut taggen och en mängd smuts. Han tvättade såret noga, förband det och lät djuret gå. Men det botade lejonet ville inte lämna honom utan följde honom som en trogen lärjunge vart han gick. Abban blev häpen över vilddjurets tillgivenhet och började mata det. Han satte fram bröd och kokta grönsaker.

Om förlåtelse

Idag 1/3 2020 är det förlåtelsens söndag, öven kallad ”Adams förvisning från paradiset” och sista söndagen innan fastan börjar. Det är då lämpligt att fråga sig: vad är förlåtelse? Här följer några försök till svar att begrunda:

Tio år som ortodox: podd!

Med anledning av att jag den 10:e januari firar tio år som ortodox kristen har jag startat en podcast där jag ämnar dela med mig av mina erfarenheter och av ortodox kristen tro. Den heter “Ortodox kristen tro”, och du hittar den där poddar finns, men t.ex. på Poddtoppen. Om du gillar vad du hör får du gärna lämna ett positivt omdöme på iTunes eller lämna en kommentar här.

(Hade lite problem med ljudet på första avsnittet, men det blir bättre sen)