Bokåret 2022: alver, filosofer och munkar

Det är återigen dags för min bokredovisning för det gångna året. Under 2022 har jag hunnit läsa 59 böcker, varav en del inte är så omfångsrika. Bland de centrala teman som jag uppehållit mig vid är teologisk antropologi, politisk filosofi, exegetik och andlig uppbyggelse/vägledning. Därutöver i år även ovanligt mycket skönlitterärt, inte minst högläsningen med min son av Tolkiens klassiker. Guld!

Mina förväntningar inför det gångna året var att läsa mer av Alfeyevs exegetiska böcker om Jesus, vilket jag också gjort. Dock syns de inte på listan, eftersom min läsning av dem utgör del av min förberedelse inför vår församlings bibelstudier. Jag skriver bara upp helt färdiglästa böcker på listan! En annan förväntning att fortsätta läsa in mig på ämnen kring ortodoxi/politisk filosofi. Det har jag gjort, med god behållning. Jag hoppas kunna skriva något mer specifikt på detta stora och viktiga tema inom kort, eftersom så mycket skräp produceras av diverse författare och teologer – inte mint vad gäller området teologisk antropologi. Vid inträdet av år 2022 avsåg jag också läsa mer om ortodox skapelsesyn. Det har jag gjort, lite, och det har varit givande. Men här känner jag att jag behöver läsa mer.

Min resa till berget Athos under ljusa veckan i våras resulterade i att jag upptäckte många sunda och goda ortodoxa författare från det heliga berget: Arkimandrit Georgios av Gregoriou och prästmunk Gregorios i synnerhet. Denna läsning är inspirerande för min tjänst som präst. Denna nya inspiration har varit viktig för mig, men som listan visar har jag läst ganska vitt och brett under året. Se själv:

Advertisement

Tre pappor, religiös kitsch och andligt övergrepp

Jag såg miniserien Tre pappor på SVT härom kvällen. På olika vägar hade jag hört talas om den. ”Ha skämskudden nära till hands”, sade någon. Det var ett gott tips! Jag tänkte dock inte uppehålla mig så mycket vid ämnen som förvisso är intressanta, som t.ex. frågan om ideal och förväntningar kring manlighet eller rollen som pappa. Personligen tycker jag Jan-Emanuel skrivit bra om det här, och Steven Crosson skriver bra om hur snett de tre papporna hamnar trots sina intentioner här. Jag tänkte istället ägna min text åt att ge ett pastoralt perspektiv på avsnitten.

Att bemöta sjukdom på andligt vis

Följande text är ett utdrag ur prästmunk Gregorios lilla häfte “Illness and the Believer” från 2012. Det är femte delen i en liten skriftserie om åtta delar vid dags dato. I dessa små skrifter ger författaren uttryck för djupt traditionell andlighet från Athos. Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget. Han är mest känd för sin kommentar till den gudomliga liturgin i fädernas ljus.

Människan måste bära sjukdomens prövning på ett andligt vis om hon ska få någon nytta av erfarenheten. När hon tar sig an sjukdom på detta viset kommer hon vara tacksam till Gud som, likt en kärleksfull fader, ansåg henne värdig denna fostran och således låta sig påminnas om profetens ord: ”Herren tuktar den han älskar och agar den son han har kär” (Ords 3:12). Hon kommer också att dra sig till minnes apostelns ord: ”För var finns den son som inte tuktas av sin far?” (Hebr 12:7), och därpå överlämna sig själv i Guds försyn, han som är våra själars och kroppars enda Läkare. Låt oss nu studera lite närmare hur vi bemöter sjukdom på andligt vis.

Fyra hinder på väg till bikt

Följande text är ett utdrag ur prästmunk Gregorios lilla häfte “Repentance and Confession” från 2010. Det är första delen i en liten skriftserie om åtta delar vid dags dato. I dessa små skrifter ger författaren uttryck för djupt traditionell andlighet från Athos. Prästmunk Gregorios bor i Helige Johannes Teologens cell (bredvid helige Paisios Panagouda) tillhörande klostret Koutloumousiou på Athosberget. Han är mest känd för sin kommentar till den gudomliga liturgin i fädernas ljus.

I vår strävan efter omvändelse stöter vi på många hinder. Sådana hinder möter oss antingen genom djävulens ondska eller vår egen bristfälliga läggning. Låt oss studera båda dessa närmare:

1.) En del människor befinner sig i ett okänsligt tillstånd. De säger: ”Jag har inget att bekänna. Jag har inte skadat något. Jag har varken dödat någon eller stulit något.” Dock, om du frågar dem om specifika synder, även allvarliga sådana, skulle de erkänna att de gjort sådant, men de påstår att det inte är synder, utan säger: ”Nu för tiden gör ju alla så”. De tror att när många människor sysslar med en synd så är det inte längre en synd.

Evangelisten Johannes ord riktas till de som menar sig inte ha syndat: ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. […] Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss” (1 Joh 1:8, 10). Aposteln Jakob skriver: ”Vi felar ju alla på många sätt” (Jak 3:2). Det är på grund av detta vi alla är i behov av själens läkedom som erbjuds oss i den heliga bikten.

Evig åminnelse: Metropolit Kallistos Ware 1934-2022

Metropolit Kallistos (Ware) av Diokleia har idag 24 Augusti 2022 insomnat i Herren, efter en tids sjukdom. Detta rapporterar patriarkatets tidning Fos Fanariou. Han var biskop i Storbritannien under Konstantinopels patriarkat.

Metropolit Kallistos Ware konverterade till Ortodoxa Kyrkan 1958, och har alltsedan dess varit en flitig författare. Jag tror knappast att någon gjort en större gärning än han vad gäller att göra den ortodoxa kristna tron mer bekant i Västerlandet. Det är en vision som jag delar.

Redan 1963 skrev han första utgåvan av den bok som skulle bli en klassisk introduktion till ortodoxin: Den ortodoxa kyrkan (Svensk utgåva 2000 och 2003). Strax efter den kom även Den ortodoxa kyrkans väg (på svenska 1993), vilken fokuserar mer på det inre livet såsom det gestaltas i vår tradition. Dock är en av hans främsta gärningar att medverka till översättningen av Filokalia till engelska (4 av 5 band hann han med). Förutom dessa verk har han skrivit en rad andra böcker och vetenskapliga artiklar.

Må vi bli dårar för Kristus!

Följande text är ett utdrag ur arkimandrit Aimilianos predikan “Fools for Christ” från 1987. Arkimandrit Aimilianos var igumen på klostret Simonopetra på Athosberget, och dog 2019. Han är en av vår tids främsta andliga vägledare. Här uppmuntrar han åhöraren att bli en “dåre för Kristus” i någon mån.

Låt oss nu begrunda den betydelse som de heliga dårarna har för oss. Vi har sett dessa helgons extatiska andliga kärlek. Den är underbar! Kan vi erfara densamma? Det är inte enkelt. Vårt hjärta måste kunna härbärgera en sådan kärlek för att vi ska kunna erfara den. Likväl är vi alla ”dårar för Kristus” i högre eller lägre grad, som aposteln Paulus sade (jfr. 1 Kor 4:10). Vilken troende kristen som lever här i världen skiljer sig inte från de som inte tror?

Låt säga att du plötsligt insåg trons sanning. Du gick till bikt och började leva ett nytt liv. Dina vänner skulle se skillnad med en gång! Du skulle behöva handskas med vissa problem. Du frågar dig själv: ”Vad ska jag göra på söndag morgon? Tidigare brukade jag gå på promenad. Nu måste jag gå till kyrkan. Ska jag gå eller inte?” Ser du att vi redan ställs inför vårt första problem. Om du går till kyrkan kommer de att säga: ”Vår vän har blivit galen!” Du går till en middagsbjudning – varför skulle du inte gå? – och den äger rum på en fastedag, eftersom de förlagt den just på en fastedag för att se om du kommer att avstå. Ska du avstå eller inte? Ska du visa din hängivelse till Gud? Om de ser dig fasta kommer de att säga ”Någonting har hänt med honom.” Vi må klumpas samman hur som helst, men en troende person kommer alltid stå ut i mängden, eftersom hon skiljer sig från de andra. Varje troende person kommer att vara som en dåre i Kyrkan för Kristus; som en martyr och profet, precis som dårarna var. Och det finns många troende som är sådana. Här i denna kyrka kan man fråga sig: hur många hemliga martyrer – dårar för Kristus – är vi?

Tre förutsättningar för sunt andligt liv

Följande korta stycke är ett utdrag ur arkimandrit Georgios korta bok Experiences of the Grace of God (s. 21-23) som handlar om just sanna och genuina andliga erfarenheter enligt den Ortodoxa Kyrkans heliga tradition. Arkimandrit Georgios var igumen på klostret Gregoriou på Athosberget, och dog 2014. Texten ger på ett utmärkt sätt uttryck för ortodox kristen andlighet.

Förutsättningar för autentisk erfarenhet av Guds nåd

Arkimandrit Georgios (Kapsanis)

Vi ska nu undersöka förutsättningarna som försäkrar oss om att de olika [andliga] erfarenheter vi har är autentiska och inte falska.

Den första förutsättningen är att vi måste leva i omvändelse. Om vi inte omvänder oss från våra synder och inte renar oss från våra lidelser kan vi inte skåda Gud. Vår Herre säger ju i saligprisningarna: ”Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” (Matt 5:8). Ju mer en människa renas från lidelserna, omvänder sig och återvänder till Gud, desto bättre kan hon skåda och erfara honom.

Det är ett misstag att söka och ta emot erfarenheter av Gud på konstgjord väg och med metoder som heretikerna använder, hinduer och yogis. Dessa erfarenheter är inte av Gud. De är frammanade på psykologisk väg.

De heliga fäderna lär oss: ”Ge blod och ta emot ande”. Det vill säga, om du inte ger av ditt hjärtas blod genom omvändelse, bön, fasta och genom all andlig kamp, kan du inte ta emot den Helige Andes nåd.

Pilgrim då och nu

Under flera år har jag noterat en tendens som gjort mig sorgsen. Ibland har jag tyckt mig vara ensam om den, men på senare tid har flera i min omgivning gett uttryckt för liknande sorg. Därför önskar jag nu skriva om det. Det gäller sfären kring tidskriften Pilgrim och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby (EKiBS). Den sorgliga tendensen är att tidskriften Pilgrim, som hänger intimt samman med EKiBS, gått från att tveklöst representera traditionell kristen tro till att allt mer ge utrymme för dekonstruktivistisk och progressiv teologi. Jag ska kortfattat 1.) ge exempel på vad jag menar, samt ge 2.) min teori över hur det kommit sig att bli så.

Bokåret 2021: inläsning och glädje

Strax efter jul är det nu tradition för mig att dela min läslista för det gångna året, som ett slags summering av året som gått. Läsning är ett enkelt nöje, och för egen del ser jag till att försöka läsa så fort jag får en stund över. I år har jag läst 46 böcker.

Jag hade som ambition inför 2021 att läsa om ortodox teologiskt antropologi samt litteratur i skärningspunkten mellan teologi, patristik och politik/ideologi. Den föresatsen tycker jag att jag lyckats med, inte minst vad gäller området mänsklig sexualitet. Detta ämne är ju en “het potatis” både politiskt och pastoralt, och jag ville därför rusta mig med sund input från ortodoxa författare. Jag ville även läsa författare som inte flyter med narrativ som vanligen presenteras från media och akademi idag, för att få andra perspektiv än det rådande.

Jag har även haft glädjen att läsa senbysantinska författare: Gregorios Palamas, Nikolas Kabasilas, Gregorios av Sinai m.fl. Detta har varit mycket inspirerande! Som vanligt följer en mycket kortfattade utvärdering i slutet, men nu, till listan:

Bokrecension: Det heliga äktenskapet

Titel: Det heliga äktenskapet

Författare: Emma Audas

Förlag: Artos Academic 2020

ISBN: 9789177771340

(454 sidor)

Några inledande kommentarer. För det första: detta är en akademisk avhandling. Min recension kan inte göra anspråk på att behandla allt som tas upp i den. Jag kommer att behöva begränsa mig kraftigt. För det andra: Audas är lutheran, och dessutom vän av sammanhang där man gärna plockar lite här och lite där från kristenhetens breda mylla (sk. smörgårdsbordskristendom, ett tema värt ett eget inlägg). Jag som läser är en ortodox präst. Jag har hela tiden behövt påminna mig om detta faktum under läsningen, vilket ofta gett anledning till tacksamhet över min ortodoxa tradition. Den som läser denna recension behöver också ha detta faktum i minne.

Varför har jag läst denna bok? Jag är intresserad av frågor kring manligt och kvinnligt, kring äktenskap och kyrka. Audas har seglat upp som ett nytt namn i kretsar jag tidigare rört mig i. Hon är med som talare på Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säbys olika sammankomster, skribent i tidskriften Pilgrim och krönikör i tidningen Dagen. Vänner och bekanta har både prisat henne, och andra har uttryckt besvikelse över att just hon får tala på teman kring sex och kön. Detta dessutom i sammanhang som ofta gör stor sak av att inspireras av de gamla kyrkornas traditioner. Genom diverse poddar och krönikor har jag förstått att hon och jag inte drar samma slutsatser i dessa ämnen. Men jag ville ge henne en ärlig chans och låta henne själv komma till tals. Därför läste jag hennes avhandling.